Verkligheten
Verkligheten

BLÖK

Halloj i stugan!

Oj vad tiden redan sprungit fram. Märkligt med tanke på att jag varit vaken sen 23.30 inatt. ZzzzzZZZzzzz…. nu får den där mensen komma och rädda mig ur detta kaos denna gången. Mensen ska börja när som helst så jag går bara och väntar i stort sett. Jag har märkt en stor skillnad på sömnen de senaste pms:erna jag haft. It´s so good to be a woman.

Ursäkta mig, jag älskar min man och allt det där….. men om männen hade sån här skit så skulle inte världen se ut såhär. Män skulle inte behöva gå omkring och må pissråtta och lida i det tysta och försöka fungera som en vanlig människa i viktiga sammanhang. Som viktiga arbeten t ex. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag har det jobbet jag har, vad fasen skulle jag gjort annars? Tänk om jag hade ett yrke där mina arbetsuppgifter skulle innefatta att ta viktiga och avgörande beslut. Jag som inte ens kan besluta om jag ska äta smal spaghetti eller tjock, de simplaste besluten kan verka överväldigande.

Jag är med i en del grupper som handlar om PMS. Detta håller mig någorlunda lugn för där känner jag mig normal. Nu när jag skriver till dig känner jag mig allt annat än normal ska jag vara ärlig och säga. Det låter som att jag faktiskt inte är riktigt klok. Men i gruppen med PMS är allt normalt. Jag läser och nickar igenkännande, känner faktiskt igen mig i det mesta. Märker också att många har det värre än mig. En del har förstört flera relationer t ex, en del klarar inte av att sköta sina jobb periodvis.

Jag skriver väldigt osammanhängande också när jag har pms tror jag. Jag tappar fokus gång på gång. Enklaste uppgiften kan ta en hel evighet att få gjord. Det är som att hjärnan går ned i någon form av viloläge eller som att allt bara är ett virrvarr så man har svårt att hitta ut ur sin egen hjärna, som Mia Lundin skrev i sin bok ”Kaos i kvinnohjärnan”. Hon anar nog inte hur ”on point” detta var alltså.

Jag har en liten teori på varför jag tror allt varit lite värre de senaste månaderna, jag tränar mycket mindre mot vad jag gjort förut.  Jag har ju promenerat massor tidigare. Minst 4-5 dagar i veckan. Nu inget eller max 2 ggr på en vecka och det har pågått i månader. Jag behöver vårt IW gäng mer än någonsin. Jag behöver komma ut och röra mig och träna. Träning och motion är ju vetenskapligt bevisat en stor hjälp mot pms. Precis som den är mot ångest och oro. Så nu är det jag som får sluta gnälla och försöka göra något åt saken, så som de senaste gångerna varit är INTE kul alltså. Dock så är det lite tufft när man sover 2-3 timmar på nätterna, känns allt annat än motiverande att dra igång ett gympass eller gå en 6 km promenad. Jag har helt enkelt inte orkat.

Men, nu när mensen kommer igång och jag kanske får sova lite bättre så är jag igång. Nu jäklar är det nog. Det lilla jag kan påverka själv ska jag påverka. Så är det bara….

I morse var jag ändå lite snäll mot mig själv. Jag tände ljus i hela badrummet och satte igång bästa plingplong musiken. Klädde in telefonen i en plastpåse och la den i schampohyllan i duschen. Tog en pall in i duschen och satte mig och andades ordentligt. Duschade länge, tvättade håret sådär lugnt och långsamt, ingen stress… kände att det blev en bra start på en tröttdag.

Nu ska jag fortsätta jobba vidare här. Ett samarbete ska in för godkännande idag. Apropå hår så ska du få lite bra hårtips lite senare.

Vi hörs sen.

