Mammor & pappor

Intressant och se att det blev lite fart i kommentarsfältet angående appen jag berättade om.

Först och främst mammor och pappor!

Jag skulle önska att inte något pekpinnade någon annans sätt att vara förälder på. Vi kan absolut ha en dialog och vi kan absolut tycka olika men kan vi vara snälla med varandra? Vi kan framföra åsikter med respekt, vi kan bolla med varandra…..har vi en vuxen konversation i kommentarsfältet så kan vi kanske t.o.m lära oss något av varandra.

Och OBS: Jag säger inte att någon varit elak, bara för att förtydliga, jag vill att det ska fortsätta så. Detta är ett så sjukt känsligt ämne för oss föräldrar, när det handlar om våra barn så går vi bärsärk och man ur huse för att försvara. Men ingen behöver försvara. Just du är den bästa mamman och pappan för ditt barn om du har någorlunda sunt förnuft. Jag vill inte att någon ska behöva bli ledsen och få en klump i magen, jag vet att det går att föra en diskussion utan sånt. Det klarar vi, ellerhur?!

Några reagerade starkt på att vi gav Milo en liten slant för små sysslor att göra hemma. Reaktionen berodde på att de inte tyckte att barn skulle belönas med självklara sysslor i hemmet.

Jag drar historien från början. Vi har haft som en morot för honom att sköta dagliga sysslor genom att påverka hans veckopeng. Sköter man städning av rum, plocka undan, duka, plocka i diskmaskinen osv så får man en lite högre veckopeng. Om inte så blir det den gamla vanliga.

Varför? Därför att han är minstingen och vi curlat honom fullständigt. Jag erkänner. Av bara farten har vi ”hjälpt” honom med onödiga saker och han har inte behövt göra så mycket av de vanliga sysslorna här hemma. Det betyder inte att han är en pojke som tar föregivet allt i sitt liv, men vi har ”hjälpt” honom lite för mycket.

Vi är 4 vuxna i familjen som gjort detta då Milo ju är 10 år yngre än Elliot. Detta har såklart gjort att det blev konstigt när vi helt plötsligt började kräva saker. Vi började ju märka av vår curling och kände att helskotta, detta går inte längre.

När kraven började ställas så blev det ju en jäkla omställning för en 7-8 åring (som han var då, dessutom en ganska känslig ålder). Såklart. Helt plötsligt ska sängar bäddas, diskmaskin plockas in, packa gympapåse osv osv. Det blev väldigt mycket bråk och tjafs. En period bråkade vi varenda morgon. Det blev många morgnar med tjafs och tråkiga starter. Det blev liksom en kamp av allt. Att skiljas med en klump i magen är pest på morgonen. Att ha jobbat ärslet av sig och sedan stressat försöka föra någon form av pedagogisk diskussion med en övertrött 8 åring blev ohållbart. Han förstod inte och vi blev missförstådda. Visst diskuterade vi också när vi inte var stressade men vi kunde inte mötas i detta.

När vi började använda oss av dessa små slantar för att uppmuntra honom så försvann tjafset. Han kunde påverka utgången själv och märkte att det ju fasen inte var så jobbigt att packa den där gympaväskan, eller bädda sängen eller städa hela sitt rum. Han tycker t.o.m att vissa saker är roliga idag. Han älskar att hjälpa till att laga mat (även om jag inte gillar när mina barn ska kladda i min bakning och i min matlagning – jag vet, jag är inte som andra mammor och pappor, en liten stund går bra sen måste jag få göra på mitt sätt).

Jag är ingen perfekt mamma och Tony är ingen perfekt pappa. Allt vi gör som föräldrar gör vi av kärlek men det betyder inte att det blir perfekt och rätt. Ett curlat barn blev utgången av allt. Självklart hade vi kunnat fortsätta kampen, absolut. Inte gett några pengar what so ever utan krävt att det bara skulle göras.

Men, så länge vi nu ser att han utvecklas till en snäll och omtänksam kompis, att han vågar stå upp för sig själv och andra, sköter sig fint i skolan och är en fin medmänniska så har vår uppfostran i det stora hela funkat okej.

Jag har 2 andra facit som vandrar omkring här hemma. Dom blev curlade för att jag separerade. Hela deras uppväxt som varannan veckas förälder hade jag en illa smak i munnen av dåligt samvete för att vi skildes. Jag gjorde allt åt dom. Ville eliminera varenda uns av bråk och tjafs. Var livrädd för att de inte skulle vilja vara med mig och livrädd för att de hade farit illa av vår separation. Kontentan av det, ja vad tror ni? Curlade barn…. ändå gör jag misstaget ännu en gång….

Men, mina stora barn är ju vuxna idag. Sköter sina jobb, hjälper till hemma, lagar mat, är snälla fina människor å jag behöver inte betala en krona. Det blev som man säger folk av dem också! Jag behövde inte betala åt dom när de blev äldre, då gjorde dem sina sysslor för att de visste att det var så vi gjorde hemma.

Jag förespråkar ge och ta nu i deras vuxna relation med oss föräldrar. Man ger och tar i relationer. Man respekterar varandra. Man är snäll med varandra. Självklart blir det ju tjafs även med de vuxna barnen men numera blir det mer en fingervisning på vad som förväntas av en som vuxen. Ungefär som jag behöver en fingervisning om att jag inte ska brusa upp så jävligt och svära som en galen finsk tant.

Detta har funkat för oss, vi gör så gott vi kan i den situationen vi har nu. Om något år är han äldre och då förändras såklart byggstenarna för uppfostran då. Men får jag ge ett råd till någon enda mamma och pappa så är det ju såklart att inte curla era barn som jag gjort med mina. Allt blir enklare då…. såklart!