Godmorgon!
Vaken sen 4 är jag. Ska strax gå upp och fortsätta måla lite. Känner mig inspirerad, inte av det man skulle kunna tro, som är något glatt och härligt. Jag känner mig inspirerad av ”när kvinnor ger andra kvinnor skit”. Eller jag kanske ska säga inspirerad och irriterad över när kvinnor ger andra kvinnor skit. Inspirerad klingar positivt för mig så jag kände att jag behövde förtydliga att inspirationen kanske inte har den positiva känslan i det avseendet.
(Mitt i en mening i en photoshoot i skogen).
Läste Blondinbellas blogg här på morgonen. Har följt henne sporadiskt i många år. Hon skrev ett sånt jäkla ”spot-on” inlägg om kommentarer hon fått. Kommentarerna handlade om hennes sätt att vara mamma på, det handlade också om hur ful hennes hy var, eller hur risigt hennes hår var, eller att hon och Odd som tjänade så bra gott och väl kunde vara hemma med barnen mer.
Hennes svar på dessa kommentarer var SÅÅÅÅ spot-on. Det är bland det bästa svar på skitkommentarer jag någonsin läst.
Jag citerar ”Blondinbella”:
”Vi kvinnor måste sluta med det här. Det är ofattbart att det finns människor som lägger tid på att kommentera på den här nivån. Jag kan ta skiten, jag är van. Men ni som skriver måste förstå att ni spiller er tid och energi på något som inte ger ett dugg.
Vi lever ungefär 29 000 dagar i ett liv. En tredjedel sover vi bort. En del av dagarna är vi för små för att ens minnas och en annan del av dagarna är vi för gamla för att orka. Så mycket återstår inte där i mitten för att vara krass. Då undrar jag, hur kan man vara så taskig mot sig själv att man kastar bort minuter utöver det till skit? Det är respektlöst mot sig själv. Blir du irriterad på hur jag lever, gör dig en själv en tjänst och läs inte. Kommentera inte. Ta fram en bra bok eller ring en vän, gör något av din dyrbara tid som ger dig något positivt istället. Slösa inte din tid på att bli upprörd, livet är för kort för det. Använd andra människor för inspiration, men inte bränsle för irritation.”
Inlägget i sin helhet kan du läsa här!
(Rättar till klänningen mitt i en photoshoot i skogen).
Alltså WORD! Detta var det bästa jag läst på länge. Det handlar ju om vad man gör mot sig själv. Isabella Löwengrip couldn’t care less, hon som fått ta skit sen hon var 14 har nog byggt upp ett sjujäkla tjockt skinn på näsan vid det här laget.
Jag ser mycket av min Elliot i henne. När man fått tillräckligt med skit ett tag så blir man luttrad. Det biter inte längre. För man har blivit van. Att bli van med att ta skit borde ingen människa behöva bli. Det är åt helvete! Men, vår värld ser ut såhär. Vår värld är hård, den är karg och den är full av bitterhet och avund. När ens eget liv är så plant, trist och perfekt så måste man få klanka ned på någons annan. Eller? Vad är egentligen perfekt? Jag blir mörkrädd när jag förstår att det på riktigt finns människor som tycker att de lever perfekta liv. Som tycker att de är perfekta mammor. Som tycker att de lever enligt facit. Vad har en sån människa att sträva efter i ett liv? Vad har en sån människa för mål och visioner? Om allt redan är perfekt, vad finns kvar? Jag skulle aldrig vilja vara utan mina förhoppningar och mål i livet. Självklart kan man vara nöjd med sitt liv, absolut! Men….om man vore så nöjd med sitt liv så skulle man väl knappast behöva klanka ned på någon som Blondinbella som mamma va? Eller att hon var ful i håret eller hade ful hy?