Kram Nina

Kommentera

  1. Carro

    Går också runt och mår piss och väntar på mensen, det kryper i kroppen på mig, har kort stubin, vill helst bara ligga i ett mörkt rum helt ensam tills den här förbannade mensen startat.. Sökte hjälp för min pms på gyn för några veckor sedan, fick genast antidepressiva utskrivet trots att jag påpekade flera gånger att jag INTE vill ha det. Men nej det finns ingen annan hjälp att få hävdade läkaren.
    Men jag känner att bara det att jag nu är medveten om att det är pms:en som gör mig knäpp så blir det liiiiite lättare att hantera, även för min man. Förr blev vi så jäkla osams när jag skulle ha mens men nu är han lite smidigare under mina pms-dagar.
    Det ska bli skönt att jobba hela helgen, så min familj slipper mig haha, jobbar på äldreboende så där klarar jag liksom konstigt nog att hålla igen med pms-utbrotten, tack och lov haha, men exploderar när jag kommer hem istället 🙁
    Trevlig helg, kram ❤

  2. Kristin

    Hej!
    Åh, vad jag känner igen mig i det du beskriver. Du är verkligen inte ensam. Hur många gånger har jag inte trott att jag är knäpp på riktigt. Glömmer saker, kan inte hålla tråden, migrän/ huvudvärk, vill lämna allt och flytta ut i skogen. Själv!
    Vet att du tidigare skrivit om de rekommendationer som du har fått. Hjälper inte hormonkrämen längre?
    Jag går själv hos Mia Lundin, hon har öppnat en klinik i Stockholm.
    Stor kram till dig
    Nu ska vi vara snälla med våra kroppar. Efter att ha läst detta fick jag energi till att ta en promenad 😃

  3. Nettan

    Älskar hårtips! du får gärna tips eller visa hur man gör lockar på bästa sätt. För några år sedan tittade jag på ditt filmklipp hur du lockade håret med plattång. Du får gärna visa igen hur du lockar med locktång och plattång.Hittar inte det gamla klippet nu och jag fick aldrig in snitsen heller.

  4. Elin

    Hojta till om du skulle vilja ha sällskap ut någon dag. Eller du kanske vill följa med en bit eller hela vägen när vi går ett långpass med laget. Oftast är vi bara några från laget eftersom det är svårt att få ihop fem singelföräldrars kalendrar. Långpassen går vi oftast på natten med start fredag kväll.

GodmorgonVerkligheten

Livet

Gomorron mina bloggvänner! ❤️

Det är 2 dagar kvar till mensen ska ramla in och min kvinnokropp är i fullständig kaos. Igår somnade jag vid halv 10 och vaknade strax efter 12 och har inte sovit sen dess. Det är mycket som far i mitt huvud nu och kroppen är inte riktigt med.

Ni brukar tipsa mig om massor och ni är jättegulliga verkligen. Ni gör det ju av omtanke, det vet ju jag. Men när jag är i det här skicket så är jag noll mottaglig för att prova något nytt. För mig att prova en nytt tillskott, medicin eller liknande krävs det mycket mod. Det där är en rädsla som sträcker sig way back och som gör sig extra påmind när jag är under isen.

När min PMS är som den är nu så är den skoningslös och jag är absolut inte mig själv dessa dagar. Dock så kan jag bli lite irriterad över att allt oftast skylls på pms när man har det. Man kan ju faktiskt vara irriterad på faktiska och riktiga saker liksom, behöver inte alls vara förknippat till pms men däremot kan jag tänka mig att det blir lite dubbelt upp. Såklart.

Egentligen ville jag inte skriva något om det, men jag måste få det ur mitt system. Den senaste 1,5 veckan har jag fått besked om 2 människor som jag känner som gjort så mitt hjärta gått lite sönder. 😢💔 Sjukdomar är så jäkla skoningslösa alltså, mitt hjärta går sönder med deras familjer som genomgår de där resorna med dem. Jag orkar snart inte höra mer om den där skitsjukdomen, när ska det ta slut? När ska ett botemedel hittas så vi kan utrota det? Är jag extra känslig så blir jag rädd, som helvetet alltså. Är det en fråga om när man får det själv, inte längre om….. 😔

