Verkligheten
Verkligheten

Några dagars helvete

Du vet väl när jag berättade om att jag hade något som oroade mig sönder och samman…..

Jag sitter här nu med tårarna rinnande nedför hela mitt ansikte, huvudvärk men så otroligt lättad.

I fredags var vi på Yoump med Milo. Efter att han hoppat klart så skulle han ta på sig sina långbyxor och satte sig bredvid mig. Då fick jag se en stor böld på hans smalben. Med min historik med hypokondri så blev jag såklart orolig.

Frågade Milo om han sett den förut? Det hade han. Den var stor. Alltså vi pratar flera cm hög och något mindre bred och sen stod den ut från hans ben så man verkligen såg skillnaden. Vi drog på den och kände att den liksom satt fast.

Jag blev iskall i hela kroppen! När jag blir riktigt rädd så kan inte jag prata. Det är som om mina stämband liksom får kramp. Satt tyst i bilen och gjorde något jag absolut inte skulle ha gjort, jag googlade. Googlar man på knöl på smalben barn så är de 3 första sidorna den hemska sjukdomen C. Det finns speciellt en form som bara kan ge en böld t ex på ett smalben och sedan inga andra symtom.

Där började mitt lilla helvete som jag befunnit mig i sen i fredags kväll. Jag har kastats mellan hopp och förtvivlan. På morgonen på lördagen hade den minskat något så där tändes ett litet hopp on att det kanske inte var det värsta tänkbara. Men, jag är hypokondriker och katastroftänkare.

Jag har gråtit floder! Jag har bett högre makter om hjälp och beskydd. Det är inte många sekunder som det här släppt min hjärna. Jag har tänkt de värsta tänkbara tankarna man kan tänka. Så vidriga och läskiga. Hur jag ska förlora ett barn. Hur han skulle behöva genomgå behandlingar. Om att jag ville dö om han skulle dö. Att mina stora barn skulle klara sig utan mig.

Så hemskt. Så fruktansvärt hemskt. Jag har vaknat stup i kvarten om nätterna. Grubblat. Svettats floder. Gråtit! Mediterat och bett om hjälp.

Sen blev det äntligen måndag och jag fick boka tid till husläkaren. Vi fick tid samma eftermiddag. Träffade läkaren och fick göra en undersökning. Han tyckte inte att det verkade vara något farligt men ville för säkerhets skull göra en röntgen. Den gjorde vi dagen efter, alltså igår.

Tony bönade och bad om att få svar så fort som möjligt, för min skull, så fint av honom. Han har mått så dåligt när jag gjort det. Tony är inte som jag. Tony är lugn. Realistisk. Vägrar oroa sig för saker som inte är nånting. Han tar aldrig ut oro i förskott. Han har varit lugn och inte trott något. Han är min fullkomliga motpol. Det är skönt att han är så, men vi krockar också hårt då jag i min orosbubbla har ett pågående larm hela tiden och han är lugn.

Typ…..HUR FAN KAN DU VARA LUGN? Tänk om vårt barn har c?

Men vi har pratat. Flera ggr varje dag. Kramats mycket. Tänkt bra tankar även om mina tankar mest varit kaos. Jag har pratat med mamma i telefonen. Gråtit. Oroat mig. Pratat med pappa på verkstaden. Försökt hållit mig hemifrån när ingen annan är hemma och sådär.

Jag kan läsa Milos journal påminde syster mig om igår. Vi kollade i morse men inget hade kommit in. Tony ringde in igår och frågade också men inget svar hade kommit. Dessvärre sa läkaren att vi förmodligen skulle få svar direkt men röntgen kunde inte alls förstå det för så brukar de inte göra mer än vid akutfall. Detta oroade mig ännu mer såklart.

Idag när Tony kom hem så fick Tony läsa. Svaret var: Inga påvisade patologiska skelettförändringar. Inga mjukdelsförkalkningar.

Som jag har gråtit! Av lättnad. All oro som släppte. Jag har gått omkring som en fiolsträng. Knappt vågat andats, med knappt någon röst. Jag har inte ens duschat. Bara svabbat av mig. Jag har knappt funkat som människa då detta rev upp allt som någonsin hetat hypokondri i min kropp.

Jag har ändå försökt ha en målbild i huvudet om när jag ska få skriva till dig att allt var bra, att det inte var nånting. Den målbilden har jag hållit hårt fast vid, tänkt att den hjälper oss i rätt riktning. 

Milo har varit cool hela vägen. Han har ju liksom inte riktigt varit insatt i varför sånt här kollas upp vilket är lika bra. Igår ritade han den här draken på fri hand. Den är så fin! Den får bli symbolen för allt detta…. en kraftfull drake som beskyddat något av det värdefullaste vi har!

Vad är det då undrar kanske du? Det är lite oklart. Men troligtvis något som uppkommer av ansträngning. Det gör inte ont alls på honom vilket är tur. Kan vara något som är nu när han växer så mycket också.

Så tacksam! Så lättad och sååå slut är jag. Tacksam för att vi inte behövde vara de föräldrar som får det andra hemska beskedet. Tacksam för att det inte var något farligt. Tacksam för livet och för min familj.

