Jag känner mig som björnen nere i vänstra hörnet. Jag vill bara ta på
mig en sån där gul sparkdräkt och gå och lägga mig.

Ok hörrni. Jag är helt slut som artist. Jag har sovit lite drygt 3 timmar inatt och sitter här med ICA kassar under ögonen och känner hur hela min hud är varm. Det är så jag känner mig med sömnbrist. Huden hettar och jag har nästan svårt att fokusera.

Inatt tog vi tag i det där med nätterna. Igår, efter att vi återigen konstaterat halsfluss på Milobebis. När han återigen ratade maten. När han återigen hade svårt med bajseriet så kände jag att nu är måttet rågat. När jag återigen skymtar lite mörka ringar (det är sant) runt hans ögon så bestämde jag mig. Fanns ingenting mer att vänta på. Ungen var och är feberfri så nu skiter vi i allt och så kör vi. Husbandet höll helt med mig.

Vi sträckläste båda SHN (sova hela natten) kuren boken och så kände vi oss klara. Vi gick igenom den tillsammans precis innan och så satte vi igång. Milo blev HELT galen och husbandet som skulle ta det första 2 nätterna vankade av och av redan efter 30 sekunder. Just då kände jag att det satt en liten Anna Wahlgren på min axel och ba: ”Fy fan vad ni suger, lägg ner direkt”. O så gjorde vi det. Hela grejen med SHN är ju att man som förälder ska vara superdrillad och helt säker på sin sak. Det var inte jag och husbandet. Man kan jämföra oss med 2 kavlar på grönbete. Vi var såna rookies så det nästan var skämmit. Anna Wahlgren hade skrattat åt oss. Så vi bröt, efter typ 4 minuter. Det är sant. Husbandet började fråga mig så fort han grät:

”Är det där ett ledset gråt eller är det ett argt gråt? Protesterar han nu? Ska jag gå in och solfjädra?”

Jag bläddrade frenetiskt i boken och läste om bekräftelser, påminnelser och ramsande. Det kändes som allt jag läst var som bortblåst. Därinne låg Milo och undra vafan det tagit åt hans morsa och farsa? Är dom från vettet eller? Är dom fulla? Ska jag bara ligga härinne nu är det tänkt och den där farsan vanka av och an utanför dörren så det blir hål i golvet? Morsan ska vi inte snacka om, glor i den där boken som om det inte fanns en morgondag?!

Vi kapitulerade direkt. Och det mina vänner, var nog helt rätt enligt Anna Wahlgren. Det har jag sett att hon rått andra föräldrar till när dom inte varit klara. Man ska vara KLAR som förälder, man ska vara så jävla påläst så om man mitt i natten blir väckt av Anna Wahlgren så ska man kunna rabbla hela jävla kuren rakt upp och ner. Det kunde inte jag och husbandet, för vi handlade i panik, förberedde oss inte tillräckligt.

DOCK så tog vi tag i det på det sättet vi kände oss säkra med. Vi ströp vällingen inatt. Han låg mellan oss precis som vanligt men vi ströp vällingen. Läste mig varm om det på nätet igår och blev helt övertygad om att det enda sättet är att bara strypa, ingen avtrappning, inget daltande med vatten. STRYP!! Det började låta om honom kl: 00:15. ”Väääääääääääääääällllllllllliiiiiiiiiiiiiiiiiiinnnnnnnnnnnnnnggggggggggg” lät det om honom. Vi stålsatte oss och sa med lugn och vänlig röst: ”Godnatt Milo, nu ska vi sova” varje gång han yppade ordet välling. Varje gång vi sa den meningen så var det som ett brandlarm gick igång. Men det enda mantrat jag hade i huvudet var: ”Det här behöver Milo, han kommer börja äta på dagarna, han kommer blir friskare, han kommer kunna bajsa normalt, han kommer sova hela nätterna” var mantrat. Efter 1,5 timme gav han upp. Somnade om och nu har han sagt välling sen kvart över 5. Efter att jag skrivit klart detta ska jag gå in till honom och husbandet och göra morgon. Han kommer vara trött som en lort, precis som sin mamma och pappa. Nåväl, husbandet är kung på att sova så han har nog fått ihop en hel del timmar inatt men jag…. jag är en blöt fläck idag. Sov dåligt natten till igår och inatt ska vi inte prata om.

Men det är värt det! Eller jag tror att det kommer vara värt det. 3 nätter sägs det ta. Sen har vi ett barn som förhoppningsvis sover på nätterna! Jag behöver sömn… har inte sovit en hel natt sen februari 2008. Det är helt sant….

Ok, den här lilla lintotten med elektriskt hår har ÅTERIGEN fått bös
i halsen!

