niinis

Niiiniskitchenlife

Annons

Kolasås med pepparkakssmak

Nu tänkte jag bjucka dig på den absolut godaste kolasåsen man kan tänka sig. Det som är bra är att detta är en kolasås som går att antingen äta a natural, eller smaksatt.

1½ dl vispgrädde

1 dl ljus sirap

1 dl strösocker

2 tsk vaniljsocker

1 msk pepparkakskrydda

Nypa salt

Gör såhär:

Blanda i allt utom pepparkakskryddan i en kastrull. Mot slutet av koktiden häller du i pepparkakskryddan. Vill du inte ha någon smaksättning struntar du helt enkelt i kryddan. Koka tills du får en seg kolasås, tänk på att den blir segare när den svalnar.  Jag kokade i ca 20 minuter tills jag hade 107 grader på kolasåsen. Låt den sedan svalna litegrand.

TIPS: Kolasås kan du använda till mycket. Bakning eller som tillbehör till glass. Här är några idéer.

Kolasås-kladdkaka

Saffranskaka med kolasås

Kolatårta med blåbär

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Majlis försvann

Jag skulle ju berätta en till grej från vår hemresa.

Exet Magnus kom och hämtade oss på Arlanda. Vi damp ned i ett kylslaget Sverige med en liten kofta på axlarna. Jag knäppte Milos luvjacka och bad honom skynda till bilen.

Vi satt och pratade om resan så Magnus missade avfarten, vi hamnade i Uppsala. Haha…nåväl, det blev en längre resa hem men hem kom vi.

Glada i hågen rusade vi in för att vi äntligen skulle få träffa Majlis. Äntligen skulle vi få krama på vår lille hårboll.

Hon är helt galen i ett armband som jag köpte i Mallorca. Biter och sliter i det som aldrig förr…..

Vi öppnar dörren och slås av lite kylig, lite instängd doft. En av barnen har varit hem och städat och öppnat fönstret för att vädra. Tydligen hade kompostpåsen möglat….haha! Då byter man den typ inte en enda gång på den tiden vi är borta. Jag satt nämligen i en ny innan vi åkte.

Typiskt ungar säger jag, eller bortcurlade ungar. Även om jag stod och hytte med näven om gormade om att det minsann skulle vara städat på samma sätt som det var när vi åkte. Dom hade plockat bort det värsta ändå, det ska jag säga….men någon medalj i städning är det ingen av dom som får. Så går det när man alltid gjort det åt dom, jäkligt sent och komma nu och tro att det ska ske underverk.

I alla fall. Fönstret stod vidöppet i köket och hur vi är ropade på Majlis så var hon borta. Elliot hade säkrat fönstret med gardinen men den måste hon ha lirkat upp på något sätt. Då förstod vi att hon måste varit en modig kisse och kastat sig ut från fönstret. Hon har endast varit ute och strukit runt trappan därute på sommaren men sen har hon swischat in igen. Livrädd.

Jag klädde på mig och gav mig ut för att leta.

”Majliiiiiiiiis” skrek jag. För varje Majlis jag skrek desto mer tårfyllt blev det.

Var hon borta?

Hon som aldrig varit ute måste vara ihjälbiten av en stor katt eller en hund.

Eller överkörd?

Ja de tankarna man har just då är allt annat än snälla! 😞 Milo dök upp bakom mig och började också tappa hoppet. Det var kolsvart ute och ju längre tiden gick desto räddare skulle vi bli över var hon tagit vägen.

Rätt vad det är så ropar Tony;

”Här är hon”!

Alltså den stenen som lättade ifrån mitt bröst, och de snabba benen som Milo fick….ja det har aldrig tidigare hänt. Vi har en trähög bakom huset som hon satt och tröck under.

Äntligen fick vi träffa henne igen. Alla klappade och pussade på henne och hon visste inte riktigt vad hon skulle göra. Hon gick fram och tillbaka, hoppade upp i knät och ner igen. Hela tiden spinnande. Sötis!

Hon har suttit fast på mig sen vi kom hem. Där jag är, där är hon. Hon sover på mig eller bredvid mig, hela tiden. Ligger jag i soffan och kollar TV så ligger hon på mig.

Så mysigt så, sen är vi väldigt glada över att hon inte att sprungit bort av rädsla eller något annat hänt.