❤️❤️❤️

Kommentera

  1. Mona

    Skönt att allt var bra ,.Vad skönt att du har Tony som verkar vara en riktig klippa .Han verkar vädigt bra för dig 💕Det är hemskt när man blir så rädd och orolig .

  2. Petra

    Fy fasen vad jobbigt för dig❤️Men oj vad jag känner igen mig😢
    Ska till läkaren imorgon och kolla upp varför min dotter är så trött. Vi misstänker adhd, väntar på utredning där, men vill kolla upp så det inte är något fysiskt på henne. Googlade trötthet hos barn och leukemi dök upp😭Helt oförberedd på det. Ville spy av ångest. Hennes pappa har cancer, så ångesten är total. Även om jag tror att hennes koncentrationssvårigheter bidrar till hennes trötthet i skolan, men ångestnivån är på topp😢
    Känner så igen mig i det du skriver❤️

  3. Katja

    Oj 😞💕stackars er. Vet precis den känslan när 8 åriga dottern fick underhuds blödningar, små små knappt knapphåls stora prickar på underbenen😳kastades ner i en svart avgrund kunde knappt andas mellan gråtattackerna när läkaren på barnmottagningen kände och klämde och sa det jag trott, små underhudsblödningar. Blod status togs och tiden innan vi fick svar på den var bokstavligt HEMSK. Leukemi var ju det jag var helt övertygad om. Men blodstatus visade inget sånt🙏🙏det kunde varit någon sorts virus tydligen. Så dina ord träffade rätt ❤️

  4. zebbesmatte

    Usch Vilken jobbig tid för er! Så underbart att det inte var något farligt!! 🙏🏻💗 Milos jättefina teckning förtjänar glas och ram! 👍🏻😍

  5. Jenny Penny

    Hej!
    Hade precis som du, oro blev till ångest o sen till dödsångest. Allt kretsade kring barnens välmående o rädsla för sjukdomar. Till slut fick jag skaffa hjälp då ångesten nästan tagit över mitt liv, det blev samtal, medicin, akupunktur mm för det uppslukade mitt liv. Så glad för din skull att allt visade sig vara bra! ❤️

  6. Carro

    Åh blev så tårögd nu, förstår exakt och precis hur du kände! Fy fasen för denna hypokondri, min man är också råka motsatsen vilket krockar rejält då han tycker jag är larvig och nästan blir sur på mig. Men men så är det. Så så så skönt att allt var okej med Milo! Stor kram ❤

  7. Marlene

    Såååå väl jag känner igen mig, har också en katastrofhjärna som är påslagen 24/7 skitjobbigt!!!!! Tror alltid det värsta önskar att jag skulle slippa tänka så men det går inte.
    Så skönt att det inte var nåt allvarligt med er son iaf😘

  8. Malin

    Åh jag fick en sån klump i bröstet när jag började läsa,tårarna brände bakom ögonlocken😢Känner så igen mig,denna ständiga oro för att barnen ska drabbas av nåt allvarligt,de tär på en hypokondriker,jag vet då jag kämpar dagligen med detta😳Men blev så glad att Milo o ni fick fina besked.Var rädda om varandra nu❤️

    Ha en fin kväll!
    Kram kram

  9. Berit

    Åh fy vad jobbigt för er!! Kram och tack o lov slapp ni vara en av alla dessa familjer som kämpar mot denna hemska sjukdom.

  10. Angelica

    Gud jag lider verkligen med dig när jag läser hur du mått. Jag hade med största sannolikhet reagerat precis likadant! Du måste verkligen levt ett par dagar i rent helvete! Styrkekramar <3 men gud så skönt att sedan fått ett så bra besked så att ni kan andas ut. Ta hand om varandra nu och andas ut!

  11. Helene

    Så skönt att höra!! Vet inte om du sett filmen om Alexander? Youtube killen? Då förstår jag verkligen om du varit rädd. Kram till er alla!

      1. Helene

        Jag förstod det det hade jag också gjort, som väl är är det väldigt ovanligt på unga att det är något farligt …… jobbat inom patologi och fick noja såklart av allt man hörde att människor drabbades av, kram

Visa alla 30 kommentarer
Verkligheten

Missfall

Självklart vill jag det! Om det kan hjälpa någon i sin svåra tid i bebisverkstaden så berättar jag gärna. Det finns ingen värre bubbla att befinna sig i. När det inte går, när något är fel…. När det är det enda som cirkulerar i ens huvud. Jag har skrivit om det tidigare men det tål att skrivas om det igen!

Vill börja med att säga att detta kommer bli ett mycket långt inlägg. Mitt längsta någonsin tror jag. Det handlar om att försöka bli gravida, om min erfarenhet kring detta.

Min allra första erfarenhet blev ett utomkvedshavandeskap. En chock, blott 20 år gammal låg jag där på britsen och fattade inte vad som pågick, 1 veckas sjukhusvistelse och en erfarenhet rikare. Min andra erfarenhet var ett missfall. Min tredje ett utomkvedshavandeskap till med operation och hela rubbet.