Vi var ju till doktorn idag då. Det var ju inte så kul med alla prover som skulle tas. Det var visst hela registret. Allt från stick i fingret till kissa i en kopp. Kissa i kopp kunde dom glömma, så var det med det. Milo H-A-T-A-R ju att besöka doktorn, ja egentligen alla ställen där man ska klämma och känna. Hos ögonläkaren är det samma sak. Han skriker och ÄR så himla himla ledsen. Idag blev det inte bättre av att han fick en halvmeters stapel i halsen, temp i örat och stick i fingret.  Det är inte så kul och sitta där och hålla i huvudet på sin liten när han är så ledsen så han håller på att gå åt. Men undersökningen måste ju göras. Jag vill att man gör det fort bara. Vi har vart med om daltande läkare som försöker flirta in sig och vi har varit med om burdusa läkare som bara gör allt robotlikt.

Vet ärligt talat inte vad som är bäst? Barn är ju inte dumma. Dom vet ju att även om den här härliga läkaren sitter här och pratar bebisspråk med mig så kommer hon att göra allt det där läskiga ändå. Sen finns det ju dom här läkarna som inte orkar med dalt. Dom bara smäller på och gör undersökningen på ren rutin. Daltandet kanske hade behövts första gången, då kanske han inte hade varit så rädd för allt nu. Men första läkaren daltade inte. Han var rakt på sak och sket i att Milo var bebis. Så då är det liksom kört med det där daltandet numera. Därför tror jag att jag föredrar att man bara gör allt, snabbt, så är det gjort sen. Han är ändå som en pinne, på sin vakt sitter han och följer läkarens varje rörelse. Han sitter liksom och väntar… och vet att snart blir det läskigt. Husbandet är den som håller numera. Jag har hållit i mina tidigare barn och jag har hållit i Milo. Jag känner att jag nog fått nog av det. Måste jag så självklart, men behöver jag inte så avstår jag. Minns när Elliot som 5 åring bröt armen. Fick åka in på röntgen med honom och sitta och blåhålla när 3 läkare försökte bända rätt armen. Jag kom ut i rullstol efter att ha varit på väg att svimma. En annan gång spräckte han ögonbrynet. Ensam hemma med båda barnen, Elliot ramlar i badkaret och slår upp världens jack i ögonbrynet. Lindar en turbanliknande anordning runt hans huvud och tar båda ungarna under armen och springer ut. Kastar oss in i bilen och in till akuten. Väl där inser jag att jag har en kort jävla t-shirt på mig utan BH. Jag har stans fulaste mysbyxor och så är jag barfota. Thedde satt inne i personalrummet och drack saft medan jag och 3 sköterskor blåhöll Elliot medan läkaren sydde. Jag var blodig på hela kroppen. Så, jag kan det där nu. Jag kan det där med att hålla i! Husbandet har tagit över.

Milo har halsfluss….. IGEN. Troligen nån som är bärare av streptokocker i hans närhet. Penicillin…. IGEN! han har ingen feber längre vilket är lite konstigt, han är dessutom pigg som vanligt. Men tydligen så kan man bära på denna infektion utan att vara mer drabbad. Vår lilla plutt! Att det där himlans immunförsvaret inte blivit tillräckligt starkt än så att han orkar stå emot bacillattackerna. Det beror säkert på många saker. Jag tror att en stor del är hans osammanhängande sömn, hans vällingätande på natten som gör att han inte orkar äta tillräckligt med riktig mat på dagen. Alla dessa faktorer är säkert en bidragande orsak.

Nu är det slut på det.

Sjuklingsbebisen…. med sin favvosysselsättning såhär i sjukdagar.
Mammas iPhone.

Godmorgon Tisdag. Har vart ute på en promenad, ätit frukost med favorit LCHF brödet. Jätte jätte gott är det. Sen en stor kopp kaffe på det så är man människa igen. Milo har fortfarande feber och nu väntar vi på att doktorn ska öppna så vi kan ringa och boka tid.

Jag har lite jobb jag kan sköta hemifrån idag. Sen är det ju såhär när man har småbarn. Dom är sjuka och då får man ta hand om de små liven. Jag minns en tid då jag hade så fruktansvärt dåligt samvete över att vara hemma med mina barn. Den känslan är vidrig. För samtidigt som det är så självklart att vara hemma med sitt sjuka barn så känner man sig så dålig på jobbet. Det är för jävligt att man ska behöva känna så. Det är få arbetsplatser som får en mamma att känna sig ok över att vara hemma med sina barn och vabba, i alla fall om man ser tillbaka på mina erfarenheter. Jag hoppas att ni har andra erfarenheter! Jag har hört om arbeten där chefen är fantastisk mot personal som har sjuka barn och har full förståelse. Jag försökte vara en sån chef, men det var jag ju för att jag vet exakt hur det är när man INTE har en sån chef. I Sverige har vi den rätten som föräldrar, ja att vara hemma med våra sjuka barn till dom är 12 år. Men det är sällan man är det med gott samvete, jag vet många som känner som jag. Idag mina vänner är jag hemma med GOTT SAMVETE. Idag är jag hemma och och tar hand om min pojke utan att känna mig dum mot någon, härlig känsla. Jag hoppas att alla ni mammor därute inte är som jag, att ni inte har dåligt samvete över att vara hemma med era barn, det är inte värt det för fem öre!