Verkligheten
Verkligheten

HJÄLP MIG!

Det kom ett mejl, jag tänkte att du skulle få läsa det i sin helhet. Detta är Oscars pappa Göran som skriver till mig. Hans mejl gick rakt in i mitt hjärta och vi som precis genomgick det här med Milos ben kan inte ens fantisera vad de fått genomlida. Oscars pappa och mamma fick inga bra besked. Jag låter Oscars pappa berätta själv:

”Jag förstår att du som omtyckt och en duktig Influencer får många förfrågningar om att hjälpa andra. Jag har full respekt för att du har annat att skriva om som också generar pengar eftersom bloggen är din inkomst. Jag vill ändå försöka nå dig genom att berätta min son Oscars historia.

Livet vändes upp och ner och blev en fullständig mardröm. Vi fick beskedet att vår Oscar hade ungefär 9 månader kvar att leva. Vår son,13 år, diagnostiserades den 15 december 2017, på Barnsjukhuset i Lund, med en aggressiv snabbväxande hjärntumör DIPG (DIPG – Diffust Pons Gliom) som bara drabbar en handfull barn i Sverige om året. Det finns inte några behandlingsmetoder i Sverige eller Europa. För att rädda Oscar sökte vi med ljus och lykta efter behandlingar runt om i världen. Vi fann den, men i México. Under 10 månader har han behandlats framgångsrikt med erkända medicinska metoder och godkända preparat.

Problemet är att vi behöver hjälp med att uppmärksamma Oscars situation för att kunna driva den donationskampanj vi har till förmån för hans behandlingar som kostar oss ca 150 000 kr var 3:e vecka, och är en enorm summa för vilken familj som helst. Oscars liv handlar alltså om pengar, och det ska inget barns liv värderas i. Tyvärr har vi inga ekonomiska stöd från de svenska myndigheterna, utan Oscars liv hänger på vår envishet och engagemang.

Därför vill jag ställa en fråga till dig: Skulle du kunna tänka dig att visa din empatiska och godhjärtade sida genom att uppmärksamma Oscars sjukdom och resa i någon av dina medier så att vi kan samla in pengar till fortsatta behandlingar för Oscars tillfrisknande?

Oscar är fortfarande sjuk och behöver så mycket mer hjälp. Vår familj är otroligt tacksamma för all hjälp vi kan få med att uppmärksamma Oscar så vi kan fortsätta att behandla honom. Jag har full respekt om du inte har möjlighet att hjälpa, men jag gör allt i min värld för min sons skull.

Tack för att du läst mitt mail.

Pappa Göran.

Det här är Oscar innan han fick sin diagnos. En glad och pigg 13 årig pojke.

Det här är Oscar idag. En 14 årig pojke vars vardag omkullkastats och handlar om en kamp mot en hemsk sjukdom. 

Självklart pappa Göran ska jag dela vidare angående er donation. Jag hoppas att alla som har möjlighet att donera gör det. Litet som stort. Många bäckar små heter det och varje belopp är välkommet. Jag kommer att ha en auktion på en av mina tavlor och alla pengar kommer oavkortat att gå till Oscar och hans insamling!

Det finns massor med mer information att läsa på Oscars egen sida som du hittar HÄR.

Det finns också en Facebooksida där man kan läsa om allt som anordnats för Oscar. Människor är verkligen så fina och går samman för att hjälpa så mycket de bara kan. Den hittar du HÄR.

Oscars pappa Göran har en Facebooksida där alla inlägg är offentliga, den hittar du HÄR. 

Själva donationssidan kan du hitta HÄR. Du kan swischa till Göran Sajland på nummer: +46 706 26 54 78. 

Pappa Göran, som jag håller mina tummar för att ni får fortsätta era behandlingar och att Oscar bara ska bli bättre och bättre och att han till slut bekämpat den där hemska sjukdomen. Han ska ha många år kvar på jordelivet innan han är klar här, så ska jag tänka.

All kärlek till er! ♥♥♥

Mina fina läsare, nu gör vi en insats, ellerhur?!