Min fjärde erfarenhet var Theodor. Redan som 23 åring hade jag gått igenom en del. Mina utomkvedshavandeskap trodde man berodde på äggledarinflammationer som ung som skapat ärrbildningar i mina äggledare (utan att jag hade en aning om dom själv). Jag blev opererad och ”spolad” som det heter. En jättejobbig erfarenhet och prat om att jag redan då eventuellt skulle bli barnlös och att jag skulle ställa mig i IVF kö. Jag som inte ens var där rent mentalt ännu. Som 22 åring är det jobbiga beslut att ta.

Dock så gick det bra ändå, Thedde kom ju till oss med en himlans massa undersökningar det första månaderna i graviditeten som följd, det var tryggt tyckte jag men kanske inte det man förväntat sig i sin första graviditet.

Augusti 2006 gifte jag mig med mannen i mitt liv. Efter en herrans massa velande fram och tillbaka så bestämde vi oss för att ge det här

med gemensamma barn en chans. Jag visste att en graviditet i stort sett skulle knäcka mig men så barnkär som Tony var så kände jag att jag inte kunde låts bli att gå med på att skaffa ett gemensamt barn. Skaffa var det ja….skaffar man verkligen barn. Nja, för vår del handlade det om allt annat än skaffa.

I December samma år som vi gift oss var jag planerat gravid. Vi berättade tidigt för båda stora pojkarna då jag visste att jag inom någon vecka skulle ligga raklång och kräkas så både kiss och svett skulle flyga. Några dagar efter att vi berättat fick jag blödningar. Fattade ingenting till en början…..men snabbt gick det ändå upp för mig att det nog var ett missfall på G. Mycket riktigt så blev det ingen bebis i juli 2007 som vi trott.

I Februari var vi gravida igen. Nu med stenkoll på ägglossning med stickor och rubbet för att tajma in det perfekt. Min bästa vän gifte sig och vi var på bröllopet. Jag nykter med smusslande av alkoholfria vinflaskor då jag inte ville någon skulle veta i detta tidiga skede. Jag höll ett tal helt nykter vilket är en bedrift för att var jag. Kämpade mig igenom hela natten med fest utan att berätta något för någon och låtsades vara party fast jag var dödstrött. Hade en konstig molande värk ner i benen minns jag.

Vi kom i säng sent och jag vaknar på morgonen och ska gå och kissa. Märker på vägen dit att jag äntligen fått lite symptom då jag har ont i brösten. Sätter mig på toaletten och det är som att vrida på en kran. Blodet forsar ner i toaletten och jag bryter ihop fullständigt. Jag sitter på golvet och gråter mig sönder och samman. Tony med mig på golvet.

Den förmiddagen är ett dunkel. Jag sitter i en bil och ska åka flera mil hemåt med en värkande mage och själ. ”Vad är det som är fel?” är det enda som ekar i mitt huvud. Nåt är fel, men vad??? Vi beslutar oss för att släppa barneriet för en stund. Jag läser på nätet om att man oftast inte gör något åt 2 missfall på rad, annat med 3. Då har man rätt till en utredning.

Den sommaren går och vi släpper det där med barn ett tag. Eller släpper är att överdriva, det ligger ju över oss som en grå ångestfilt i vad vi än planerar och tänker för framtiden. Vi vet att vi vill ha ett gemensamt barn och min klocka tickar. Jag vill inte bli för gammal. Från att ha velat vara en ung mamma (vilket jag blev) till att bli ”för gammal” i ett nafs.

Månaderna går och vi vågar inte riktigt försöka, men jag håller koll på ägglossningen. Blir ändå besviken varje gång mensen kommer men kan inte säga att vi försöker. Min klocka tickar och jag börjar så smått att tänka att det kanske inte kommer att gå. Börjar tänka på Tony. Ska han inte få några barn pga mig? Är på riktigt beredd att låta Tony gå ifrån mig…. för att träffa någon som kan ge honom ett barn eftersom jag inte verkar kunna.

Jag ifrågasätter min kropp och tror att det kanske är så att kroppen redan gått i dvala. Mitt i allt detta går jag i väggen. Sover ingenting. Har konstiga symtom i kroppen och mår så fruktansvärt dåligt. Blir sjukskriven och plötsligt så känns barn väldigt långt bort. Dock så tror jag att fokuset på att försöka få ett gemensamt barn fick mig att orka på ett annat sätt. Att vilja komma tillbaka till livet.

Jag behövde få ordning på allt för att kunna bli mamma. Promenader, vila, inte göra någonting alls utan bara vara, slutade röka, blev tjock och lät bara kroppen vara. I september började vi försöka igen och i oktober blev jag gravid igen. Detta var det avgörande tredje försöket. Det som skulle avgöra för vilken framtid vi hade att gå till mötes. Bebis i juni -08 eller utredning?

Det blev ingen juni bebis, det blev ett blodbad och en förtvivlan över att det var över nu. Att det inte skulle gå. Tony skulle inte få bli pappa och att jag måste ge plats åt någon annan som kunde göra honom till den där fantastiska pappan jag visste han skulle bli.

I januari startades en utredning. Tony visade sig ha simmare som var bättre än medelvärdet vilket avgjorde saken. Det var jag. Man hittade dock inga direkta fel i första skedet. Man pratade om infertilitet (vilket klingade så fel i mina öron). Jag var ju inte infertil när jag blev gravid väl? Det pratade om behandlingar som spolning av äggledare och att hjälpa ägglossningen med mediciner som skulle göra att jag skulle få gå på koller en gång per månad för att få ett ”OK till sex” eller ett ”förbud till sex.” Äggblåsorna kunde nämligen bli för många.