Annons
Kommentera (2)

Kommentera

  1. Carina

    Åhh söta Majlis,jag förstår känslan när ni trodde hon var borta. Och tankarna man får,är hon påkörd,usch. Våran kisse Lova blev just det och jag önskar så att jag tordes skaff en ny katt,men det går inte. Jag saknar så mycket hennes sällskap,då jag är hemma hela dagarna.Kram<3

    1. Kina

      Men Carina. Skaffa en ny katt eller en hund. Är oxå hemma hela dagar och ett enormt sällskap av min hund. Långa härliga promenader bla👍 och till dej Nina förstår hur du kände när Majlis var borta! Tur ni hittade henne🍀😻

Se fler...

Fantastiskt vackert hotell

Godmorgon!

Tack för all kärlek jag fått angående i mitt förra inlägg. ❤️ Både här och på Instagram. Många uppskattar min ärlighet och att jag berättar om såna här saker. Jag gissar att det handlar om att inte vara ensam och just om igenkänning.

Igår berättade jag också om detta för vänner och kollegor, var på ett event igår som du ska få läsa mer om sen. Det som slår mig är ändå hur många som faktiskt aldrig upplevt en panikångestattack. Haha, jag trodde alla hade det. 😜 Närå, men som någon också skrev på min Instagram…..det går inte att förstå om man inte själv upplevt det. Så är det! Det går inte att förklara det komplexa med en sådan attack. Man kan bara skrapa på ytan och återge det på ett ungefär.

i

Tony jobbar hemifrån hela denna veckan så vi startade vår dag med att sätta oss på vårt hotell här i småstaden. Det är omgjort och top notch renoverat, så galet fint är det verkligen!

Det är både inbjudande och stilrent snyggt. Är så imponerad över hur annorlunda det kan se ut idag fast det är samma lokaler. Fantastiskt!

Detta murriga rum med sina blåa väggar smakfullt kombinerade med grönt, senapsgult och guld. Sen blandningen med naturella träslag till…. Sååå snyggt! Jag har förhoppningar om att kunna köra ett event där inom kort. Ska prata med chefen där och se vad hon tycker?

Hepp, nu är det dags att studsa upp och fixa sig lite. Har ett litet möte på mitt bloggkontor och sen ska jag haffa en nageltid också. Huu, behöver göra fransarna också. Mycket på en gång!

Ska berätta om det där andra senare, hinner inte skriva det nu. Ha en fin torsdag hörni så hörs vi senare.

Kram Nina

Annons
Kommentera (3)

Kommentera

  1. Annica

    Så fint! Är det på Park Astoria? (Är Enköpingsbo men utflyttad för 29 år sen).Måste passa på och tacka för en toppenblogg! Tänkte höra om du har receptet till en pepparkaksmuffins med lingon i och frosting, tror det var mascarpone i? Jag hade sparat ett bokmärke med receptet men det var till Femmebloggen… Skulle så gärna baka dem igen. 🙂

Se fler...

Panikattack på flygplanet

Godmorgon vänner!

Ligger i sängen med Majlis i armhålan. Hon har knappt lämnat min sida sen vi kom hem.

Men det höll på att bli katastrof alltihopa. Har så mycket och berätta men får ta det från början.

Våra sista dagar har tillbringats vid poolen. Milo träffade en kompis som bodde dörr i dörr med oss så de har hängt med varandra. Perfekt att ligga vid poolen där de kunnat gå lite som de vill. In och hämta grejer, kissa, spela fotboll, kolla telefonen…ja men sådär så de varit helt självgående.

Näst sista kvällen blev det middag och mys på vårt hotell. Hade man inte velat så hade man inte behövt lämnat hotellet öht. Så perfekt på alla sätt. Rekommenderas varmt verkligen!

Det blev en sista afterbeach vid en trubadur som spelade varje eftermiddag vid hotellet.

Vi var till stranden och tog de sista bilderna för denna gång. För återvänder, det gör vi.

Stranden är så vacker, man vill liksom inre lämna det. Känns som man ville bunta ihop det och ta med den hem och ber ut den i vardagsrummet. 😍

Som vi njutit av detta ställe alltså. Det var 4 år sedan vi var utomlands, men nu ska det bli ändring på det. Jag törs flyga, även om det blev svinjobbigt igår. Berättar mer längre ned. Men nu vet vi att det inte behöver hindra oss längre. Vi har redan börjat planera nästa resa.

Ut till den långa piren, njuta av havsvinden och bara titta ut över det blågröna havet.