Kram Nina

Kommentera

  1. Cissi

    Följer familjens resa på pappa Görans Facebooksida. Jag har skänkt pengar och även delat inlägg genom min egen FB och ber om att de som kan hjälpa till ska göra det. För det är verkligen ”alla bäckar små” som behövs. Gripande att följa deras resa men hemskt att det ska behövas hjälp från medmänniskor och främlingar när ett barn blir så svårt sjuk i vårt land.
    Tack för att du hjälper dem att uppmärksamma detta! Kram

Verkligheten

Mammor & pappor

Intressant och se att det blev lite fart i kommentarsfältet angående appen jag berättade om.

Först och främst mammor och pappor!

Jag skulle önska att inte något pekpinnade någon annans sätt att vara förälder på. Vi kan absolut ha en dialog och vi kan absolut tycka olika men kan vi vara snälla med varandra? Vi kan framföra åsikter med respekt, vi kan bolla med varandra…..har vi en vuxen konversation i kommentarsfältet så kan vi kanske t.o.m lära oss något av varandra.

Och OBS: Jag säger inte att någon varit elak, bara för att förtydliga, jag vill att det ska fortsätta så. Detta är ett så sjukt känsligt ämne för oss föräldrar, när det handlar om våra barn så går vi bärsärk och man ur huse för att försvara. Men ingen behöver försvara. Just du är den bästa mamman och pappan för ditt barn om du har någorlunda sunt förnuft. Jag vill inte att någon ska behöva bli ledsen och få en klump i magen, jag vet att det går att föra en diskussion utan sånt. Det klarar vi, ellerhur?!

Några reagerade starkt på att vi gav Milo en liten slant för små sysslor att göra hemma. Reaktionen berodde på att de inte tyckte att barn skulle belönas med självklara sysslor i hemmet.

Jag drar historien från början. Vi har haft som en morot för honom att sköta dagliga sysslor genom att påverka hans veckopeng. Sköter man städning av rum, plocka undan, duka, plocka i diskmaskinen osv så får man en lite högre veckopeng. Om inte så blir det den gamla vanliga.

Varför? Därför att han är minstingen och vi curlat honom fullständigt. Jag erkänner. Av bara farten har vi ”hjälpt” honom med onödiga saker och han har inte behövt göra så mycket av de vanliga sysslorna här hemma. Det betyder inte att han är en pojke som tar föregivet allt i sitt liv, men vi har ”hjälpt” honom lite för mycket.

Vi är 4 vuxna i familjen som gjort detta då Milo ju är 10 år yngre än Elliot. Detta har såklart gjort att det blev konstigt när vi helt plötsligt började kräva saker. Vi började ju märka av vår curling och kände att helskotta, detta går inte längre.

När kraven började ställas så blev det ju en jäkla omställning för en 7-8 åring (som han var då, dessutom en ganska känslig ålder). Såklart. Helt plötsligt ska sängar bäddas, diskmaskin plockas in, packa gympapåse osv osv. Det blev väldigt mycket bråk och tjafs. En period bråkade vi varenda morgon. Det blev många morgnar med tjafs och tråkiga starter. Det blev liksom en kamp av allt. Att skiljas med en klump i magen är pest på morgonen. Att ha jobbat ärslet av sig och sedan stressat försöka föra någon form av pedagogisk diskussion med en övertrött 8 åring blev ohållbart. Han förstod inte och vi blev missförstådda. Visst diskuterade vi också när vi inte var stressade men vi kunde inte mötas i detta.

När vi började använda oss av dessa små slantar för att uppmuntra honom så försvann tjafset. Han kunde påverka utgången själv och märkte att det ju fasen inte var så jobbigt att packa den där gympaväskan, eller bädda sängen eller städa hela sitt rum. Han tycker t.o.m att vissa saker är roliga idag. Han älskar att hjälpa till att laga mat (även om jag inte gillar när mina barn ska kladda i min bakning och i min matlagning – jag vet, jag är inte som andra mammor och pappor, en liten stund går bra sen måste jag få göra på mitt sätt). 😅

Jag är ingen perfekt mamma och Tony är ingen perfekt pappa. Allt vi gör som föräldrar gör vi av kärlek men det betyder inte att det blir perfekt och rätt. Ett curlat barn blev utgången av allt. Självklart hade vi kunnat fortsätta kampen, absolut. Inte gett några pengar what so ever utan krävt att det bara skulle göras.