Hela tiden sa min magkänsla att detta var fel. Jag hade perfekt ägglossning, PERFEKT. Läste på olika forum och på alla instanser om detta och fick till slut bekräftat att man ABSOLUT inte skulle störa en perfekt ägglossning för då kunde det vara kört. Kom i kontakt med en privatklinik ute på Värmdö. Var på ett besök. Han lyssnade på min gråtande historia och så sa han (jag kommer minnas detta för resten av mitt liv):

Jag vet exakt var i ert problem ligger och jag ska hjälpa dig att bli gravid.” Jag grät som ett barn.

Besök på Karolinska sjukhuset för 30 rör blod och undersökningar. Hem åkte vi som ett nytt par av människor. Vi hade fått hopp igen. Ett hopp om att det kanske skulle bli ett barn i alla fall. Det jag berättat för läkaren var oxå att jag kanske var gravid nu. Jag hade den känslan i kroppen! Perfekt svarade läkaren och skrev ut mediciner till mig i förebyggande syfte. ”Är du gravid nu så kom ihåg att börja med detta så fort du vet”. Jag fick utskrivet progesteron (vilket fattades i min kropp) och Trombyl (blodförtunnande).

En dag i februari åkte Tony för att handla. Jag hade hållt mig från att kissa i flera timmar för att jag skulle testa på kvällen. Testade och redan innan jag hann lägga ifrån mig stickan tyckte jag att jag anade ett plus. Jag var gravid! Dock så känner man ingen lycka i det här skedet, mer en oro som är så stor och en oro som färgar hela ens vardag. När Tony kom hem stod jag där i hallen med testet och hans första ord var: ”Vad starkt det var jämfört med dom andra testen du tagit”.

Där och då tändes ett hopp jag inte känt förut. Jag började ta min medicin som jag skulle. Ringde kliniken som kvittrade högt i telefonen åt den glada nyheten. Fick en liten blödning några dagar in i graviditeten, på Theddes födelsedag minns jag. Satt där på toaletten och grät en skvätt men gick ut och höll masken. Berättade för Tony på kvällen. Hans ord då var oxå väldigt avgörande för vår framtid.

Nina, inget mer nu. Om det inte går vägen nu så försöker vi inget mer. Det räcker nu. Jag vill inte se dig gå igenom det här om och om igen. Vi har dina fantastiska barn som jag är låtsaspappa åt, det blir bra. Det räcker nu”.

Det gav mig ett lugn jag inte känt tidigare. Det kom inget mer blod. Jag började må illa för att till slut ligga helt nedslagen av krärkorgier och helveteskval. Rutinundersökningarna avlöste varandra och det fanns gånger som Tony fick bära mig till läkaren. Jag var så svag av allt kräkande. På en utav rutinundersökningarna i vecka 8 blödde jag. Låg där på britsen och blev så jävla ARG minns jag. ”Ja men kom ut då för helvete…. dröj inte kvar därinne” var tankegången. Dock så visade det sig vara så att jag blödde av progesteronet som gjorde slemhinnorna skörare så det fanns tack och lov en förklaring till blödningen.

Under hela min graviditet med Milo kunde jag inte vara lycklig på det sättet jag hade velat vara. Jag hade en sån fruktansvärd oro i min själ. Jag vågade aldrig hoppas på riktigt. När jag köpte kläder så tänkte jag att jag måste spara kvittona om de skulle lämnas tillbaka. Vi köpte en billig vagn och jag tänkte att det var bra att den var billig så vi inte skulle förlora så mycket pengar.

Gjorde i ordning hans lilla säng i vårt rum med att bädda i sista sekunden. Ville inte ha haft den att titta på för länge för att sen inte få lägga någon där i. Jag sa till Tony att jag inte trodde det förrän han låg på mitt bröst. Jag minns rutinultraljudet som först visade att han inte hade någon magsäck eftersom den var tom, bebisar lever inte utan magsäck. Efter 2 timmars oro fick vi till slut konstaterat att han nog inte druckit sin morgondos av fostervatten. Bröt ihop utanför sjukhuset och bara grät i en timme.

Så var känslan hela tiden. En illa smak i munnen. Vi gjorde 6!!!! besök på BB för att jag hade panik över att han skulle dö i min mage. Jag var överburen och hade hög ålder. Risken ökar-. Jag skällde på en utav läkarna för att dom inte ville sätta igång mig, jag grät och bad om att få bli igångsatt för att jag inte ville förlora honom. När förlossningen till slut kom igång så blödde jag som ett troll. Trodde att moderkakan lossnade och att han skulle dö nu. Så höll jag på….. t.o.m på förlossningen lyssnade jag på hans hjärtljud, kollade barnmorskornas min för hur han mådde därinne. Skulle han hinna dö innan vi fick honom???

Fruktansvärda bilder på smärta – sorry! Men oj vad de betyder mycket för oss!

