Hemma igen

Hej raringar!

I Sverige igen. Snipp snapp snut så var Spanien slut. Haha, så jädrans snabbt helgen gick alltså. Jag är, utan att skämmas, så jäkla stolt över mig själv. Klappar mig hårt på axeln här.

Åkte ifrån minsting, flög två ggr på 4 dagar, flög dessutom spiknykter idag. För någon som är coolare än jag är det ingen big deal. Men för en annan som inte är så cool så är detta mäktigt.

Men nu är jag slut också. Tungan hänger i backen och bekymmersrynkan är fastborrad i pannan. Inte ens botox skulle hjälpa nu. Haha…. Fifasen vad jag fått fightats emot demoner och ångest. Eller mer låta den vara hos mig men inte göra någon stor sak av det.

Igår eftermiddag/kväll knäppte jag av några sista bilder från vårt lilla paradis. Det blev en skön och slappis dag.

Det var så härligt när det började skymma. Ville visa dig det magiska ljuset med det var inte lätt att fånga.

Hejdå havet. Hejdå Park De Carolina.

Inatt sov jag dock inget alls. Tror jag fick ihop en ryckig timma. Mer blev det inte. Hade mycket oro i kroppen och flygresan gjorde inte saken bättre.

Klockan 04.30 gick vi ut för att vänta på taxin vi bokat. 04.45 hade han fortfarande inte kommit och det visade sig att han glömt oss.

Som tur var haffade vi en annan ute på gatan men shit vad bråttom vi fick. Vi fick springa till incheckning och gate. Exakt en sån start man vill ha på morgonen.

Ser ni mindset på dessa två? Hahahah…. Tony liksom ”Homer Simpson” snarkdreglade resan innan vi var uppe i luften ordentligt.

Men hur gick det att flyga då? Jo men jag hade ett snack med mig själv innan. Ville inte dricka något innan så jag behövde verkligen reda ut lite tankar.

Tänkte att ångest är något hjärnan trollar fram ju. Det är ett tillstånd av ”hitte-på” känslor som är otroligt obehagliga men definierar inte mig som person. Sen tänkte jag att jag alltid har energier med mig som vill mig väl och beskyddar mig. Djupandades, lugnade mig själv rent mentalt. Sen började det lite försiktigt att kännas lite bättre där i taxin. Tänkte att ”Det här fixar jag”.

Förutom en del turbulens, och den förbannade starten och landningen så gick allt toppen. Jag fixade det igen. Kan jag fixa det så är jag säker på att ni som är rädda på olika sätt också fixar det. Pepp till oss – vi behöver inte isolera oss och låta rädslor forma oss som personer. Skiträdslor!

Vidskeplig som jag är så fick det bli samma långskjorta på vägen hem. Den gav tur, den var en keeper.

Hahahaha….jag med mina roliga tvångstankar från när jag var ung hade ju kunnat utveckla det ytterligare menar jag. Från att behöva glo någon stewart på snoppen eller hinna in på toan innan nästa luftgrop. Haha – ni som läst mitt inlägg om tvångstankar vet vad jag menar.

Jag grät en skvätt när vi landade. Och så fort jag satt igång luren så ringde Milo. Han hade sett vårt plan landa! Kunde knappt vänta tills vi kom ut och äntligen fick krama på honom. Jag grät så mycket.

Så lycklig att allt var avklarat. Flygresorna och det svåra i att åka ifrån Milo. Har knappt kunnat slita blicken ifrån honom.

Senare kom vi på att vi nog skulle avsluta helgen med lite bio. Filmen var jättebra så den kan jag rekommendera.