Men, så länge vi nu ser att han utvecklas till en snäll och omtänksam kompis, att han vågar stå upp för sig själv och andra, sköter sig fint i skolan och är en fin medmänniska så har vår uppfostran i det stora hela funkat okej.

Jag har 2 andra facit som vandrar omkring här hemma. Dom blev curlade för att jag separerade. Hela deras uppväxt som varannan veckas förälder hade jag en illa smak i munnen av dåligt samvete för att vi skildes. Jag gjorde allt åt dom. Ville eliminera varenda uns av bråk och tjafs. Var livrädd för att de inte skulle vilja vara med mig och livrädd för att de hade farit illa av vår separation. Kontentan av det, ja vad tror ni? Curlade barn…. ändå gör jag misstaget ännu en gång….

Men, mina stora barn är ju vuxna idag. Sköter sina jobb, hjälper till hemma, lagar mat, är snälla fina människor å jag behöver inte betala en krona. Det blev som man säger folk av dem också! Jag behövde inte betala åt dom när de blev äldre, då gjorde dem sina sysslor för att de visste att det var så vi gjorde hemma.

Jag förespråkar ge och ta nu i deras vuxna relation med oss föräldrar. Man ger och tar i relationer. Man respekterar varandra. Man är snäll med varandra. Självklart blir det ju tjafs även med de vuxna barnen men numera blir det mer en fingervisning på vad som förväntas av en som vuxen. Ungefär som jag behöver en fingervisning om att jag inte ska brusa upp så jävligt och svära som en galen finsk tant.

Detta har funkat för oss, vi gör så gott vi kan i den situationen vi har nu. Om något år är han äldre och då förändras såklart byggstenarna för uppfostran då. Men får jag ge ett råd till någon enda mamma och pappa så är det ju såklart att inte curla era barn som jag gjort med mina. Allt blir enklare då…. såklart!

Kommentera

  1. Katrin

    Puss på dig fina Nina!
    Såg i kommentaren nedan om artikel om curlade barn, undrar om det är den danska studien de menar? Googla på ”dansk studie curlade barn” så finner du info. Jag slappnade av totalt efter att jag läste den och tänker att det blir folk av ongan ändå bara de får kärlek och kramar 😉

  2. Eva

    Jag hörde på radion häromdagen att dom curlade barnen klarar sog bättre och att det var inte fel att curla.
    Vet ju själv med min son som är vuxen idag att ja han behövde varken städa eller laga mat. Men han var ändå alltid otroligt hjälpsam om man bad om nåt och är än idag.
    Idag är han 26 och har familj. Han både städar, lagar mat och jobbar hårt i eget företag så har man bara lärt sig kärlek och omtanke om varandra så klarar man säg ändå.
    Klart man vill rå om sina nära och kära som förälder. Man älskar ju dom så in i vassen.
    Då nej man blir ingen odräglig unge av att bli curlad utan det beror på nåt annat.

      1. Eva

        Ja studien visar att curlade barn klarar sig bättre och är lyckligare.
        Så curla på tycker jag. Bara man lär barnen respekt och omtanke om varandra.

  3. Loui

    Tycker absolut inte att någon var elak eller kom med påhopp i sina kommentarer utan bara egna åsikter och tankar det måste man väl ändå få ha.

Visa alla 7 kommentarer
Verkligheten

BLÖK

Halloj i stugan!

Oj vad tiden redan sprungit fram. Märkligt med tanke på att jag varit vaken sen 23.30 inatt. ZzzzzZZZzzzz…. nu får den där mensen komma och rädda mig ur detta kaos denna gången. Mensen ska börja när som helst så jag går bara och väntar i stort sett. Jag har märkt en stor skillnad på sömnen de senaste pms:erna jag haft. It´s so good to be a woman.