Milo kom ut som en rund go lite blå bebis på 5 kilo och den lyckan och lättnaden jag då kände var så galet stor. Den är svårt att beskriva i ord och jag får i detta nu tårar i ögonen av känslan det gav mig. Jag var så stolt över att jag hade klarat att göra Tony till pappa. Ni vet när min mun formades till ett stort VARSÅGOD.

Så…. åh nu gråter jag lite. Det var så stort och så mäktigt att det inte finns mycket som slår det. När livets hårda skola visat sig som flera stora misslyckanden och sedan så plötsligt ler livet emot dig med sitt största leende. Som om GUD lägger sin hand på dig för en stund.

Det är vår historia. Jag har lärt mig att ALDRIG fråga par som (man tycker det borde vara dax för) inte får barn om ”När är det dags för er att skaffa en liten”. Man vet aldrig deras historia, vad dom genomgår? Sånt här genomgås oftast i det tysta. Jag har lärt mig att det livet man får är en gåva. Ingen självklarhet och inget som bara kommer till en när man vill. Man kan kanske inte bara ”skaffa barn”.

Jag har lärt mig att vara ödmjuk inför att jag är välsignad med 3 friska barn. Livet har lett åt mig stort 3 gånger. Gud har lagt sin hand på mig. Jag har lärt mig att förstå människor som börjar gråta när någon i deras närhet blir gravid. Det ÄR som ett slag i ansiktet som är svårt att ta. Jag har lärt mig förstå hur jobbigt det kan vara att se gravida magar och barnvagnar. Jag har lärt mig att förstå kvinnor som inte blir förstådda över att de vill ha fler barn fast dom har barn sen tidigare. Det finns så många såna här historier.

Detta var vår.

Kommentera

  1. Jessica

    Tack för att du delar med dig av detta! Precis vad jag behövde efter att precis gått igenom mitt fjärde missfall (plus ett utomkveds).
    Progesteron är alltså det som hjälpte dig. Då ska jag käka en massa sådant. 🤩
    Det var så skönt att få läsa detta idag. ❤️

  2. Anneli

    Jag minns när vår äldsta son började bli nästan 4 år så sa vår närmaste granne: Men är det inte dags för en till snart, det är bättre det är tätt mellan barnen. Då hade jag fått 3 missfall efter varandra.

  3. Nina

    Så fint att du delar med dig av er resa.Tårfyllda ögon när jag läser detta.Vpr dotter blev till i ett nafs och allt gick lätt och bra.När vi sen bestämde oss för ett syskon tog det tid, 4 år innan jag blev gravid igen.Lång tid att vänta,oro och gråt. Dock inga missfall han tog bara väldigt lång tid på sig att vilja komma till oss.

  4. al68

    Vad fint du skriver, vilken lycka att ni fick er lillakille till slut. Känner igen mig så mycket i detta du skriver. Har gått genom detta svåra med. Har två killar sedan tidigare. Träffade min nuvarande man som inte hade några barn. Efter MÅNGA missfall och en halv graviditet som gick åt skogen fick vi äntligen vårt efterlängtade lillkille ihop. Vi får vara tacksamma för detta, det är många som inte är så lyckligt lottade. Ha en fin kväll 😘❤️

  5. Therese

    Så ärligt, sorgligt, fint skrivet. Blir alltid så berörd av att läsa om barnlöshet, missfall, kämpande o tårar kring barngörande då det ligger mej så nära med måååånga år av barnlöshet, missfall (”bara” 1 dock), att åka fram o tillbaka mellan hopp o förtvivlan om varför det inte går, om o om igen, år efter år. O när det efter många år äntligen går så slutar det i missfall.
    Men nu, äntligen efter 5 års försök har vi vår nu 16-månaders (idag) fantastiska älskade efterlängtade Juno!
    Men alltid alltid kommer det beröra mej att läsa, höra andras snirkliga vägar till barn.

Visa alla 8 kommentarer
Verkligheten

Om döden

VARNING! Detta inlägg är långt och väldigt djupt taget från mina innersta känslor och tankar.

Ja, bra fråga? Döden! Jag har en väldigt avancerad relation till döden. Den har skrämt mig sen jag var liten. Alltså på ett sätt som alltid känts lite onormalt för min del. Som att jag inte velat veta av den, låtsats som den inte finns, flytt, kastat bort, dumpat i en låda, locket på, bort bort bort….

När jag gick i fjärde klass förlorade vi en klasskamrat. Han blev överkörd på väg till basketträningen. Vi var 10 år. Lika gammal som Milo är nu. En dag kom jag till skolan och möttes av gråtande klasskamrater, fick då höra vad som hänt.

På den tiden fanns ingen krishantering. Ingen i vår klass blev omhändertagen. Ingen krisgrupp. Ingen som kom och sa något överhuvudtaget. Vår fröken grät minns jag. Vi i klassen grät och kramades. Jag minns också flaggan på halv stång och tysta minuten på skolgården. Minns hur några tuffa killar kastade snöbollar på flaggan….