Unga människor ska få vara mammor och pappor, de ska få bli mormor och farfar. Det ska inte handla om operationer och cellgiftsbehandlingar och en urgrundsrädsla för om man ska få fortsätta leva! Man ska få se fram emot de där barnbarnens glada skratt och knubbiga lår och blöjrumpor, man ska få gå på sina barns bröllop och planera sin pension. Alla resor man ska göra, all frukt man ska få njuta av som man planterat i denna värld. Det ska inte tillbringas i sjukhuskorridorer….. fan, det måste få ett slut nu! 😥

Har en av mina närmaste vänner som genomgått den vidriga resan redan. Genomgår fortfarande, det är inget som bara är klart när man är färdigbehandlad. Då följer en enorm rehab både i själ och hjärta men också kroppsligt. Alla rädslor som landar hos en när det värsta är över. Fifan! 😢

Jag går sönder, på riktigt!

Ibland brukar jag tänka på att det kanske är dumt att dela med sig så mycket av sig själv såhär. Ni är ju galet många som läser här vet ni. Men jag kan gå på ICA och stå för varenda rad, livet är ju såhär jäkla pissigt ibland. Livet tar en med storm, allt från att man får hemska besked till att man själv går under av sin pms. Men som jag skrev, jämförelsevis så kan jag ha 100 ggr värre pms så länge man slipper den förbannade skitsjukdomen. Jag vill och kommer inte skriva dens namn, den ska inte få smutsa ned vår plattform vi har här, ni och jag. Så är det!

Dom är i mina tankar varje dag nu. De är med i mina önskningar om beskydd och jag tänker inte tro något annat än att allt kommer att gå bra! 🙏🏻❤️

Vi hörs sen fina ni!

Kram Nina

Kommentera

  1. Anonym

    Jag förstår ditt helvete.
    Vi förlorade en vän på fars dag totalt oväntat, dryga 40 år och 2 små barn.
    2 vänner som genomgår cancerbehandling/operation.
    Svärfar som precis fått cancerbesked och ska få sin andra behandling idag.
    Jag väntar och väntar på svar från bröstkliniken angående min biopsi som lämnades förra tisdagen efter att jag hittat en knöl.
    livet är fan inte rättvist. Håller tummarna för att det går bra för alla, det måste det ❤
    Kram

    1. niinis
      niinis

      Älskade du! Nu tänker vi bra tankar, allt ska gå bra för dig. Så ledsen när jag hör allas historier…. varför ska den finnas? 😔 Håller alla tummar för dig! ❤️❤️❤️

  2. Petra

    Min dotters pappa fick malingt melanom för ca två År sedan, spridd till lymfarna i ljumsken, opererades, allt var bra. I våras var skiten tebax, dessutom med metastaser sa läkarna. Så cellgifter och immunterapi var att vänta. Det var som om hela marken öppnades under fötterna. Den skräcken att min tio-åriga dotter kanske skulle förlora sin ena förälder var obeskrivlig. Även fast vi inte lever ihop så har han funnits i mitt liv i snart 20 år. Själv rasade jag nog mer än vad han gjorde. MEN, efter att dom fått tebax provsvaren på ”metastaserna” visade det sig att det hade varit inflammerade lymfkörtlar, alltså skiten hade inte kommit tillbaka, som vi trott i ett halvår. Men vi har levt i tron att det var det värsta scenariot, så för oss hade han haft återfall. Så även om lättnaden var obeskrivlig, så har det ändå varit svårt att glädjas och slappna av på riktigt.
    Även min barndomsvän fick det tråkiga beskedet, men även där verkar det som att endast operation behövs och ingen vidare behandling.
    Hoppas innerligt att dina nära och kära som drabbats klarar detta❤️

    1. niinis
      niinis

      Så skönt att det inte var återfall för din man! Tack gode tid! 🙏🏻🙏🏻🙏🏻❤️❤️❤️ Håller timmar för att din man håller sig frisk för resten av livet nu. Tack snälla! 😘

  3. Svahnholmen

    Hej! Läser varje dag men är tyvärr kass på att kommentera. Vill bara säga att jag överlevt den vidriga sjukdomen två gånger! En gång när jag var 18 och för fem år sedan. Mår nu bra men måste äta medicin som skickat iväg mig in i ett klimakterieliknande tillstånd. Men det är ju inget emot att få fortsätta leva. Vill bara skicka lite pepp och säga att många överlever och mår bra efteråt också!

