
När man börjar gråta till eftertexteterna av ”Jul med Ernst”….
….ja då får man väl kallas lite överdrivet känslig va? Såg inte programmet i Torsdags men nu här i sängvärmen har jag äntligen sett det. När Ernst satt där ute i lilla inglasade gårdshuset och önskade God Jul så började tårarna trilla. Han sa det så fint på nåt sätt. Att man skulle vara rädd om varandra och komma samman. Att året som gått varit fyllt av ilska, kyla och hemskheter. Då kan det kännas än mer viktigt.
Nu utgår jag bara ifrån mig själv. Och nu kommer jag bara skriva rakt ifrån hjärtat. Jag kände att jag behövde stanna till. Vara lite eftertänksam och fundera lite….
Först och främst har natten varit, well…hur ska jag säga….inte en av de bästa. Milo köpte igår, för egna pengar, 2 nya gubbar till sitt X-Box spel. Eftersom man sedan blev tvungen att ladda hem något speciellt (fråga mig inte – är helt talanglös när det kommer till det tekniska kring sånt) så hann Milo somna innan det var klart. Kl 1 inatt vaknade han och ville spela. Det blev ju ett FETT nej på det. Kl 5 lyckades jag till slut få honom att somna om. Nog för att han är envis, men jag är tammefasen än mer envis och gav mig inte!
”Du får spela efter att du somnat om, somnar du inte om får du inte spela” sa jag.
”Inte på hela dagen” frågade Milo.
”Inte på hela dagen” svarade jag.
Alltså, här fick jag stålsätta mig som h-et! Jag var dödstrött, tokförkyld, hostar så jag kissar i brallan liksom….och så vill ungen spela X-Box mitt i natten. NÄMEN du hör ju själv? Det viktiga var att jag vann kampen. Kommer det att inträffa någon mer gång så kommer den lille fisen veta att morsan lajjar man inte med. Det är bara till att somna om för hon ger sig inte….

Tack och lov så lyckades jag sova räv lite mellan varven när han försökte somna om. Tony har också vaknat mellan varven men ni vet ju att han har en bättre förmåga att sova än vad jag har. MORR (S Å jäkla avis på den förmågan). Nä, men så helt vaken har jag inte varit. Dock skulle jag ljuga om jag sa att jag var pigg. 🙂
Mer då?
Jo, jag kom på en sak. Jag kom på att jag i flera år, helst efter jag fick barn…. Alltid känt mig lite. Hur fasen ska jag förklara det här så ni förstår? Jo men som att man inte lyckats ”Jula” till det tillräckligt. Jag har varje år drabbats av en känsla av att jag inte julpyntat tillräckligt, eller inte tillräckligt fint. Att jag inte lyssnat tillräckligt på julmusik. Inte bakat rätt saker, eller tillräckligt juliga saker. Att jag inte haft ett endaste Julmingel hemma fast jag älskar sånt. Att jag inte tänt ljuset på farstutrappan tillräckligt. Att jag inte hunnit glöggmys med mina stora barn, eller strosat i gamla stan som jag lovade en av dom. Att jag inte pysslat nog. Att jag inte har tillräckligt städat. Att jag inte ätit tillräckligt med julbord.
Ja men du fattar va? En sån sjuk prestationsångest! Varje år swischar december förbi och allt man planerar och skulle vilja hinna göra går i stöpet. I fredags – när rösten försvann och jag stod i morgonrocken på köksgolvet med rinnande ögon så tittade jag på Tony och ba:
”Jag är så inihelvetes stressad – för jag har inte hunnit med nånting!!!!!!”
Min prestationsångest har gjort, nu när jag tänker efter, att jag varje år suttit där och känt att jag inte hunnit med nånting. Fast jag gjort och hunnit massor kanske. Men det har inte känts så. Oftast har jag halvt jobbat ihjäl mig med tillverkning dessutom och suttit där med en gråtklump i halsen och känt mig som ett urskitet päron på julafton.
Men nu inser jag att allt alltid handlat om prestationsångest. Antagligen för att jag älskar julen så mycket. Min kärlek till julen har gjort att jag typ velat för mycket. Haft för höga förväntningar. Visualiserat en ”freaki’n” Disneyjul som inte ens finns.
Bara att Milo blev sjuk, sen att jag blev det….ja bara det gör ju att saker inte blir som man tänkt sig. Det skiter sig helt enkelt! Tony tittade på mig när jag stod där med håret på skaft och förtvivlat berättade att jag var stressad:
”Nina, lägg ner! Skit i allt! Julen kommer ändå och det kommer bli skitbra ändå. Du hinner och orkar det du klarar av – resten skiter vi i. Du måste sätta en gräns”.
Det här stannade kvar hos mig lite. Vad ska jag göra liksom? Jag kan inte backa bandet. Dagarna har gått. Sen undrar jag vad som är viktigt? Är det att ha ljuset tänt på trappan eller att få vara med dom jag älskar? När jag skriver det till dig inser jag ju hur dumt allting är. Hur banala saker jag stressar över. Hur lite allt sånt egentligen betyder! Jag kan ju älska julen ändå! Ernst hade så rätt! Nu förstår jag varför jag började gråta.
Det viktiga är att komma samman! ❤️
Tack Ernst, jag ska släppa min prestationsångest här och nu. Jag ska låta min själ och mitt hjärta älska julen utan några som helst krav på mig själv eller hur det ”borde” eller ”ska” vara. Det där är ändå bara mina egna påhittade saker. Mina egna krav på mig själv. Ingen förväntar sig något av mig, det är det bara jag som gör.
Tack för att jag får skriva av mig till dig bloggvän, tack för att du orkar läsa, tack för att jag får chansen att inse saker här i vårt forum. Viktiga saker som kanske gör mig till en lugnare och mer harmonisk människa! ❤️

Kärlek // Nina❤️