Det var förmodligen ett sånt jäkla trauma för oss alla men ingen som tog hand om det. Där och då tror jag att jag blev vettskrämd för döden. Den kom bara och tog världens snällaste Magnus ifrån oss. Plötsligt var han borta och vi fick inte säga hejdå…. 😢

Jag brukar än idag besöka Magnus grav. Vi var ju på begravningen hela klassen. Såg honom hissas ned i jorden. Det var trauma nr 2. Se honom försvinna ned i en låda under jorden. Alla som grät. Hans föräldrar som var utom sig av sorg, han var deras enda barn.

Hans grav är en viktig plats för mig. Som att jag återvänder till det som hände. Som att jag aldrig får glömma honom och det som hände. Magnus har varit borta i 36 år nu men jag minns exakt hans fina fräkniga ansikte. Att han var lång, snäll och rolig. Fina Magnus.

Här går vi i klass 2 C. Magnus står högst upp i mitten. ❤️ Killen tvåa från vänster, Henrik, han är också borta idag. Han gick dock bort i vuxen ålder.

Döden har också gjort mig hypokondrisk. Räds för sjukdomar och faror. Katastroftänkare av rang alltså. Det har varit tufft att växa upp med den här hemska relationen till döden. Som att jag alltid varit rädd.

Plötsligt, för bara några år sedan, så fick jag ett kall om att jag skulle uppsöka ett medium. Jag hade ju ALDRIG ens tänkt tanken att gå till en en. Det skrämde mig för mycket. För läskigt, det kom ju så nära den där döden på något sätt. Några vänner hade gått bort under de senaste åren och jag kände att jag kanske behövde möta döden på något sätt.

Efter att jag varit på en högst intressant behandling hos en osteopat så kände jag mig så annorlunda som person. Som att något öppnats i mig. Det är, har jag fått veta i efterhand, vad just osteopater gör. De öppnar blockeringar i kroppen.

Bokade en tid hos min numera gode vän Carola. Det var ett av de häftigaste mötena jag haft. Först och främst fick jag bekräftat att det inte bara blir svart när vi dör. Jag fick också kontakt med en för mig viktig person på andra sidan. Jag fick dessutom en vän för livet i Carola, hon kunde också tala om att jag själv var väldigt medial. Jag fick svar på så mycket konstiga kroppsliga fenomen – som jag nästan alltid kopplat till min egen kropp och som gjort mig ännu mer hypokondrisk. Dessa fenomen handlade tydligen väldigt sällan om mig själv.

Efter att jag besökte den där osteopaten och efter att Carola kom in i mitt liv så har min relation till döden förändrats. Den skrämmer mig fortfarande massor – men min relation till den har förändrats vilket jag är glad för.

Jag tror att vår själ fortsätter i någon form. Det blir inte bara svart, utan livet fortgår men i en annan form. Jag är också övertygad om att jag levt tidigare, att vi har flera liv och fortsätter att födas så länge vi behöver lära oss något i livet.

Berätta gärna i kommentarsfältet hur ni ser på döden?!

Kommentera

  1. Susanne

    Jag har en sådan sjuk dödsångest !
    Har panik när jag tänker på att en dag kommer man somna in och aldrig mera vakna.
    Aldrig mera träffa sina barn,man,familj,vänner m.m
    Jag kan inte tänka på det för då får jag panik.

  2. Eva

    Usch känner igen mig i dina tankar. Så rädd för döden. Mest för att jag är rädd att jag ska dö ifrån min familj och vem ska då se efter dom och ta hand om dom. Så rädd att min familj ska dö för tidigt och inte få leva ett långt, lyckligt och friskt liv.
    Rädd att prata om döden mest för att jag inte vill föra över min rädsla och oro på min familj.
    Alltså kan inte alla bara få vara friska, lycklig och alla vara snälla och inga krig i världen.
    Då hade man sluppit denna oro.

  3. Katrin

    Jag är nog inte så rädd för döden som sådan, utan mer rädd för att inte få leva. Jag tänker mig döden som en trygg och skön plats, så den lugnar mig. Men jag vill inte missa själva levandet, att mina barn och släkt och vänner kommer fortsätta leva vidare utan mig och jag inte får vara med och uppleva det. Särskilt om jag skulle dö i förtid, medan barnen fortfarande är ganska små och de ska igenom många utmanande år i uppväxten. Jag vill liksom hinna finnas till!

  4. Lotta

    Jag är inte alls rädd för döden, men vill väldigt gärna att den dröjer för min egen del. Älskar livet och är fortfarande nyfiken på vad som väntar. Men då jag tror på att det finns något efter att vi gått bort så är jag också lite nyfiken på hur det blir den dagen då det är min tur… Jag har haft kontakt med medier och även gjort en regression, vilket var bland det häftigaste jag gjort.

  5. Berit

    Åh så härligt inlägg här på bloggen. Det är bra att tala om döden och inte vara rädd för att vara ledsen. Jag har förlorat många närstående och mina föräldrar tidigt i livet och lärt mig efter vägen att se på livet med vördnad. Det är en gåva att få vandra på denna jord och att bli äldre varje år gör mig lycklig. Såklart finns det fortsättning för oss i livet efter detta. Precis som du avslutar inlägget med 🙂

Visa alla 6 kommentarer
ShoppingVerkligheten

Bittertanten och…..

Åh jag sitter här och har tagit en paus och ska dricka lite kaffe. Milo är hämtad från skolan också så nu kan mitt jobbpass 2 börja.