Ursäkta mig, jag älskar min man och allt det där….. men om männen hade sån här skit så skulle inte världen se ut såhär. Män skulle inte behöva gå omkring och må pissråtta och lida i det tysta och försöka fungera som en vanlig människa i viktiga sammanhang. Som viktiga arbeten t ex. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag har det jobbet jag har, vad fasen skulle jag gjort annars? Tänk om jag hade ett yrke där mina arbetsuppgifter skulle innefatta att ta viktiga och avgörande beslut. Jag som inte ens kan besluta om jag ska äta smal spaghetti eller tjock, de simplaste besluten kan verka överväldigande.

Jag är med i en del grupper som handlar om PMS. Detta håller mig någorlunda lugn för där känner jag mig normal. Nu när jag skriver till dig känner jag mig allt annat än normal ska jag vara ärlig och säga. Det låter som att jag faktiskt inte är riktigt klok. Men i gruppen med PMS är allt normalt. Jag läser och nickar igenkännande, känner faktiskt igen mig i det mesta. Märker också att många har det värre än mig. En del har förstört flera relationer t ex, en del klarar inte av att sköta sina jobb periodvis.

Jag skriver väldigt osammanhängande också när jag har pms tror jag. Jag tappar fokus gång på gång. Enklaste uppgiften kan ta en hel evighet att få gjord. Det är som att hjärnan går ned i någon form av viloläge eller som att allt bara är ett virrvarr så man har svårt att hitta ut ur sin egen hjärna, som Mia Lundin skrev i sin bok ”Kaos i kvinnohjärnan”. Hon anar nog inte hur ”on point” detta var alltså.

Jag har en liten teori på varför jag tror allt varit lite värre de senaste månaderna, jag tränar mycket mindre mot vad jag gjort förut.  Jag har ju promenerat massor tidigare. Minst 4-5 dagar i veckan. Nu inget eller max 2 ggr på en vecka och det har pågått i månader. Jag behöver vårt IW gäng mer än någonsin. Jag behöver komma ut och röra mig och träna. Träning och motion är ju vetenskapligt bevisat en stor hjälp mot pms. Precis som den är mot ångest och oro. Så nu är det jag som får sluta gnälla och försöka göra något åt saken, så som de senaste gångerna varit är INTE kul alltså. Dock så är det lite tufft när man sover 2-3 timmar på nätterna, känns allt annat än motiverande att dra igång ett gympass eller gå en 6 km promenad. Jag har helt enkelt inte orkat.

Men, nu när mensen kommer igång och jag kanske får sova lite bättre så är jag igång. Nu jäklar är det nog. Det lilla jag kan påverka själv ska jag påverka. Så är det bara….

I morse var jag ändå lite snäll mot mig själv. Jag tände ljus i hela badrummet och satte igång bästa plingplong musiken. Klädde in telefonen i en plastpåse och la den i schampohyllan i duschen. Tog en pall in i duschen och satte mig och andades ordentligt. Duschade länge, tvättade håret sådär lugnt och långsamt, ingen stress… kände att det blev en bra start på en tröttdag.

Nu ska jag fortsätta jobba vidare här. Ett samarbete ska in för godkännande idag. Apropå hår så ska du få lite bra hårtips lite senare.

Vi hörs sen.

Kram Nina

Kommentera

  1. Carro

    Går också runt och mår piss och väntar på mensen, det kryper i kroppen på mig, har kort stubin, vill helst bara ligga i ett mörkt rum helt ensam tills den här förbannade mensen startat.. Sökte hjälp för min pms på gyn för några veckor sedan, fick genast antidepressiva utskrivet trots att jag påpekade flera gånger att jag INTE vill ha det. Men nej det finns ingen annan hjälp att få hävdade läkaren.
    Men jag känner att bara det att jag nu är medveten om att det är pms:en som gör mig knäpp så blir det liiiiite lättare att hantera, även för min man. Förr blev vi så jäkla osams när jag skulle ha mens men nu är han lite smidigare under mina pms-dagar.
    Det ska bli skönt att jobba hela helgen, så min familj slipper mig haha, jobbar på äldreboende så där klarar jag liksom konstigt nog att hålla igen med pms-utbrotten, tack och lov haha, men exploderar när jag kommer hem istället 🙁
    Trevlig helg, kram ❤

