VARNING! Detta inlägg är långt och väldigt djupt taget från mina innersta känslor och tankar.
Ja, bra fråga? Döden! Jag har en väldigt avancerad relation till döden. Den har skrämt mig sen jag var liten. Alltså på ett sätt som alltid känts lite onormalt för min del. Som att jag inte velat veta av den, låtsats som den inte finns, flytt, kastat bort, dumpat i en låda, locket på, bort bort bort….
När jag gick i fjärde klass förlorade vi en klasskamrat. Han blev överkörd på väg till basketträningen. Vi var 10 år. Lika gammal som Milo är nu. En dag kom jag till skolan och möttes av gråtande klasskamrater, fick då höra vad som hänt.
På den tiden fanns ingen krishantering. Ingen i vår klass blev omhändertagen. Ingen krisgrupp. Ingen som kom och sa något överhuvudtaget. Vår fröken grät minns jag. Vi i klassen grät och kramades. Jag minns också flaggan på halv stång och tysta minuten på skolgården. Minns hur några tuffa killar kastade snöbollar på flaggan….
Det var förmodligen ett sånt jäkla trauma för oss alla men ingen som tog hand om det. Där och då tror jag att jag blev vettskrämd för döden. Den kom bara och tog världens snällaste Magnus ifrån oss. Plötsligt var han borta och vi fick inte säga hejdå….
Jag brukar än idag besöka Magnus grav. Vi var ju på begravningen hela klassen. Såg honom hissas ned i jorden. Det var trauma nr 2. Se honom försvinna ned i en låda under jorden. Alla som grät. Hans föräldrar som var utom sig av sorg, han var deras enda barn.
Hans grav är en viktig plats för mig. Som att jag återvänder till det som hände. Som att jag aldrig får glömma honom och det som hände. Magnus har varit borta i 36 år nu men jag minns exakt hans fina fräkniga ansikte. Att han var lång, snäll och rolig. Fina Magnus.
Här går vi i klass 2 C. Magnus står högst upp i mitten. ❤️ Killen tvåa från vänster, Henrik, han är också borta idag. Han gick dock bort i vuxen ålder.
Döden har också gjort mig hypokondrisk. Räds för sjukdomar och faror. Katastroftänkare av rang alltså. Det har varit tufft att växa upp med den här hemska relationen till döden. Som att jag alltid varit rädd.
Plötsligt, för bara några år sedan, så fick jag ett kall om att jag skulle uppsöka ett medium. Jag hade ju ALDRIG ens tänkt tanken att gå till en en. Det skrämde mig för mycket. För läskigt, det kom ju så nära den där döden på något sätt. Några vänner hade gått bort under de senaste åren och jag kände att jag kanske behövde möta döden på något sätt.
Efter att jag varit på en högst intressant behandling hos en osteopat så kände jag mig så annorlunda som person. Som att något öppnats i mig. Det är, har jag fått veta i efterhand, vad just osteopater gör. De öppnar blockeringar i kroppen.
Bokade en tid hos min numera gode vän Carola. Det var ett av de häftigaste mötena jag haft. Först och främst fick jag bekräftat att det inte bara blir svart när vi dör. Jag fick också kontakt med en för mig viktig person på andra sidan. Jag fick dessutom en vän för livet i Carola, hon kunde också tala om att jag själv var väldigt medial. Jag fick svar på så mycket konstiga kroppsliga fenomen – som jag nästan alltid kopplat till min egen kropp och som gjort mig ännu mer hypokondrisk. Dessa fenomen handlade tydligen väldigt sällan om mig själv.
Efter att jag besökte den där osteopaten och efter att Carola kom in i mitt liv så har min relation till döden förändrats. Den skrämmer mig fortfarande massor – men min relation till den har förändrats vilket jag är glad för.
Jag tror att vår själ fortsätter i någon form. Det blir inte bara svart, utan livet fortgår men i en annan form. Jag är också övertygad om att jag levt tidigare, att vi har flera liv och fortsätter att födas så länge vi behöver lära oss något i livet.
Berätta gärna i kommentarsfältet hur ni ser på döden?!
Åh så härligt inlägg här på bloggen. Det är bra att tala om döden och inte vara rädd för att vara ledsen. Jag har förlorat många närstående och mina föräldrar tidigt i livet och lärt mig efter vägen att se på livet med vördnad. Det är en gåva att få vandra på denna jord och att bli äldre varje år gör mig lycklig. Såklart finns det fortsättning för oss i livet efter detta. Precis som du avslutar inlägget med 🙂
Jag är inte alls rädd för döden, men vill väldigt gärna att den dröjer för min egen del. Älskar livet och är fortfarande nyfiken på vad som väntar. Men då jag tror på att det finns något efter att vi gått bort så är jag också lite nyfiken på hur det blir den dagen då det är min tur… Jag har haft kontakt med medier och även gjort en regression, vilket var bland det häftigaste jag gjort.
Jag är nog inte så rädd för döden som sådan, utan mer rädd för att inte få leva. Jag tänker mig döden som en trygg och skön plats, så den lugnar mig. Men jag vill inte missa själva levandet, att mina barn och släkt och vänner kommer fortsätta leva vidare utan mig och jag inte får vara med och uppleva det. Särskilt om jag skulle dö i förtid, medan barnen fortfarande är ganska små och de ska igenom många utmanande år i uppväxten. Jag vill liksom hinna finnas till!
Usch känner igen mig i dina tankar. Så rädd för döden. Mest för att jag är rädd att jag ska dö ifrån min familj och vem ska då se efter dom och ta hand om dom. Så rädd att min familj ska dö för tidigt och inte få leva ett långt, lyckligt och friskt liv.
Rädd att prata om döden mest för att jag inte vill föra över min rädsla och oro på min familj.
Alltså kan inte alla bara få vara friska, lycklig och alla vara snälla och inga krig i världen.
Då hade man sluppit denna oro.
Jag har en sådan sjuk dödsångest !
Har panik när jag tänker på att en dag kommer man somna in och aldrig mera vakna.
Aldrig mera träffa sina barn,man,familj,vänner m.m
Jag kan inte tänka på det för då får jag panik.
Är avundsjuk på dom som är troende dom har ett sådant lugn inför döden