Känner mig så vansinnigt sugen på något så nu får kanske den där chokladkakan jag köpt för att göra mina bountys ryka. Alltså, hohooooo….karaktääääääären, var ääääär duuuu?

Såhär värdelös är jag på att resonera angående en chokladkaka. Visserligen en mörk, en snormörk, en sån som inte ens är god egentligen men hallå, det är liksom choklad. Choklad som choklad. Känns som jag skulle kunna tugga på en kakaoböna och ba: Mums vad gott med choklad. Anyway!

Såhär går resonemanget:

”Åh just ja, jag hade ju choklad också” säger den tanten som ger själva fan i att det inte är någon unnardag på tisdag, hon är lite wild n crazy. Käkar chips på tisdagar och ett glas bubbel mitt på dagen en fredag.

”Nä, jag ska inte ta något. Skapar bara onödigt sug efter mer, jag skiter i’t” säger tanten som är surmuttan i mig. Hon som har knutblusen tajt knuten runt halsen och snurper munnen i ett syrligt hmprf.

”Tänk vad ljuvligt gott med en stor bit choklad till kaffet, när det smälter sådär härligt i munnen medan det sätter smak på kaffet” säger livsnjutartanten. Hon är härlig, jag gillar livsnjutartanten. Hon vågar bli full, bjuda på sig själv, äta chips en tisdag och packar ned hullet hårt i ett par tajta jeans med ett stort leende.

”Det är inte värt några sekunders njutning, poff så är stunden över och så kommer jag bara ångra mig” säger surmuttstanten. Hon vill inte ligga, hon vill inte äta choklad, hon vill inte leva wild n crazy. Hon vill gå efter regelboken och ha trygghet och harmoni.

Gissa vad jag gör nu?

Det är sällan surmuttan i mig vinner när det kommer till choklad och saker att unna sig. Så är det. Sorry för det lite kladdiga glaset men det är kokosoljan som gör det, du måste testa det. Det är såååå sjukt gott! 😋😋😋 2-3 tsk kokosolja i kaffet som du sen vispar med en sån handvisp som man vispar mjölk med. Behöver inte ens ha mjölk i kaffet och det trodde jag aldrig skulle hända mig! Jag som druckit mjölk med lite kaffe typ.

Apropå knutblus.

Sitter och kollar in kläder. Varje ny säsong och årstid så vill jag liksom ha en ny stil. Tänker hur jag skulle vilja klä mig och se ut.

Men hur snyggt? Ääääälskar den här stilen, skulle lätt kunna tänka mig att glida runt såhär hela hösten.

Tröja HÄR // Kjol HÄR // Sneakers HÄR // Väska HÄR

Men ååh, jaaaaa. Så snyggt! 😍😍😍 Det här är ju galet härligt! 💕

Jacka HÄR // Blus HÄR // Hatt HÄR // Glasögon HÄR // Boots HÄR // Väska HÄR

Åh! Den där när man vill byta ut hela sin garderob. Byta ut allt och ha en basgarderob och sen köpa till några godingfavvisar.

Voi voi, tänk om man var miljonär? Skulle man någonsin kunna bli trött på att shoppa? Vad tror ni? Förmodligen, allt har sin tid och frågan är om man skulle uppskatta det om man hade alla förutsättningar att handla hela tiden varje dag. 😀

Nu ska jag börja laga mat. Sen plocka i och ur diskmaskinen…ja det där gamla vanliga you know.

Kram Nina

Kommentera

  1. Bitte

    Hej härliga du!! Du är ju duktig på baka glutenfritt, vad kan man ersätta rågmjöl med? Går det överhuvudtaget?
    Tacksam för svar. Kram och ta en chokladruta till !!!
    Bitte

  2. Havrefras

    Haha! Har också en surmutta och partymutta inom mig! Dialogen brukar vara något kortare dock: ”Jodå”. ”Njae”. ”Kom igen”. ”Nee”. ”Jorå”. ”Äh, lägg av”. ”Du vill ju”. ”Sluuuta, nej!” Här vinner de faktiskt 50/50 av gångerna.

MakenVerkligheten

Gubbkärring!

Gokväll!

Somnade en stund i soffan här och nu pigg som en jädrans mört. Måste fråga er andra tanter höll jag på att skriva, nä men alltså jag tycker jag svettas så mycket. Inga såna vallningar utan allmänt varm liksom. Kan det vara så att klimakteriet liksom tjuvstartar med att göra en till en liten kamin först? Sen kommer det svettanfall som liknar finsk bastu 120 grader varmt?

Tänkte på det här med att vara kvinna idag. Det skulle ju kunna vara lätt att bli bitter alltså. Först så hormonar vi oss sönder oss samman i tonåren, morsan och jag höll på att ha ihjäl varann när det var som värst med mina tonårshormoner. Sen börjar en biologisk äggkläckarklocka att ticka i oss på ett galet sätt. Jag vill ha barn NU liksom. Var hittar jag en bra pappakandidat att avla av mig med?

Men sen börjar problemet med andra eventuella saker. Själv fick jag 1 missfall och 2 utomkvedshavandeskap. Kroppen ville inte riktigt. Utomkvedshavandeskap gjorde så sjukt ont. ”Svimma av” ont t.o.m. Lång sjukhusvistelse, operation, aj och skräck.