    1. niinis
      niinis

      Heja dig! Heja diiiiiiiig! 👊🏼👊🏼👊🏼❤️❤️❤️ BOOM jävla skitsjukdom, du tar inte alla, det ska du ha klart för dig! 🙏🏻🙏🏻🙏🏻

      Stor kram till dig och länge leve livet och den krigare du är! Kram ❤️❤️❤️

  4. Elin

    Jag fick i veckan reda på att en släkting har en stor tumör i ena lungan. Visst är det som ett stort mörker bara lägger sig över en. Men man måste försöka se att det finns en chans att allt kommer gå så bra det kan gå. Den här personen har några år kvar till 40. Det kan bara inte vara den personens tur riktigt än. Det finns inte i min världsbild. Personen betyder otroligt mkt för mig och min familj och har så gjort i hela mitt vuxna liv. Jag kan inte se ett liv utan den personen så just nu försöker jag att inte ta ut någonting i förskott, varken bra eller dåligt. Klart att tårarna kommer ibland men det finns de som behöver mitt stöd mer än mina tårar så de får vänta ett tag.

  5. Jimel

    Livet alltså så rätt du beskriver det. Just nu genomgår vår familj denna hemska resa och min man kommer tyvärr att förlora kampen och tas i från oss. Livet just nu är så märkligt som i en limbo/vacum som ömsom går med blixtens hastighet och ömsom med snigelfart. De kvarvarande dagarna kantas av sorg och glädje i en märklig blandning 💞💔

    1. niinis
      niinis

      Så ledsen jag blir. 💔 Älskade du. Kan inte föreställa mig ens. Hoppas att du har många nära och kära omkring dig som stöttar och finns för dig. Kramar ❤️❤️❤️

Visa alla 15 kommentarer
Verkligheten

Vara rädd om sin energi

Ja, så har jag lärt mig att lyssna på min kropp. När jag haft mycket under en period så brukar jag reagera på 2 olika sätt.

Antingen blir jag ett urskitet päron efteråt, när allt lugnat sig. Då orkar jag ingenting, har liksom noll energi till övers. Jag orkar gå upp på morgonen men sen är det inte mycket mer. Jag brukar också vara ledsen en del då.

Med åren har jag lärt mig att det beror på att jag släpper ut alldeles för mycket energi. Jag går all in för grejer och så bara sprutar jag ut all min energi. Är man då en högkänslig person blir det lite dubbelt upp med det där ödslandet av energin. Kontentan blir att jag då är helt tömd och behöver all form av återhämtning som finns för att komma tillbaka på banan.

Såhär funkar det! Jag ska dra ett scenario på hur det kan fungera. Tänk dig att du laddat galet mycket inför ett föredrag som du ska hålla för 100 personer. Du har andats det där föredraget 24/7 i en halv evighet och till slut kommer dagen. Du är skärpt, du är laddad till tänderna och förberedd. Sen sätter du igång. Du ger ditt allt. Du bjuder på dig själv. Din publik känner din energi och njuter av den. Detta innebär då att de suger din energi. Inte av fri vilja men det är så vi och våra energier fungerar. Du står där och håller ett fett föredrag och känner att du är ”on fire”, du vill ge allt, vilket innebär att du sprutar ut din energi på dessa människor. Publiken är överförtjusta. De gillar dig och fortsätter suga din energi.

När allt är över så är du tömd. Du har så att säga förbrukat alla dina depåer av energi. Att göra det brukar innebära att man dagen efter nästan kan känna sig sjuk. Man kan känna sig ledsen, tömd, gråtfärdig, oerhört trött, irriterad ja t.o.m arg. Du har gett allt av dig själv vilket medfört att energierna för stunden så att säga är slut. De måste fyllas på igen. Detta händer mig alltid när jag haft något stort som jag laddat väldigt mycket inför. Det tog dock många år innan jag förstod varför jag kunde bli så ibland. Det var min fina vän Carola som upplyste mig om detta.