Så glad för min Tony också. Han har haft en väldigt kämpig sommar med 7 dagars veckor och en tuff höst på jobbet. Men han har njutit och kopplat av fullständigt, 2 veckor var verkligen välbehövligt när det kommer till läkning för oss båda.

De olika ingångarna på hotellet hette lite olika.

En bild på området sista morgonen. Det var sorgligt att lämna men också härligt att äntligen få träffa stora barnen och lilla Majlis.

Utcheckning och vänta på bussen. Vi fick njuta av den sista soluppgången. Känna den värma vår hud och drömma om nästa gång vi ska hit.

Flygresan då?

Ja men det kändes så himla bra allting innan. Jag var lugn och trygg på nåt sätt men självklart lite nervös. Det kändes läskigt på nåt sätt ändå. Såklart, är man flygrädd så är man. Men överlag rätt lugn med tanke på resan ned.

Vi satte oss på våra platser och allt började bra. Bakom mig hörde jag att en herre satt och lyssnade på något nyhetsprogram på sin telefon. Jag hörde det väldigt tydligt då det var högt och ljudligt. Det handlade om det här mörkret som lagt sig över Sverige. Plan hade fått nödlanda på Arlanda flera gånger under morgonen och han började fråga flygvärdinnan om detta.

Är man redan rädd sen innan så är ju detta det ABSOLUT sämsta scenariot. Det här satte såklart igång min rädsla och panik i 190. Hjärtat började rusa och jag började få svårt att andas. Panikångesten kom och tog mig med hull och hår. Som tur är så satt Milo till vänster om Tony och jag till höger. Han var inne i sin telefon och märkte inte av detta öht. Tack och lov! Min största fasa är att få panikångest inför honom….

”Jag har panik” säger jag till Tony.

Han sitter och tittar i sin telefon han också. Han reagerar inte nämnvärt utan säger bara

”Jag är här, det är ingen fara.”

Här känner jag att jag får ännu svårare att andas. Min puls går upp till 2000 verkligen. Jag känner mig som jag sitter i ett trångt rör. Känner bara så starkt att jag måste ut till luften och få andas.

”Jag måste ut” säger jag till Tony. Här någonstans tror jag att Tony fattar att det är allvar. Han tittar på mig och säger återigen att jag inte behöver vara rädd, att han är med mig.

Nu är paniken i taket, panikångesten har slukat mig och det enda jag kan tänka på är att jag måste ut. Samtidigt börjar flygvärdinnorna att köra säkerhetsgenomgången precis bredvid mig och känslan blir om möjligt ännu värre!

”Tony det går inte, jag måste ut” säger jag igen. Väggarna känns som de kommer närmare och närmare, jag ser framför mig hur jag kastar mig ut mot utgången och hur jag ska skrika åt dom att öppna dörren. Andningen rusar fram, hjärtat pumpar, blodet flödar i kroppen och jag vill skrika.

Tony fortsätter att titta mig i ögonen.

”Nina, det går inte att ta sig ut nu. Jag är här  med dig, det är ingen fara. Titta mig i ögonen och så andas vi tillsammans. Du vet vad du ska göra, du vet hur du själv ska lugna dig. Andas nu så som du lärt dig. Du kommer klara det här.” 

Här någonstans så lyssnar jag på vad han säger. Jag börjar sluka djupa andetag ned i magen och så blåser jag ut. Magen häver sig och jag känner plötsligt att jag typ ger upp. Planet har börjat rulla. Mina tankegångar är att ja, då får jag väl få panik då. Jag kan väl flyga med panikångest i 3 timmar, det gör väl inget? Å så fortsätter jag bara att andas. Tony pratar med lugn ton till mig och ber mig fortsätta andas lugnt. Jag gör som han säger. Jag andas, jag sätter i hörlurar i öronen, jag nynnade med i musiken. Jag andades i magen och bara försökte få mig själv lugn. Han höll mig i handen hela tiden och så kände jag att jag bara släppte paniken…..jag vet ärligt talat inte hur det gick till. Jag bara kände hur jag plötsligt började släppa taget. Släppa kontrollen liksom….det blir som det blir, jag kan inte göra så mycket åt det.