Sen blev jag gravid med världens vackraste Thedde. Tyckte alla luktade illa, var fula och elaka. Spydde satan. Ville ligga och krama min mage under ett täcke och be alla dra åt helvete tills allt var klart. Att föda honom slutade med sugklocka och en en muttis lika stor som ett bowlingklot. Satte mig på en stol i duschen efteråt och trodde på riktigt att jag satte mig på en skumgummiboll. Men det vaaaar ju muttis. Trodde jag skulle behöva köpa ett extra par jeans bara till min muttis efter allt var klart. Men såklart drog hon sig tillbaka, vi kvinnor är fasen maskiner!

Sen blev det en Elliot i magen. Spydde från jag kissa blått på stickan till han var ute. Alla var återigen fula, elaka och luktade illa. Spydde 30 ggr per dag, åkte in på sjukan och fick dropp. Ett helvete på riktigt.

Skjöt ut en 4,5 kilos unge i raketfart och trodde jag skulle dö av en enda lång värk. Allt var ett töcken. Bowlingklotsmuttan var tillbaka och allt annat också. Hemorrojderna lyste elakt lila i bakhålet. Hurra!

Träffa ny kille. Gifta sig och skaffa fler barn. 3 missfall och sjukt ont i hjärtat. Fattades hormonas ironiskt nog när det var allt man hade som tonåring. Små bomber i muttis och så blev det en Milo i magen.

Alla fula, luktade illa och ville be alla dra åt helvete återigen. Spydde, släppte brakskitar lika höga som hesa Fredrik och som grädden på moset pissade jag ner golvet varje gång. Min nya man ba: ”Eeh retur på den här eller?” Jag ba: Skyll dig själv gubbkärring, det var ditt förslag från början”.

Livrädd för missfall hela vägen. Sen dags att föda. Liten bebis trodde barnmorskan. Ut kom Buddha på 5 kilo. Bowlingklot och medicinbollar i skrevet. Hur fick allt plats i detta babianärsel kan man undra?

Nu börjar äggkläckarklockan att ticka på halvfart. Hypofysen skriker befrukta mig…. äggstockarna frustar uttröttat ”I can’t do it captain, i don’t have the power”. Det blir kaos. Ägarinnan av de trötta äggstockarna tampas med helvetes pms och onda bröstvårtor.

Jooooodåsåattteeeeee – å vad har männen behövt gjort under hela den här tiden?

Det är tur att jag älskar dig så mycket gubbkärring! ❤️

Haha, OBS….skrivet med så sjukt mycket ironi. Var på det humöret. Nu ska jag verkligen försöka sova. Det kommer bli en lång dag imorgon!

Kram Nina

Kommentera

  1. Synnöve

    Ojoj, satt tidigare idag och läste detta på jobbet, började skratta högt för mig själv….. slutar med att jag har hela arbetsstyrkan ( en tjej och 5 killar) inne hos mig. Så nu har jag nog sett till att du fått några mer följare 😀 Ha en underbar semester nu fina ni. Kram

  2. Anna

    Har aldrig kommenterat men det här var faktiskt väldigt roligt skrivet 😂😂😂 själv är jag i åldern där jag vill aaaavla

  3. Skatan

    HAHAHAHA!! åh härliga Nina. Det är såna här inlägg som gör att jag stalkar dig- du är SÅ jävla rolig.
    Du piggar verkligen upp!
    Vilken TUR gubbkärringen har ändå som får ha härliga-roliga -tokiga och supersnygga dig i sitt liv!

    ujujuj HAHAHAHAH! <3

  4. Sofia

    Du är ju för rolig! Kissade nästan på mig av skratt. Känner igen det där med värmen. Kunde vara helt normal och helt plötsligt kändes det som att någon skruvat upp värmen 100 grader. Jag som oftast har kavaj med linne/top under på jobbet fick börja med blusar istället. Låter bakvänt men var tvungen att kunna ta av mig kavaj och vill då inte ha ärmlöst linne på jobbet. Dagens i-landsproblem hehe. Det blir bättre-jag lovar. Kram.

  5. Agneta

    Jag tror vi som följer dig älskar dig lite mer dessa dagar .Sån stor igenkänning.Herregud,livet går ju verkligen upp och ner.

  6. Manuela

    Hahaha nej asså jag dööör.. 😂 Satt och gapskrattade hela inlägget igenom. Känner så igen mig. Älskar ditt ärliga sätt att skriva. Fortsätt med det ❤️

  7. Sophia Brunnberg

    Du är så härlig! 😂 känner igen mig är också hormonkänslig, det är kanske gubbarnas lott att de ska stå ut med alla kvinnors hormoner i vått och torrt 😄

Visa alla 10 kommentarer
×

Niiinis Kitchenlife

Nina "Niiinis" Hermansen är entrepenör, influencer och receptkreatör. Deltagit i Hela Sverige Bakar 2012. Driver en av Sveriges största bak/mat-bloggar. Välkommen att ta del av massor med goda recept och livet!

Bloggen driftas av:
Cure Media - Influencers