Det bästa är att inte släppa på så mycket när det kommer till energin. Man kan köra en form av stängning när man vet att man ska göra något som kräver mycket av dig själv. Jag har lärt mig att man ska stänga sina chakran. Det kan du läsa mer om HÄR. Jag är urdålig på att komma ihåg det men upplever att jag blir starkare när jag väl gör det. Det är supereffektivt.

Sedan är det de där vanliga. Äta ordentligt med mat, dricka mycket vatten, ta extra tillskott, jag fyller även på med vätskeersättning då. Sen behöver jag sova ordentligt. Det har jag inte gjort inatt vilket gör att jag är som en trasa idag. Jag behöver all återhämtning som jag bara kan få.

Det andra sättet jag reagerar på om jag haft för mycket är att jag känner mig stressad även när det inte finns något att stressa över. Man har som ett pådrag i kroppen. Det rusar lite, hjärtat slår lite fortare. Man kan känna lite andnöd eller behöva kippa efter luft. Man andas hastigare och så känns det som hjärnan är ett virrvarr av tankar.

När jag får så då måste jag bromsa hårt! Då har jag kört lite för hårt och kroppen börjar säga ifrån. Jag hade en utmattningsdepression 2007. En dag i januari 2007 rasade allt! En riktigt tuff period i mitt liv. Vi hade precis fått vårt tredje missfall och jag sov 5 minuter per natt. Hade ett stresspåslag i kroppen som var skoningslöst. Kroppen skrek sluta. Hade domningar på märkliga ställen. Det pirrade i huden. Ingen matlust. Ingen sömn. Flackande blick. Ständig oro i kroppen.

Rasade ned i ett avgrundshål där allt bara var svart. Hypokondrin galopperade. Ut och in på sjukhus, jag var också till neurologen 2 ggr pga domningarna. Där fångade en toppenläkare upp mitt tillstånd och förstod att detta handlade om något annat än en neurologisk sjukdom. Det räckte med att han frågade hur jag mådde egentligen? Hulkade gråtande och berättade i en halvtimma. Han sjukskrev mig och sen började min återhämtning. Ok, i början är det inte så mycket återhämtning. Då handlar det om att försöka äta och sova utan att stressa sönder.

Så ja, jag har lärt mig av mina egna signaler. Jag vet när jag behöver tagga ned och inte göra något alls på ett tag.

Som idag, idag gör vi absolut ingenting. Vi bara är. Så oerhört skönt och välbehövligt för mig. Vi har just ätit tacos och nu ska jag kolla något avsnitt av The Kardashians. Lazy Sunday mär det är som bäst!

Hörni, ni kommer väl ihåg att vara rädda om er!

Kram Nina

Kommentera

  1. Maria

    Oj vad jag känner igen mej i det du beskriver! Jag är också en hsp person och jag fick en utmattningsdepression 2016, inte så länge sedan egentligen. Jag är tillbaka i arbetet (annat jobb nu), men jag känner också när det är dags dra i handbromsen.
    Ibland är det dock lättare sagt än gjort att ta det lugnt och ladda batterierna.
    Men det är livsviktigt!
    Kram, och tack för din jättefina blogg❤️

  2. Nina Green

    Åååh fina Nina. Jag tackar för såna här inlägg och det får mig att stanna upp att jag måste bromsa. När du skrev om just hög känslig person så kände jag igen mig så mycket. Så jag började göra testet. Och insåg direkt att jag var det själv. Allt föll på plats och jag förstod vad jag har känt under hela mitt liv. Jag började gråta. Inte av sorg utan av glädje att jag äntligen kunde sätta fingret vad det jag har känt hela livet. Jag har svårt att bromsa och gör det alldeles försent. Jag blir lika arg på mig varje gång när jag inte såg tecknet innan. Hur ska man lära sig? Det är svårt. Speciellt när man lever med 4 barn och en man som jobbat borta. Dina inlägg får mig att inse mer varje gång. Jag antar att jag måste acceptera att saker kan ta tid. Kram Nina

  3. Helena

    Tack för att du delar med dig av det här! Jag fungerar likadant.
    Precis så, helt slut och orkar inget sen..,
    Känns skönt att du förklarar så bra!
    Kram

  4. Å

    Du är klok som en bok- tänk vad dina ord hjälpte mig just nu. Inre stress och stark ångest- nu blir det istället för att noja och stressa vidare i tankarna flera avsnitt på raken av Outlander! Har du sett den? ❤️

Visa alla 6 kommentarer
GodmorgonVerkligheten

Pinsammaste i världshistorien

Morning raringar!

