Under en period i mitt liv så genomgick jag en herrans jäkla massa förändringar. Vi kan kalla det 30 årskris! Om jag säger såhär, det är nog en underdrift. Jag krisa värre än den värsta krisarn ni kan tänka er! Jag förstod nog inte vad som pågick i mitt huvud och i själen men det var något jäkligt starkt. En drift som var svår att göra nånting åt! Den drev mig framåt i många beslut….

Inom loppet av 3 månader så förändrades mitt liv TOTALT! Vi snackar upp och ner vända världen.

* Jag slutade med min innebandy, mitt allt i livet blev tillslut ett måste. Ett nödvändigt ont. Ryggen värkte ständigt och jag blev insmord med hästliniment inför varje träning och match! Matcherna var runt hela mellansverige och alla helger gick åt till uppladdning, resor, match och planering.

* Jag/vi valde att separera. Magnus, barnens pappa och jag. Efter många års kämpande så bara gick det inte längre. Vi hade för längesedan blivit mera vänner än ett älskande par. Typiskt för småbarnsföräldrar. Jag gjorde nog alla generalfel man kan göra. Ville ALDRIG lämna bort barnen för att göra nånting ensamma, gick ALLTID ut på egen hand, vi gjorde sällan något ihop bara vi i familjen. Det var alltid en hel konkarong med. Magnus blev bitter och arg, en surgubbe som aldrig var medgörlig. En ond cirkel blev ett faktum, till slut tittade vi på varandra och insåg att det inte fanns något kvar att göra. Vi hade gjort ALLT, bott särbo, gått på familjerådgivning, pratat sönder oss. Lågan hade dött, Magnus och jag var över.

* Jag slutade på mitt jobb som platschef. Efter 2 års slit och uppförsbacke sa jag upp mig och började min sminkutbildning. Jag var totalt slutkörd av mitt jobb, det förföljde mig var jag än var och vad jag än gjorde. Jag minns speciellt en vecka då jag åkte bort från allt, till Spanien, till min tjejkompis hus. Vi åt, solade, pratade och bara njöt av en lugn semester. Jag behövde samla tankarna. Halva veckan stod jag på en stekhet strand och pratade i telefonen, en utav mina ansvariga hade sagt upp sig under veckan jag var borta! Allt höll på att haverera…. då bestämde jag mig för att det inte längre var värt det!

Som alla vet så lugnade sig mitt liv, jag hittade kärleken igen och oxå ett lugn i själen som är svår att beskriva. Den bara infinner sig, allt känns helt plötsligt OK och något säger en att såhär, SÅHÄR kan jag leva i resten av mitt liv.

Nu har jag börjat krisa lite igen. Jag fick höra av en mycket klok kvinna att det kan vara värre att närma sig 37 är att fylla 40! Jag tror att jag är där nu. Åldern har plötsligt kommit ifatt mig. Och nu, för första gången känner jag av att jag är gift med en 8 år yngre man. Jag kan inte skratta åt hans nya rynkor, vi kan bara skratta åt mina. För husbandet har inga rynkor, husbandet har inte ens fyllt 30! En jämnårig man och jag hade kunnat skratta åt hur skruttiga vi faktiskt blivit. Så för första gången känns det som att ha en gubbe som var 60 nu hade suttit fint. 🙂 Han hade ju tyckt att jag var en kalaspingla! MEN, jag är gift med en ödmjuk och väldigt kärleksfull man ska jag säga, han gör ALLT han kan för att jag ska känna mig OK i den här lilla krisen jag har nu.

Dock så är det just en liten kris som pågår nu, saker kommer ifatt en i en rasande fart. Jag tror oxå att en graviditet sätter en i ett slags "väntläge". Man går ju där och väntar och väntar på att bebis ska bakas färdigt och livet liksom passerar vid sidan av utan att man egentligen märker det. Sen när alllt är över, när man kommit in i en slags ny fas med sin bebis och fått in lite rutiner och grejer så vaknar man till och hajjar att här står man nu. Kroppen ser ut som skit, ett och ett halvt år har gått av ens liv utan att man hann tänka och dessutom börjar man närma sig 40 i ett rasande tempo! Dessutom står gubben bredvid och är snyggare än nånsin!

Voine voine, this sucks!

DOCK ska jag säga, så känns inte denna kris riktigt likadan som den vid 30! Den var värre än värst som sagt, den här…. är inte ens en piss i Missisippi jämförelsevis!

Nån som känner igen sig i det jag skriver eller är alla som läser den här bloggen yngre än mig?? Typiskt i så fall 😉