  2. Kristin

    Hej!
    Åh, vad jag känner igen mig i det du beskriver. Du är verkligen inte ensam. Hur många gånger har jag inte trott att jag är knäpp på riktigt. Glömmer saker, kan inte hålla tråden, migrän/ huvudvärk, vill lämna allt och flytta ut i skogen. Själv!
    Vet att du tidigare skrivit om de rekommendationer som du har fått. Hjälper inte hormonkrämen längre?
    Jag går själv hos Mia Lundin, hon har öppnat en klinik i Stockholm.
    Stor kram till dig
    Nu ska vi vara snälla med våra kroppar. Efter att ha läst detta fick jag energi till att ta en promenad 😃

  3. Nettan

    Älskar hårtips! du får gärna tips eller visa hur man gör lockar på bästa sätt. För några år sedan tittade jag på ditt filmklipp hur du lockade håret med plattång. Du får gärna visa igen hur du lockar med locktång och plattång.Hittar inte det gamla klippet nu och jag fick aldrig in snitsen heller.

  4. Elin

    Hojta till om du skulle vilja ha sällskap ut någon dag. Eller du kanske vill följa med en bit eller hela vägen när vi går ett långpass med laget. Oftast är vi bara några från laget eftersom det är svårt att få ihop fem singelföräldrars kalendrar. Långpassen går vi oftast på natten med start fredag kväll.

GodmorgonVerkligheten

Livet

Gomorron mina bloggvänner! ❤️

Det är 2 dagar kvar till mensen ska ramla in och min kvinnokropp är i fullständig kaos. Igår somnade jag vid halv 10 och vaknade strax efter 12 och har inte sovit sen dess. Det är mycket som far i mitt huvud nu och kroppen är inte riktigt med.

Ni brukar tipsa mig om massor och ni är jättegulliga verkligen. Ni gör det ju av omtanke, det vet ju jag. Men när jag är i det här skicket så är jag noll mottaglig för att prova något nytt. För mig att prova en nytt tillskott, medicin eller liknande krävs det mycket mod. Det där är en rädsla som sträcker sig way back och som gör sig extra påmind när jag är under isen.

När min PMS är som den är nu så är den skoningslös och jag är absolut inte mig själv dessa dagar. Dock så kan jag bli lite irriterad över att allt oftast skylls på pms när man har det. Man kan ju faktiskt vara irriterad på faktiska och riktiga saker liksom, behöver inte alls vara förknippat till pms men däremot kan jag tänka mig att det blir lite dubbelt upp. Såklart.

Egentligen ville jag inte skriva något om det, men jag måste få det ur mitt system. Den senaste 1,5 veckan har jag fått besked om 2 människor som jag känner som gjort så mitt hjärta gått lite sönder. 😢💔 Sjukdomar är så jäkla skoningslösa alltså, mitt hjärta går sönder med deras familjer som genomgår de där resorna med dem. Jag orkar snart inte höra mer om den där skitsjukdomen, när ska det ta slut? När ska ett botemedel hittas så vi kan utrota det? Är jag extra känslig så blir jag rädd, som helvetet alltså. Är det en fråga om när man får det själv, inte längre om….. 😔

Unga människor ska få vara mammor och pappor, de ska få bli mormor och farfar. Det ska inte handla om operationer och cellgiftsbehandlingar och en urgrundsrädsla för om man ska få fortsätta leva! Man ska få se fram emot de där barnbarnens glada skratt och knubbiga lår och blöjrumpor, man ska få gå på sina barns bröllop och planera sin pension. Alla resor man ska göra, all frukt man ska få njuta av som man planterat i denna värld. Det ska inte tillbringas i sjukhuskorridorer….. fan, det måste få ett slut nu! 😥

Har en av mina närmaste vänner som genomgått den vidriga resan redan. Genomgår fortfarande, det är inget som bara är klart när man är färdigbehandlad. Då följer en enorm rehab både i själ och hjärta men också kroppsligt. Alla rädslor som landar hos en när det värsta är över. Fifan! 😢

Jag går sönder, på riktigt!