Klockan är snart 4 på morgonen. Jag har sovit ok då jag somnade tidigt så en får vara nöjd. Ska upp och slutföra några tavlor sen kan man säga att ”It’s a wrap”. Möblerna ska också bli klara idag, wieeee….

Alvedon och smågodis…..

Apropå något helt annat. Kom att tänka på en sak när mitt paket från Apotea kom igår, vad mycket enklare det måste blivit för folk att handla ”pinsamma” saker på apoteket sen det gick att handla via nätet. Haha….vad beställde du egentligen tänker kanske du? 😂

Nä, inget konstigt faktiskt. Men de gånger man fått handla laxermedel, kondomer och konstiga salvor kan man ju säga att man önskat att kön inte ringlat så lång bakom en. Förresten, kondomer har jag ALDRIG handlat. Det är för obvious ”Nu ska här liggas” för mig så det har jag aldrig pallat. Jag är alldeles för töntig för det. 😂

Kan säga att det blivit några pinsamma vändor till gyn och akuten också för min del. Kommer aldrig glömma när jag skulle undersökas för att göra cellprov och sköterskan som tog emot mig säger: ”Åh, det är ju du från Hela Sverige Bakar, vi hejar på dig hela avdelningen här” utbrast hon när jag skrevs in. Sen var det hon som också kom in och assisterade gynekologen, då står dom ju och kollar rätt upp i muttis allihopa.

Jag vet att detta ju är helt normalt och vardagsmat för dem. Men det är inte varje dag jag luftar mina innersta vrår av muttis för vem som helst. 😂😂😂

Det jag nu ska ska berätta är så pinsamt så jag nästan ramlar ur sängen här. Men ”here it goes” och detta är helt sant!!! Detta var när stora barnen var små så det är snart preskriberat tack och lov. Jag hade haft mens och några dagar efter fick jag lite feber och ont i tjejmagen. Helt plötsligt slog det mig att jag kanske hade glömt en o.b inne. Mindes inte riktigt om den senaste tampongen verkligen blev utdragen eller kunde jag ha tryckt in 2????

Jag som är hypokondriskt lagd greps av panik, jag har ju läst om hur sjuk man kan bli av tampongsjukan. Bad Magnus (som jag levde med då) att känna då han har längre fingrar än mig. Minns att vi satte igång en tecknad film till barnen. Sedan la jag mig i sängen och Magnus fick känna med sitt längsta finger typ.

Han kände något sa han…. ”Ja men draaaaaa i det då” nästan skrek jag. Han försökte få grepp men fick inte. Då ska ju två fingrar in och så ska man få grepp. Det är ju liksom ingen gympasal där inne tack och lov.

I panik ringer jag akuten (det var helg och vi har ingen gynakut) och får komma in på en gång. Möter en granne i väntrummet (vad är oddsen på det, de bodde rakt över gatan), och så frågade vi varann lite försiktigt vad det var för fel? ”Jag tror att jag glömt en ob i muttan” utbrister jag innan jag hinner tänka.

Jag hade ju kunnat säga att jag hade ont i magen. Men nä….jag kände ett otroligt behov av att få berätta verkligheten här….idiot. 😂 Grannen blev som ett frågetecken och jag susade iväg till andra sidan väntrummet. På den tiden hade vi ett minilitet väntrum dessutom. Själv var jag för rädd för att ens reflektera just då. Jag ville bara träffa en läkare och att han skulle dra ut tampongen.

