Trotsålder och humör

Sötisen i morse. Det var så pass kallt så PO.P mössan fick komma på. Den ska sitta lite sådär högt tycker Milobebis. Här var han lite ledsen dock, han fick ju inte köra vagnen till bilen. 🙁

På väg in i bilen….

Här får vi precis syn på vår tjockiskatt, han klättrar i trädet precis bredvid.

Att bero på 2 årshumör. Milo blir ju 3 i december och den härliga trotsåldern är här. Jag hade ju liksom glömt bort TOOOTALT! Jag hade glömt hur det faktiskt kan låta om en 2 åring. Han laddar ur på alla 16 DIREKT och exploderar till en bullkindad vansinnig modell liten kille på 2 röda. Jag tror att jag måste stå för den egenskapen. Jag har ett jäääädrans temperament alltså. Jag taggar oxå till på alla 100 direkt, utan att passera gå. Folk i min närhet står där med skägget i brevlådan och undrar precis var den där varma glada mamman tog vägen? Hon blev istället ersatt av en eldsprutande häxa med en stor mun full med arga ord i. Jag försöker räkna till 10 men stakar mig redan vid 1,5 och exploderar istället. Jag suger på det där berömda räknandet. Jag har fått stå till svars för det några gånger i mitt liv. Som att säga klimakteriekossa till sin mamma…. det skäms jag fortfarande för då jag hyser STOR respekt för mina föräldrar och ALDRIG NÅGONSIN använt såna ord emot mina föräldrar. Men just den gången var en sån där explosions gång. När munnen med dom arga orden började prata innan hjärnan tänkt till. Det slutade med 1 månads noll kontakt med mamma…. och en stoooor bukett från den pinsamma dottern som inte längre stod ut utan sin mamma. Glömde jag säga att jag är oerhört stolt oxå.

Oh herreguuuuuuuuuuuud tänker ni nu, stackars husbandet. Ja, ibland kan det vara lite synd om honom när han lever med en argbigga som mig. När jag kommer där sedan med svansen mellan benen och säger ”Fiiiilååååt” med ledsna ögon så säger han att han ”hellre lever med en kvinna som har CARAMBA i sig än en dörrmatta.” Då blir jag lite glad och stolt över mitt humör. 🙂

Nu ska jag tampas med en arg 2 åring i nåt år framöver. Man måste välja sina fighter sägs det. Handlar det om att man vill ha en grön och röd strumpa får man ta att ungen ser ut som pippi långstrump på förskolan. Handlar det om att inte ha hjälm när man cyklar på 3 hjulingen får man ta fighten. Så är det ju. Igår var vi på affären och han stegade mot bilarna med lockarna fladdrande. Jag hade redan innan sagt att vi INTE skulle köpa någon bil.

”Betala” säger han och räcker fram en orange bil till mig.

”Nää, mamma sa ju att vi inte skulle köpa någon bil hjärtat” svarar jag med den där mjuka mammarösten.

”MOOOOOOOOOOOAAAAAAAAAAAAAAAAA”, brandlarmet gick igång. Riktigt högt redan från start denna gång. Bra akustik inne på ÖB måste jag säga för den hördes nog väldigt tydligt i hela butiken.

Jag tittade bara på honom och vände och började gå bort mot kassan medan jag med lugn röst sa:

”Mamma sa att vi inte skulle köpa någon bil idag”. Den där sista meningen har jag nu lärt mig att jag liksom ska strunta i. Det är nog mer eller mindre som att ”RUB – IT – IN” för honom, som att riktigt gnugga in det hemska budskapet i hans lilla sårbara hjärna eftersom brandlarmet faktiskt kunde bli lite högre. Fantastiskt.

NOTE TO SELF! Inte 2 ggr samma mening, inte 2 ggr! INTE!