Ibland brukar jag tänka på att det kanske är dumt att dela med sig så mycket av sig själv såhär. Ni är ju galet många som läser här vet ni. Men jag kan gå på ICA och stå för varenda rad, livet är ju såhär jäkla pissigt ibland. Livet tar en med storm, allt från att man får hemska besked till att man själv går under av sin pms. Men som jag skrev, jämförelsevis så kan jag ha 100 ggr värre pms så länge man slipper den förbannade skitsjukdomen. Jag vill och kommer inte skriva dens namn, den ska inte få smutsa ned vår plattform vi har här, ni och jag. Så är det!

Dom är i mina tankar varje dag nu. De är med i mina önskningar om beskydd och jag tänker inte tro något annat än att allt kommer att gå bra! 🙏🏻❤️

Vi hörs sen fina ni!

Kram Nina

Kommentera

  1. Anonym

    Jag förstår ditt helvete.
    Vi förlorade en vän på fars dag totalt oväntat, dryga 40 år och 2 små barn.
    2 vänner som genomgår cancerbehandling/operation.
    Svärfar som precis fått cancerbesked och ska få sin andra behandling idag.
    Jag väntar och väntar på svar från bröstkliniken angående min biopsi som lämnades förra tisdagen efter att jag hittat en knöl.
    livet är fan inte rättvist. Håller tummarna för att det går bra för alla, det måste det ❤
    Kram

    1. niinis
      niinis

      Älskade du! Nu tänker vi bra tankar, allt ska gå bra för dig. Så ledsen när jag hör allas historier…. varför ska den finnas? 😔 Håller alla tummar för dig! ❤️❤️❤️

  2. Petra

    Min dotters pappa fick malingt melanom för ca två År sedan, spridd till lymfarna i ljumsken, opererades, allt var bra. I våras var skiten tebax, dessutom med metastaser sa läkarna. Så cellgifter och immunterapi var att vänta. Det var som om hela marken öppnades under fötterna. Den skräcken att min tio-åriga dotter kanske skulle förlora sin ena förälder var obeskrivlig. Även fast vi inte lever ihop så har han funnits i mitt liv i snart 20 år. Själv rasade jag nog mer än vad han gjorde. MEN, efter att dom fått tebax provsvaren på ”metastaserna” visade det sig att det hade varit inflammerade lymfkörtlar, alltså skiten hade inte kommit tillbaka, som vi trott i ett halvår. Men vi har levt i tron att det var det värsta scenariot, så för oss hade han haft återfall. Så även om lättnaden var obeskrivlig, så har det ändå varit svårt att glädjas och slappna av på riktigt.
    Även min barndomsvän fick det tråkiga beskedet, men även där verkar det som att endast operation behövs och ingen vidare behandling.
    Hoppas innerligt att dina nära och kära som drabbats klarar detta❤️

    1. niinis
      niinis

      Så skönt att det inte var återfall för din man! Tack gode tid! 🙏🏻🙏🏻🙏🏻❤️❤️❤️ Håller timmar för att din man håller sig frisk för resten av livet nu. Tack snälla! 😘

  3. Svahnholmen

    Hej! Läser varje dag men är tyvärr kass på att kommentera. Vill bara säga att jag överlevt den vidriga sjukdomen två gånger! En gång när jag var 18 och för fem år sedan. Mår nu bra men måste äta medicin som skickat iväg mig in i ett klimakterieliknande tillstånd. Men det är ju inget emot att få fortsätta leva. Vill bara skicka lite pepp och säga att många överlever och mår bra efteråt också!

    1. niinis
      niinis

      Heja dig! Heja diiiiiiiig! 👊🏼👊🏼👊🏼❤️❤️❤️ BOOM jävla skitsjukdom, du tar inte alla, det ska du ha klart för dig! 🙏🏻🙏🏻🙏🏻

      Stor kram till dig och länge leve livet och den krigare du är! Kram ❤️❤️❤️

  4. Elin

    Jag fick i veckan reda på att en släkting har en stor tumör i ena lungan. Visst är det som ett stort mörker bara lägger sig över en. Men man måste försöka se att det finns en chans att allt kommer gå så bra det kan gå. Den här personen har några år kvar till 40. Det kan bara inte vara den personens tur riktigt än. Det finns inte i min världsbild. Personen betyder otroligt mkt för mig och min familj och har så gjort i hela mitt vuxna liv. Jag kan inte se ett liv utan den personen så just nu försöker jag att inte ta ut någonting i förskott, varken bra eller dåligt. Klart att tårarna kommer ibland men det finns de som behöver mitt stöd mer än mina tårar så de får vänta ett tag.