Läkaren kom, han var ung. Lite för ung. Sådär så man tänkte om de slitit in en kille från gatan och sagt åt honom att låtsas vara läkare. Skitsamma tänkte jag. Han kan väl också dra ut en ob. Det monterades benstöd till britsen jag låg på så jag skulle kunna få upp benen. Hela det scenariot var liksom beyond för vad man tycker är pinsamt men där och då tänkte jag bara dra ut den jäkla ob:n.

Sedan satte han igång. Efter en stund så mumlade han fram ”Hur ser en ob-tråd ut?” Då var jag säker på att han måste ha hämtats in från gatan. Hur kunde han inte veta hur en ob-tråd ser ut? Det hade säkert mina små barn vetat liksom.

”Ja alltså, den är av bomull och kan vara både vit och blå” fick jag fram.

”Nä, alltså det enda jag ser här in liknar en fiskelina” svarade han.

Fiskelina????????? Vaaaaaad i helskotta har jag där uppe i muttan egentligen? Har jag fiskat och råkat svalt ett fiskespö med muttis? Har jag halkat in en rulle fiskelina i mitt underliv. Har Magnus kört ett prank? Vad i helsefyr är det som pågår här? Men sen kom jag på, jag hade ju spiral…..var det inte små trådar som liknade fiskelina i dom? Jo, så var det ju.

Eeeeh, ja den där fiskelinan är nog från min spiral” fick jag fram. Det verkade också som om läkaren kom på det i samma veva.

”Ja detta är spiraltrådar och ingen ob-tråd” sa han.

Snabbt studsade jag ur stolen, tackade för mig och gick ut. Han hann säga att jag jag hade fått en tid hos gyn för en undersökning om jag ville innan jag susade ut högröd från dörren. Där ute i korridoren mötte jag en vän som arbetade som sjuksköterska där och hon frågade givetvis vad jag gjort. Drog hela storyn för henne och när hon, efter att hon garvat både käft och knän ur led, gråtande fick fram att han ju var en helt ny AT-läkare och att detta måste varit hans absolut första gynundersökning så sprang jag på riktigt ut därifrån.

Det var ingen ob tack och lov, men jag hade ju precis varit med om en av de mest pinsamma händelserna i mitt liv! Gissa om Magnus garvade läppen av sig när jag kom hem……? 😂😂😂 Jag tackade också min lyckliga stjärna att Magnus inte fick tag i det där han kände där inne, då hade han haft en spiral i handen.

Tydligen så ”rinner” dessa små trådar ner under mensen, i vanliga fall ligger de längs med livmodertappen fick jag lära mig. Därav kan man känna de små fiskelinaliknande trådarna. 😂😂😂

Ja herregud säger jag bara…..som sagt, jag är glad att detta i stort sett är preskriberat numera. Mycket ska man vara med om alltså.

Har ni någon rolig story ni vågar dela med er av?

PS: Senare idag kommer IW-inlägget.

Kram Nina

Kommentera

Visa alla 6 kommentarer
Verkligheten

Charlie ❤️

Morgonen började med gråt idag. Jag är svag mentalt just nu, men det var inte bara därför. Jag har följt en liten pojke som heter Charlie. Han drabbades för två år sedan av en extremt ovanligt form av levercancer. En på miljonen drabbas, och han var en av dem.

Han har drivit en enorm kamp mot denna skitsjukdom och hans mamma hade en insamling länge. Den insamlingen skull hjälpa Charlie att få en ny lever. Det fanns ett ställe i hela USA som kunde hjälpa honom och det skulle kosta 10 miljoner svenska kronor. Artisten Pink var en av dem som donerade, hon donerade 155 000 kr till familjen.

Dock så hann Charlie att bli för sjuk, för sjuk för att genomgå en transplantation innan det fanns tillräckligt med pengar.

Många är morgnarna som jag gått in på Charlies Instagram för att se hur han mår. Jag har ju vetat vad utgångsläget är och att läkarna sagt att det inte finns mer de kan göra.

För några dagar sedan försämrades det. Hans mamma har hållit alla följare uppdaterade på hans mående med sina egna ord. Det här inlägget gick rakt in i mitt hjärta och hade sönder en bit.