Alltså den känslan! Så jäkla starkt…så jäkla stort….att få släppa en pågående panikångest som pågick på ett utav mina läskigaste ställen i livet. Det var fan stort! Resten av flygresan gick jättebra. Jag flög som om inget hänt och kände mig stark för att jag fixade det. Jag hade laddat ned en film, jag lyssnade på musik, hängde med Milo. Åt lite och bara va…. efter en panikattack. Jag är både stolt och tacksam för att jag fixade det. Det värsta som kan hända hände. Jag fick panikångest…och det gick ändå bra.

När vi landade så grät jag. Av lycka. För att det gick. För att jag fixade något så läskigt. Dessutom ska ni veta så cirkulerade planet en låång stund över Arlanda för det fick inte plats att landa. Det oroade min lilla mamma därhemma för hon kollade flightradar och satt och oroade sig över hur jag hade det där uppe. Jag märkte inte av det så mycket, tänkte bara att det tog lång tid att landa. Mamma frågade när vi sen pratade med varandra om det här skulle göra flygningen ännu värre. Sa att jag inte visste…. Men mamma sa något bra. Kanske är det så att jag inte längre kommer vara rädd för nu vet jag att jag kan rida ut en panikattack också. SÅ kan det ju vara faktiskt, detta kanske hjälper mig ännu mer med min flygrädsla? Jag vet inte. Jag tänker inte tro att det ska bil värre i alla fall.

I nästa inlägg ska jag berätta vad som hände när vi väl kom hem, det var liksom inte slut på eländet….

Måste dock jobba här nu så vi hörs lite senare.

Kram Nina

/p><<<
DATERAT:

Jag gav Tony den största kramen och grät in i hans hals på Arlanda för att han räddade mig. Ja så ni inte tror att jag inte tackade honom. ❤️

Annons
Kommentera (12)

Kommentera

  1. Lillemor

    Tack för din berättelse, den gick rakt in i mitt hjärta. Jag har också svårt att flyga. Inte pga flygrädsla utan pga att jag blir instängd.
    När jag läste detta kände jag bara….det är ju jag.
    När man minst anar det så slår det till. 5 minuter in i resan eller 1 timma. Man vet aldrig. För några år sedan flög vi till Turkiet. 5 timmars flygning och efter 30 minuter slog det till. JAG MÅSTE UT. AV FLYGET NUUUUUU.
    Utan min man hade det aldrig gått jag hade öppnat nöddörrarna.
    4.5 timmar av helvete vart det.
    När vi väl var framme så vart det lite bättre. Till på kvällen. Trött så klart men sova gick inte. En natts vankande på hotellrummet å panikångest över att jag ska ju måsta flyga tillbaka oxå !!!!!!
    Det vart bättre dag 2 och resan hem gick mycket bättre oro men ingen ångest.
    När jag träffade min husläkare 2 veckor senare så berättade jag om händelsen och han undrade varför jag inte sagt nåt om detta förut.
    Jag tycker definitivt inte om mediciner och absolut inte narkotikaklassade men här har jag vikit mig.
    Fick Sobril utskrivit och vi har flugit flera gånger sedan dess och kunnat njuta av flygningen.
    Har aldrig någonsin haft tanken på att flyga längre sträckor än 5 timmar men nu börjar jag fundera på om jag kanske skulle kunna klara en 10 timmars i alla fall. Skulle vara så underbart att få se mer.
    Du var så duktig dom fixade det själv. Ska spara denna sida och läsa den igen inför nästa resa och försöka få modet att prova själv utan medicin.
    Kram och lycka till vid dina framtida flygresor.

  2. Annica

    Vad stark du var och är Nina ❤❤❤. Go girl 👊. Tårarna kom och min första tanke var just när jag såg på instagram. ..inför sitt barn, Vilket fantastiskt team work av er, Bäst för varandra. Tony ❤ Nina 😊

  3. Minx

    Tack för din berättelse!
    Den ger mig hopp, faktiskt, hur knäppt det nu än kan låta.
    Skall flyga till våren, för första gången på minst 15 år.
    Är så sjukt jävla flygrädd, men jag pallar inte att åka tåg/buss/båt för att ta mig fram längre, så till våren flyger jag till Kroatien för att hälsa på delar av sambons familj. Blir sen en liten rundresa per bil, väl på plats.
    Jag ser sååå fram emot det och nu vet jag; även om jag får panik så kommer jag fram!
    Tack som fan, Nina, och tack för alltid lika trevlig läsning, oavsett vad det handlar om.