  5. Jimel

    Livet alltså så rätt du beskriver det. Just nu genomgår vår familj denna hemska resa och min man kommer tyvärr att förlora kampen och tas i från oss. Livet just nu är så märkligt som i en limbo/vacum som ömsom går med blixtens hastighet och ömsom med snigelfart. De kvarvarande dagarna kantas av sorg och glädje i en märklig blandning 💞💔

    1. niinis
      niinis

      Så ledsen jag blir. 💔 Älskade du. Kan inte föreställa mig ens. Hoppas att du har många nära och kära omkring dig som stöttar och finns för dig. Kramar ❤️❤️❤️

Visa alla 15 kommentarer
Verkligheten

Vara rädd om sin energi

Ja, så har jag lärt mig att lyssna på min kropp. När jag haft mycket under en period så brukar jag reagera på 2 olika sätt.

Antingen blir jag ett urskitet päron efteråt, när allt lugnat sig. Då orkar jag ingenting, har liksom noll energi till övers. Jag orkar gå upp på morgonen men sen är det inte mycket mer. Jag brukar också vara ledsen en del då.

Med åren har jag lärt mig att det beror på att jag släpper ut alldeles för mycket energi. Jag går all in för grejer och så bara sprutar jag ut all min energi. Är man då en högkänslig person blir det lite dubbelt upp med det där ödslandet av energin. Kontentan blir att jag då är helt tömd och behöver all form av återhämtning som finns för att komma tillbaka på banan.

Såhär funkar det! Jag ska dra ett scenario på hur det kan fungera. Tänk dig att du laddat galet mycket inför ett föredrag som du ska hålla för 100 personer. Du har andats det där föredraget 24/7 i en halv evighet och till slut kommer dagen. Du är skärpt, du är laddad till tänderna och förberedd. Sen sätter du igång. Du ger ditt allt. Du bjuder på dig själv. Din publik känner din energi och njuter av den. Detta innebär då att de suger din energi. Inte av fri vilja men det är så vi och våra energier fungerar. Du står där och håller ett fett föredrag och känner att du är ”on fire”, du vill ge allt, vilket innebär att du sprutar ut din energi på dessa människor. Publiken är överförtjusta. De gillar dig och fortsätter suga din energi.

När allt är över så är du tömd. Du har så att säga förbrukat alla dina depåer av energi. Att göra det brukar innebära att man dagen efter nästan kan känna sig sjuk. Man kan känna sig ledsen, tömd, gråtfärdig, oerhört trött, irriterad ja t.o.m arg. Du har gett allt av dig själv vilket medfört att energierna för stunden så att säga är slut. De måste fyllas på igen. Detta händer mig alltid när jag haft något stort som jag laddat väldigt mycket inför. Det tog dock många år innan jag förstod varför jag kunde bli så ibland. Det var min fina vän Carola som upplyste mig om detta.

Det bästa är att inte släppa på så mycket när det kommer till energin. Man kan köra en form av stängning när man vet att man ska göra något som kräver mycket av dig själv. Jag har lärt mig att man ska stänga sina chakran. Det kan du läsa mer om HÄR. Jag är urdålig på att komma ihåg det men upplever att jag blir starkare när jag väl gör det. Det är supereffektivt.

Sedan är det de där vanliga. Äta ordentligt med mat, dricka mycket vatten, ta extra tillskott, jag fyller även på med vätskeersättning då. Sen behöver jag sova ordentligt. Det har jag inte gjort inatt vilket gör att jag är som en trasa idag. Jag behöver all återhämtning som jag bara kan få.

