Igår var jag och husbandet med om en JÄKLA prövning helt klart! Det var
nog bland det tuffaste i ”väntning” jag varit med om. Bilderna ovan talar väl
sitt tydliga språk om hur många det faktiskt var som sökte. Läste på text
TV igår att det var 10 500 som sökte i Stockholm igår. De bev tvungna
att bryta kön för att be vissa återkomma idag!

Idag är man lite måttligt MÖR! Dels har jag en JÄÄÄVLA träningsvärk sen vi spelade föräldramatch i innebandyn i fredags, sen stod jag still sjukligt länge igår! Det värker i varje muskel och det känns mer eller mindre som jag blivit överkörd av ett tåg.
Vi kom till sergelstorg vid 9 tiden igår. Kön var milalång redan då men det hela verkade ändå trevligt och bra upplagt. Helikoptern surrade över våra huvuden hela tiden och vi blev ombedda att omvartannat skrika Stockholm och omvartannat skrika och klappa händerna. Vi stod en betryggande bit bort och kände väl oss lite avsides och ”slapp” allt det där. Just där och då kändes väl köandet liksom OK. Dock så hade vi inte en JÄVLA aning om vad vi hade att vänta oss. Som den goda frun man är köade jag givetvis bredvid min man. Hemska tanke att behöva göra allt det där själv… sen vet jag att han hade gjort det för mig! =)

Timmarna gick och allt kändes sjukt på nåt sätt eftersom man liksom tappade begrepp om tid och rum. Där stod man med tuttarna inborrade i personen framför med husbandet tätt bakom i timtal. Jag tappade stundtals känseln i hälarna och i båda tummarna och lillfingrarna. Jusst när man trodde att det inte kunde bli värre så började det ÖSREGNA!!!  Jag som är 2 äpplen hög såg ju dessutom ingenting varken åt sidorna eller framåt så med paraplyerna såg jag NADA!!! Så där stod man och väntade, och väntade, och väntade och väntade….. väntade och väntade. Kön sniglade sig fram ryckvis och mellan varje ryck kunde det gå allt från 15 minuter upp till en timme, sen kom man ca 2 meter framåt varje gång…om ens det??

Man vet liksom inte hur man slår ihjäl tiden. Vi pratade såklart med varandra sen lyssnade man på många spån som dikuterade sitt i kön. Vissa ville man klappa till och andra fattade man faktiskt tycke för. Man står så nära i så många timmar och allt känns helt BISARRT! Det var flickvänner till killar som skulle söka och tvärtom, det var pappor till sina döttrar, det var kompisgäng som stöttade någon sökande. Alla är där för samma sak, den stora drömmen och mångas dröm kommer faktiskt slås i spillror. Husbandet var aldrig nervös utan ville bara få det gjort. Detta har nog gnagt honom i många år.

Efter 5,45 timmar började jag få en konstig känsla. Jag frös så mycket så jag skakade, jag var totalt dyngsur och överförjävligt hungrig. Just då var vi ca 30 meter från slutet av kön. Det var en enorm press så man stod som en packad sill. En svag känsla av klaustrofobi började infinna sig. Jag visste att ju längre tiden gått och ju mer det regnade desto per PANISKA skulle folk bli. Vakterna försökte säga åt folk att backa. Jag vände mig om mot husbandet och frågade: ”Är det ok… alltså om jag drar, jag är helt slut och börjar få panik!” Husbandet var såklart glad och tacksam för den tiden jag stått och självklart skulle jag kliva ur. Jag virrade fan runt ett tag innan jag liksom tog tag i vad jag skulle göra. Jag gick och ställde mig i gallerian i sthlm och bara glodde. Hahaha, jag var nog lite sinnesförvirrad just där och då!

Som tur var hade vi ändå planerat att träffas med tjejerna under eftermiddagen. Fick ett samtal om att vi skulle till Sturehof. Så dit kom jag blöt som en katt, stelfrusen och totalt utsvulten. Ätit en macka på hela dagen (vi var visst inte så rutinerade när det kom till köandet, trodde kanske att jag kunde gå ur och i kön hur jag ville för att hämta mat men ICKE).

Husbandet köade utomhus ytterligare i 1,5 timme… sen är det ju inte slut där. Man köar i ungefär 1 timme till inomhus och sen får man sin nummerlapp. Därefter tar det ca 1,5 timme till innan man besöker ”förjuryn”. Alltså dom som avgör om man duger åt riktiga juryn. Dom riktigt bra skickas då dit… även dom som är talanglösa och det för att göra det hela lite roligare. Det är dom vi sen skrattar åt i höst! =)

Husbandets feedback var helt klart kanon! Han fick väl godkänt och han var egentligen allt det dom sökte men tyvärr räckte inte hans sångteknik. Detta pga av alla som sökte och att bredden i år var bättre än någonsin. Så han räckte inte tillräckligt långt fram. MEN… jag har nog aldrig sett nån så GLAD som inte gått vidare. Han var tvärnöjd över att ha gjort det och jättenöjd med feedbacken. Lättad är han oxå…. och jag är såklart jättestolt. Han är fan tuff som gjorde det!

Sturehof har aldrig känts så najs och så varmt som det gjorde igår eftermiddag. Det blev toast skagen och lite gott rött vin. Det blev faktiskt ett par drinkar oxå och min stelfrusna hungriga kropp var överlycklig. Jag blev så varmt omhändertagen av mina vänner som men öppna armar tog emot mig! Husbandet kom vid 9 tiden, fick i sig mat och sen begav vi oss hemåt.

Vilken jäkla grej alltså…. herregud. Men som sagt, nu är det gjort! Och vi är glada att vi gjorde det…. jag säger vi för fasicken va jobigt det var o stå där! Huuuua.. jag gör nog inte om det, eller kanske…. om ungarna nångång vill att jag gör det så står jag väl där igen då! =)

Lite tjejmys med mina tjejer ♥: