När jag var 8 år….

Detta vykort är från 1980. Jag var 8 år och var på sommarkollo i 2 veckor när jag fick det. Vykortet var från mamma och pappa. Jag minns stunden då jag läste det som det var igår. Jag stod i vårt rum, min kompis Lisso och mitt rum. Jag hade just kommit in från nån utesyssla vi varit på och brevet med vykortet låg på min säng. Jag minns att jag öppnade det ivrigt och slet upp vykortet. Det var mamma som skrivit på finska. Kollot var ett finskt kollo, i Hallstavik. Vi sjöng och så åt vi. Sen grillade vi. Sen åt vi lite till, å så sjöng vi. Sen såg vi en ödla som tappade svansen. Ja men sådär höll det på, men jag längtade hem så det gjorde ont i hela min själ. Jag VILLE-BARA-HEM!

Jag grät tyst när jag hade läst vykortet. Det var mamma som skrivit och berättat att dom bara hade det bra och att dom mest jobbade, och att det knappt var några barn ute och lekte för alla var säkert på nåt kollo för att jag inte skulle längta hem så mycket. Hon berättade också att katten hade det bra och att hon hört att vi hade massor med roligt att göra. Sen avslutade hon med att pappa hälsade att jag skulle vara en riktigt duktig tjej. Jag längtade hem ännu mer efter jag läste det.

Till saken hör att mamma längtade lika mycket tillbaka. Det var säkert hemskt att skicka sin lilla tjej på ett kollo i två veckor när man aldrig tidigare varit hemifrån. Men hon minns också att så många andra föräldrar gjorde det så hon kände att det kanske man skulle. Jag åkte aldrig mer på kollo, jag tror att hon kände att det fick räcka med dom där två veckorna.

Den dagen vi skulle åka buss hem var som att vinna en miljon på lotto. Jag dansade på moln och sjöng hela dagen minns jag. Plötsligt kom en av killarna på kollot och skrek att min mamma stod utanför, jag SPRANG ut och där stod hon. Min fina mamma med min lillasyster i magen. Hon hade håret uppsatt med två hårspännen på sidorna och så hade hon ljusblåa snickarbyxor. Jag hade aldrig varit så lycklig över att se henne, jag grät och skrattade om vartannat. Jag tror att mamma också grät.

Detta kollo minns jag tillbaka på som något jobbigt men också som något roligt. Men, mest hur jag längtade hem, massor….. Å hur många gånger jag grät under dessa två veckor. Herreminjee!

Jag hittade detta vykort nyss och alla känslor bubblade till ytan så fort jag läst det, jag kände det jag kände då…. För 33 år sen, den där varma sommardagen, i ett litet rum, i Hallstavik. Jag ville dela med mig till Dig också.

Har du varit på nåt kollo eller läger som liten?