I lördags somnade han in denna vackra lilla pojke. Bilden är magisk och jag grät som ett barn. Du lilla pojke. Vackra lilla pojke som bara fick en kort tid här på jorden. Mitt hjärta gråter och detta har satt ett stort spår i mig. Jag kommer aldrig glömma dig lilla Charlie. ❤️

Jag kastas tillbaka till när vi hittade knölen på Milos ben. Tacksamheten finner inga ord över beskedet vi fick och det beskedet man vill ha. Vi fick inte ett besked som skulle slå sönder våra liv för all framtid.

Jag försöker verkligen vara tacksam varje dag för dom jag har i mitt liv. Varje dag försöker jag tyst för mig själv säga tack. Efter vi gick igenom de där hemska dagarna så har något förändrats i mig. Jag skulle säga att det är tacksamhet. Jag kan titta på mina barn idag och känna en sån enorm lycka över att de finns, att de är friska och mår bra. Jag är lycklig varje dag att Tony väljer mig och jag honom. Allt detta är det mest värdefulla i livet.

Att jaga efter något sätts i perspektiv när man skakas om lite. När man får smaka på det som inte är föregivet. När det otänkbara knackar på skiter man fullständigt i allt som egentligen är oviktigt.

Den där vännen som bara suger din energi. Den där släktingen som du kämpat med att tycka om. De där pengarna man drömmer om. Huset. Utlandsresan. Det där coola jobbet eller titeln du så länge strävat efter. Den olyckliga relationen. Att vara smal eller göra om sina hängpattar.

Allt sånt är inte ens värt en piss i Mississippi när det otänkbara knackar på. Det enda som är värt något då är relationerna med de människorna du på riktigt älskar och de som älskar dig.

Så, jag bestämde mig för att varje dag vara tacksam. Tacksam för livet. För de som finns hos mig och älskar mig för den jag är. För dem jag får älska varje dag…. DET är värt allting!

Ha en fin tisdag mina vänner! Var rädda om er. Krama på dom du älskar lite extra idag, rabbla allt du är tacksam över ikväll innan du somnar.

Kram Nina

Kommentera

  1. Th

    Åh,mitt hjärta går ju sönder, lilla barn..! Förstår precis vad du menar med att vara tacksam, från att gått från att vara fullt frisk till kronisk sjuk så blev tankebanorna annorlunda. Borde verkligen varit mer tacksam för mitt friska liv. Men idag är jag dock väldigt tacksam över att det finns medicin som låter mig fortsätta leva så jag får umgås med mina närmaste som jag älskar mest och tacksam att dom är friska å får må bra! Tacksam är ordet! Kraam ❤❤

  2. Carro

    Åh jösses nu forsar tårarna här också, lilla fina pojke ❤ Barn ska inte behöva gå igenom sånt 😭 Inte föräldrar heller. Ja fasen va tacksam man ska vara över livet, man får bara ett 🌟

  3. Ann

    Finns det något finare än att kunna ge kärlek och gratis är det också. Jag läser din blogg varje dag och du är fantastisk. En stor kram från mig.

  4. Elin

    Nu fick du mig att börja grina i väntrummet hos doktorn innan en undersökning jag bävar för. Du har så rätt i det du säger. Ta aldrig livet och dess innehåll för givet!
    Man önskar ingen att behöva gå igenom det som Charlie och hans familj gått igenom.
    Ska krama lite extra på mina tjejer ikväll.

  5. Ursula

    Vi lever efter det mottot. Ta vara på livet o njut av dina nära o kära. Vi förlorade vårat barn i cancer o saknaden finns alltid hos oss. Hon finns alltid med oss ❤❤

Visa alla 11 kommentarer
×

Niiinis Kitchenlife

Nina "Niiinis" Hermansen är entrepenör, influencer och receptkreatör. Deltagit i Hela Sverige Bakar 2012. Driver en av Sveriges största bak/mat-bloggar. Välkommen att ta del av massor med goda recept och livet!

Bloggen driftas av:
Cure Media - Influencers