Motivation?

Halloj vänner!

Alltså denna morgon blev väldigt ovanlig för att vara mig. Vi försov oss! Antalet gånger det hänt kan räknas på min ena hand, det är extremt ovanligt nämligen. Kikade lite på klockan vid sextiden och tänkte att jag kan dra mig en stund. Nästa gång jag kollade var klockan 07.45! Milo börjar skolan kl 08.10 och Tony hade möte.

Jag kastade mig upp och sen gick allt i ultrarapid, jag kissade t.o.m i ultrarapid. Kläder, frukost, borsta tänder, på med jacka ryggsäck ut! De båda hann till både skola och möte.

Men visst blir väl dagen helt upp och nedvänt? Det känns som man är lite efter med allt nu. Käkade mellanmål nu fast det egentligen är lunchdags osv. Har dock hunnit med lite viktiga telemöten och jobb på förmiddagen men jag har suttit i morgonrock och slarvig tofs på skallen med oborstade tänder och gjort det.

Sömnen är verkligen så mycket bättre nu sen jag började träna. Det känns som jag sover på ett helt annat sätt. Som att varje gång jag sover så gör jag det mycket djupare. Känns som jag är helt borta när jag vaknar och har varit helt borta från omvärlden. Det är nytt för mig, förr har det känt som jag sovit lätt som en fjäder på något vis.

Apropå träning, tänkte prata lite om det. Igår var träningen vidrig! Körde först en form av intervall på löpbandet. Såhär körde jag:

0% lutning 1 minut

2% lutning 1 minut

4% lutning 1 minut

6% lutning 1 minut

8% lutning 1 minut

10% lutning 1 minut

12% lutning 1 minut

Ja gick i en fart på ca 5,5 km/t. Sedan gjorde jag likadant tillbaka, alltså 10, 8, 6% lutning osv tills jag var nere på noll. Sedan sprang jag i 15 minuter också. Jag var lila i ansiktet och så jäkla slut. Orkade dock med ett litet ben och magpass efteråt. Men sen, ja sen var jag slut som artist!

Får mycket frågor om träning på min Instagram och framförallt om hur man ska motivera sig. Ni som följt mig länge vet ju att jag ”bara” kört mina promenader men inget mer i många många år. Jo, något kort sporadiskt försök till träning har jag ju gjort. Tränat lite på sommaren och sådär. Men nu är tanken ”for life” och nu har jag snart tränat i 3 månader.

Det var några saker som fick mig att tänka om och jag tänkte tipsa om de sakerna nu. Det är nämligen dom sakerna som driver mig nu. Varje dag.

1) ANLEDNING?

Har man någon anledning till träningen? Jag har t ex jobbig pms, oro & ångest, högt blodtryck och hjärtsjukdomar i släkten, dålig sömn och att kroppen börjar kännas bräcklig och slapp som anledning. Jag vet att jag motverkar oro & ångest, jag motverkar högt blodtryck, hjärt/kärlsjukdomar och min dåliga sömn med hjälp av träningen.

2) DRIVKRAFT

Att hitta drivkraften att fortsätta är A och O. För mig hjälper det att jag har Tony som träningskompis. Hans jävlaranamma och driv att ha tappat nästan 30 kg fick mig att ta tag i ”mina problem”. Det stora för mig med träning är att jag får må bra i min själ. Det värdesätter jag så långt mycket mer än en smal kropp. Men, jag tänker inte sitta här och ljuga och säga att minus 10 kilo inte skulle göra mig glad, för det skulle det. Min största drivkraft är min själ, min pms och de genetiska sjukdomarna i min släkt.

3) KÄNSLAN

Nu efter snart 3 månaders träning så känner jag en magisk styrka inifrån min kropp. Alltså den är på riktigt magisk. Jag kan inte riktigt förklara den men förr kunde jag sträcka mig om jag lyfte lite tungt, t ex när jag skulle lyfta ned min Kitchen Aid. Varje gång sträckte jag mig….men det gör jag inte nu. Kroppen är liksom stabil. Sedan känns min mage stabilare också. Jag som haft en stor putmage sen jag fick Milo kan plötsligt böja benet och dra det emot mitt bröst utan att tappa andan typ. Att gå upp och ned i trappor känns inte alls på samma sätt längre. Förr gjorde det ont i knäna på vägen ned och upp så var jag sopslut. Inte nu. Det gör inte ont och jag är andfådd ja, men inte som förr (bara när jag har för lågt järn.)

Det är de här sakerna ovan som är min motivation. Motivation är något som alla människor behöver men ingen orkar hålla sig motiverad alltid. Ibland handlar det bara om att göra skiten. Det finns liksom inga ursäkter kvar för mig. Det finns alltid möjlighet till någon form av träning om man inte är helkroppsförlamad eller dödligt sjuk. Så säger Mikael Hollsten som är tränare på Biggest Loser. Han har ju helt rätt.

Kommer man inte hemifrån eller har råd med gym, ja då går det att med hjälp av sin kroppsvikt träna ett pass på vardagsrumsgolvet.

Jag märkte att när jag slutade ge mig själv dåliga ursäkter för att slippa träna så förändrades allt. Det finns inga ursäkter. Ska man få någon förändring i sitt liv måste man vara beredd på att göra en förändring också. Har du alltid promenerat och det inte ger dig särskilt mycket, ja då kanske du måste snäppa upp dig och göra något annorlunda för att en förändring ska ske. Förstår du?

Dessutom kommer inte en förändring på någon månad för en kvinna i min ålder. Det krävs tålamod utta helvete. Det gäller att bara fortsätta mosa och fortsätta hålla fokus på varför man håller på. Jag väger mig inte alls. Varför? För det är egentligen helt ointressant med tanke på varför jag håller på. Jag vill hålla oro & ångest borta, jag vill att min pms ska vara lättare att leva med, jag vill inte få högt blodtryck osv….DET är min motivering. Inte vågen. Å med tanke på att en tränad och stark kropp är en färskvara så måste jag fortsätta tills jag dör.

Det är när man inser allt det här, när man tar det för vad det är och är HELT ÄRLIG mot sig själv som en livsstilsförändring kan ske.

Kommer jag träna för resten av mitt liv? Jag hoppas verkligen det. Det är i alla fall min målsättning. Kan tänka mig att det kommer finnas perioder när man inte tränar lika mycket osv, men nog kommer jag försöka ha det i mitt liv för alltid.

Hoppas att någon blev lite inspirerad av mitt långa utlägg. Kom ihåg, vi är bara människor som gör så gott vi kan. Men när vi kliver utanför vår komfortabla zon så händer det grejer!

Kram Nina