(Försöker sitta perfekt i en photoshoot i skogen)
Som bloggare lär man sig lite vad man kan och inte kan skriva. Man lär sig att människor lätt blir kränkta. Ibland mer, ibland mindre kränkta. Mitt sätt att skriva har helt klart färgats av människor som känt sig kränkta av olika saker. Jag skrev ofta ”Hitler” om saker som handlade om att vara benhård med saker. Någon blev kränkt. Jag skrev ibland att det kändes schizofrent, någon blev kränkt. Jag skrev om hur jag kände med min oro och undrade om ni var likadana, någon blev trött på min oro och tyckte jag tjatade. Jag skrev om rädslan för sjukdomar, någon skrev att den minsann hade en i sin närhet som var sjuk på riktigt och inte i nån inbillningssjuka. (Det tragiska här är att personen inte förstod att man kan vara sjuk på olika sätt-att jämföra sjukdomar har aldrig och kommer aldrig att bli min grej.) Lägger jag upp för många bilder på en och samma kaka kan några tycka att det är för många bilder, förlåt…men jag älskar att fota och jag älskar att titta på bilder själv. Förlåt om scrollandet blir för mycket men jag kan inte hjälpa att jag vill lägga upp många bilder när jag tycker dom är fina. Reklamen har det klankats på. Någon skrev en hejdå kommentar för den irriterade sig så mycket på reklamen. Ingen reklam – ingen blogg, så är det ju när man bloggar på den här nivån. Detta är mitt jobb.
När jag lägger in en bild kollar jag oftast en extra gång om det finns något i bilden att opponera sig mot. En gång satt Milo och sov i sin bilkudde. Vi har en sån sittkudde i en av bilarna och en vanlig sittstol med ryggstöd i en av bilarna. Jag tog bild på honom men struntade i att lägga upp den, han hängde med huvudet när han sov och jag visste att någon skulle opponera sig. Båda stolarna är lagliga men den ena sitter han bättre i. Han satt nämligen rättvänd i sin stol en gång (för längesen) och någon gick i taket så nu passar jag mig. Innan Milo klippte sig kort fick jag nedklankningar om hans hår i stort sett varje vecka. Lägger jag upp bild på Tony när han varit i sin rundaste form har det skrivits att han är tjock. (Som om han inte visste det själv liksom.) Någon tycker att jag skriver för långa inlägg….
Man lär sig. Ibland missar man, eller man skriver rakt från hjärtat utan att tänka åt alla, ja då får jag oftast någon som reagerar.
(Gör ont i rumpan i en photoshoot i skogen.)
Jag brukar ju skriva att jag får väldigt lite skit. Men det betyder inte att jag INTE får skit. Blondinbella har rätt, det biter inte så hårt längre. Jag minns en tid när det gjorde jävligt ont. Jag fick hjärtklappning så fort jag gick in på bloggen. Kunde inte sova om nätterna om jag läste nån kommentar på kvällen som gjorde ont.
Alla dom här sakerna har ju gjort att man många ggr funderat över sitt vara eller icke vara i bloggvärlden. Ibland har man bara känt att man skiter i det, när man inte längre får uttrycka sig som man vill eller när familjen inte får se ut eller göra som de vill, ja då har det känts som att man bara vill lägga ned. Mitt i allt detta har man också fått höra vad folk omkring en pratar och säger. Folk som bor i den här stan. Allt brukar ju komma fram som ni säkert förstår. Åh herre, ibland har man fått höra så det känns som öronen trillar av. Mycket pga den här bloggen, eller saker jag gör.
Att ha en framgångsrik blogg eller att ha varit med i ett TV program gillas inte av alla. Jag vet det, jag får höra allt. Jag vet vilka som säger vad. Det är mycket leenden och falskhet. Men vet ni? Jag orkar inte bry mig. Jag skulle inte orka hata tillbaka om du förstår vad jag menar. Skulle jag göra det så skulle jag gå sönder. Det skulle bara bli en blöt fläck kvar av mig.
(Lycklig i en photoshoot i skogen)
Jag vet vem jag är, vad jag står för. Jag vet exakt hur gott mitt hjärta är, hur jag inte vill någon illa. Jag vet vad jag kämpar med och Gud vet hur mycket jag kämpar med vissa saker. Jag respekterar människor. Jag respekterar mig själv. Jag älskar min familj mer än livet och jag vill alla väl. Hata mig om ni vill, både IRL och här på bloggen. Men jag är en enkel människa med mina ”struggles”, jag har dom omkring mig som jag tycker om, det ni får läsa här är en bråkdel av mitt liv men färgar dock ett helt liv.
Jag säger som Blondinbella. Lägg energin man lägger på hat på något viktigt. På familjen, på vänner, en god bok eller på träning som t.o.m gynnar kroppen. Alla har vi våra struggles, alla!!! Vi gör bara så gott vi kan…vi försöker leva dessa 29.000 dagar så bra vi förmår. Med att kämpa och älska.
Jag med att framförallt älska….
Peace! ❤️