  4. Jeanette

    Fantastiskt och starkt jobbat av dig!! Själv är jag också en fd flygrädd som numera klarar att flyga utan problem! Måste bara undra över att flera plan fått nödlanda?! Låter ju inte speciellt rimligt!.?

  5. Hannele

    Starkt jobbat igenom din panikattack, det är inte kul med attackerna och på flyget tillbucklade med. Men kul att höra att du red ut den och kan tänka dig att flyga igen. Härligt med semester💛

  6. Ullis

    Vad skönt att det blev bättre! Bra där 😊👍
    Jättefina bilder har du bjussat på dessa veckor. Jag kan knappt tro att det är samma hotell som vi var på i juni!
    Kommer aldrig att återvända ditt under högsäsong.. det var folk överallt, stojigt och stökigt! Enda behållningen var rummet, maten och sällskapet! Hade otroligt svårt att njuta av Mallis pga detta. Kan vara första och sista gången.
    Hur som helst så förstår jag nu att allt verkar handla om tidpunkt 😎

  7. Ann

    Började nästan gråta när jag läste om din ångestattack. Man blir så himla stolt över sig själv när man kommer igenom en attack Tror faktiskt att det underlättar att man har barn för då måste man anstränga sig lite extra. Känner igen det där att man inte vill att de ska märka något. KBT träning vid panikångest går ju ut på att göra en sak man oroar sig för många gånger så att man till slut ska klara av det utan att gå i taket, så ju mer du flyger ju lättare kommer det att gå .Sedan tror jag det är viktigt att inte se attackerna som nederlag utan bara acceptera det. Tycker inte heller om att flyga men för mig var pendeltåget snäppet värre ett tag. Du är inte ensam om detta. kram

  8. Malin

    Gud så duktig du var! Jag har aldrig fått panikångest, och har man aldrig upplevt det själv så kan man inte säga att man vet eller förstår hur det är. Men du skrev så det var lätt att leva sig in i din upplevelse på något sätt. Förstår att det var skönt att inte Milo såg det hela. Och vilken underbar stöttning du hade i Tony! Det måste ha varit guld värt. Tack för att du delade med dig! (Både av resan hem och hela er vistelse där. ) Kram

  9. FruBerg

    Grymt bra gjort! Ge dig själv störta elogen för att du fixade det och du vet att fixar det när det slår till! Tony var grym som ledde dig igenom det och verkligen fick dig att fokusera på att lösa det än att gå upp i ångesten ännu mer. Panikångest är djävulens påfund och det önskar jag inte min värsta fiende (om jag nu hade haft nån sån). Har det väldigt sällan numera gudskelov. men fullständigt förfärligt när den slår till.
    Du är grym Nina!!

Se fler...

Len och fin med Philips Lumea

Ni vet ju att jag nu provat Philips Lumea IPL nu under en tid. Jag har skrivit om den tidigare i det HÄR inlägget. Det är alltså en ljusbaserad hårborttagning med riktigt långvarigt resultat.

Jag har kört typ ”touch up” sådär var fjärde till femte vecka för att ta bort hårstråna som växt ut. Tycker det blir mindre och jag kan inte minnas när man behövde raka benen bara var femte vecka.

Tycker dessutom att den är riktigt snygg i sitt utseende. Det gör liksom inget att den ligger framme där i badrummet.

Jag har kört främst på benen men ska nu, när jag sett hur bra den funkar, börja använda den under armarna och så.

Tony vill att vi kör den på hans rygg också. Den vaxar eller rakar han men med tanke på hur bra det funkat med den här hårborttagningsmetoden så kommer den vara superbra på hans rygg. Och eftersom den inte gör ont så kan han tänkas låta mig köra ryggen, han är lite smärtkänslig min man förstår ni. 😀

Jag kan verkligen rekommendera denna apparat alltså. Du kan läsa mer om den här hårborttagningsmaskinen HÄR.

Annons
Kommentera (2)

Kommentera

  1. Jessica

    Hallå (igen)! Är lite sur för tävlingen du hade har inte presenterat nån vinnare!? Mina kommentarer står fortfarande som väntar på granskning och mailet jag skickade har jag inte fått svar på! Känns som du gjort reklam för en blufftävling. Kram till dig

    1. niinis
      niinis

      Jag är jätteledsen att du inte fått något svar, men det enda jag gjort är att jag följt uppdragsgivarens önskemål och gjort som de önskade.

      Kan inte råda dig annat än att fortsätta höra av er till dem som utlyst tävlingen.

Se fler...