När Covid slog till

Godmorgon vänner!

Årets näst sista dag är här. Det är inte klokt ju. Det här året blev det märkligaste året på mina 48 år som jag levt. Shit alltså, vilken jäkla pärs. Nu kan jag också dela med mig av en grej som pågått såhär i periferin.

Idag kan jag äntligen skriva det där inlägget som jag ifrån djupet av mitt hjärta önskade att jag skulle få. För några veckor sedan hände det som inte fick hända, min mamma smittades av Covid av en släkting till oss. Mamma har högt blodtryck och tillhör därmed riskgrupp. När jag fick veta att mamma blivit smittad så galopperade hjärtat och jag som redan är en katastroftänkare av naturen fick några (många) väldigt jobbiga dygn att förhålla mig till. Jag har de senaste veckorna kämpat med dessa katastroftankar och när pappa sedan också visade sig vara smittad så nådde katastroftankarna taket.

Till saken hör också att vi träffades just när mamma blev sjuk, man är som allra mest smittsam just innan man insjuknar och de första dagarna av sjukdom. Tack och lov så håller vi alltid avstånd när vi ses men vi var trots allt inomhus, smittan färdas lättare inomhus…. dock så klarade vi oss ifrån att smittas. För säkerhets skull höll vi oss i karantän i en vecka efter vi träffats (Milo också, detta blev vi rådda till att göra enligt 1177), sedan testade vi oss också och tack och lov så klarade vi oss ifrån smittan.

Nu är vi ute på andra sidan. Pappa är fortfarande lite risig och svag men mycket bättre och tack och lov så kan man nu säga att allt gått bra. Mammas smak och luktsinne är äntligen tillbaka så hon är återställd. Jag är så innerligt tacksam för allt, för att de båda fick en relativt mild omgång av Covid och att allt gått bra.

Inget blev som tänkt över julen dock, pappa var sjuk över hela julen och ingen av dem har haft varken matlust eller smak & luktsinne så detta har verkligen varit så ledsamt. Men, jag tackar min lyckliga stjärna varje dag för att det gått bra. Ingen hamnade på sjukhus och inget allvarligt hände. Gud, det kan ju inte bli bättre! Ni må tro att jag bett universum om hjälp med detta….

Nu vid jul kände jag att jag typ ”gick in i väggen”, när all oro sakta började lämna kroppen och en väldigt hektisk period rent jobbmässigt lugnade sig så gick all min luft ur. Jag har legat på soffan i flera dagar, jag har orkat mig ut på en promenad per dag men sen har jag legat ned igen och gjort absolut ingenting. Det dagliga då, plocka ur och i diskmaskinen och plockat lite har jag klarat men Gud så trött min själ och kropp varit, men tacksam….Gud så tacksam jag varit och är! 🙏🏻

Igår tog vi oss ut på den dagliga promenaden. Igår blev det typ inte ljust ens, det var grått som om en yllefilt lagts på vår värld. Dock så otroligt skönt att komma ut som vanligt. Det är det ju allt som oftast och det tjatar jag ju alltid om. 😅

Satt på golvet hemma och stretchade ut rumpmusklerna när vi kom hem. Jag var alldeles rödblommig om kinderna och känslan var så härlig, längtar till dagens promenad idag igen.

Mina julblommor har slagit ut nu och de är så galet fina! Försöker njuta av dem för fullt innan de till slut kommer somna igen.

Lyckades fånga Tony som dammsög också. Jag låg nämligen under bordet och skrapade vår matta, ett av ljusen hade gett upp och det hade runnit stearin över bordet, mellan bordsspringorna och ned på mattan. Men, jag lyckades efter enträget skepande att få bort det mesta.

Alltså hallllåååååå! Hur goda? Igår satt jag och mumsade på dessa vid TV:n. Så sjukt goda, jag kan liksom inte riktigt förklara hur drömmigt gott detta är. Svårt att sluta äta, tur jag har ett par påsar kvar. 😀

Familjen sover fortfarande men jag ska smyga upp och fixa frukost till mig själv. Jag har färskpressad apelsinjuice som jag bara längtar efter. Men först sellerijuice som vanligt.

Ha en mysig dag hörni så hörs vi sen.

Kram Nina