Det andra sättet jag reagerar på om jag haft för mycket är att jag känner mig stressad även när det inte finns något att stressa över. Man har som ett pådrag i kroppen. Det rusar lite, hjärtat slår lite fortare. Man kan känna lite andnöd eller behöva kippa efter luft. Man andas hastigare och så känns det som hjärnan är ett virrvarr av tankar.

När jag får så då måste jag bromsa hårt! Då har jag kört lite för hårt och kroppen börjar säga ifrån. Jag hade en utmattningsdepression 2007. En dag i januari 2007 rasade allt! En riktigt tuff period i mitt liv. Vi hade precis fått vårt tredje missfall och jag sov 5 minuter per natt. Hade ett stresspåslag i kroppen som var skoningslöst. Kroppen skrek sluta. Hade domningar på märkliga ställen. Det pirrade i huden. Ingen matlust. Ingen sömn. Flackande blick. Ständig oro i kroppen.

Rasade ned i ett avgrundshål där allt bara var svart. Hypokondrin galopperade. Ut och in på sjukhus, jag var också till neurologen 2 ggr pga domningarna. Där fångade en toppenläkare upp mitt tillstånd och förstod att detta handlade om något annat än en neurologisk sjukdom. Det räckte med att han frågade hur jag mådde egentligen? Hulkade gråtande och berättade i en halvtimma. Han sjukskrev mig och sen började min återhämtning. Ok, i början är det inte så mycket återhämtning. Då handlar det om att försöka äta och sova utan att stressa sönder.

Så ja, jag har lärt mig av mina egna signaler. Jag vet när jag behöver tagga ned och inte göra något alls på ett tag.

Som idag, idag gör vi absolut ingenting. Vi bara är. Så oerhört skönt och välbehövligt för mig. Vi har just ätit tacos och nu ska jag kolla något avsnitt av The Kardashians. Lazy Sunday mär det är som bäst!

Hörni, ni kommer väl ihåg att vara rädda om er!

Kram Nina

Kommentera

  1. Maria

    Oj vad jag känner igen mej i det du beskriver! Jag är också en hsp person och jag fick en utmattningsdepression 2016, inte så länge sedan egentligen. Jag är tillbaka i arbetet (annat jobb nu), men jag känner också när det är dags dra i handbromsen.
    Ibland är det dock lättare sagt än gjort att ta det lugnt och ladda batterierna.
    Men det är livsviktigt!
    Kram, och tack för din jättefina blogg❤️

  2. Nina Green

    Åååh fina Nina. Jag tackar för såna här inlägg och det får mig att stanna upp att jag måste bromsa. När du skrev om just hög känslig person så kände jag igen mig så mycket. Så jag började göra testet. Och insåg direkt att jag var det själv. Allt föll på plats och jag förstod vad jag har känt under hela mitt liv. Jag började gråta. Inte av sorg utan av glädje att jag äntligen kunde sätta fingret vad det jag har känt hela livet. Jag har svårt att bromsa och gör det alldeles försent. Jag blir lika arg på mig varje gång när jag inte såg tecknet innan. Hur ska man lära sig? Det är svårt. Speciellt när man lever med 4 barn och en man som jobbat borta. Dina inlägg får mig att inse mer varje gång. Jag antar att jag måste acceptera att saker kan ta tid. Kram Nina

  3. Helena

    Tack för att du delar med dig av det här! Jag fungerar likadant.
    Precis så, helt slut och orkar inget sen..,
    Känns skönt att du förklarar så bra!
    Kram

  4. Å

    Du är klok som en bok- tänk vad dina ord hjälpte mig just nu. Inre stress och stark ångest- nu blir det istället för att noja och stressa vidare i tankarna flera avsnitt på raken av Outlander! Har du sett den? ❤️

Visa alla 6 kommentarer
×

Niiinis Kitchenlife

Nina "Niiinis" Hermansen är entrepenör, influencer och receptkreatör. Deltagit i Hela Sverige Bakar 2012. Driver en av Sveriges största bak/mat-bloggar. Välkommen att ta del av massor med goda recept och livet!

Bloggen driftas av:
Cure Media - Influencers