:e inlägget är detta inlägg. Jag har alltså skrivit in nåt på den här bloggen 2589 ggr!! Kan ni fatta?
Det är så sjukt många gånger som man öppnat upp sin blogg, skrivit några rader och postat.

Vissa av inläggen har man sett fram emot att få skriva, vissa av inläggen har man känt att man måste skriva, vissa av inläggen har känts som ett nödvändigt ont och vissa har man skrivit för att man bara vill att ni som läser här inne ska vara delaktiga. I vad? Jo, i mitt liv och allt det som händer omkring mig, ibland om världsliga saker, ibland om något som betyder så mycket för mig, ibland om absolut ingenting viktig och ibland om ledsamma saker. Vissa dagar har bloggen gett mig energi, styrka, glädje och bekräftelse. Vissa dagar har jag inte fått ut någonting alls utav den. Det var där jag litegrand hamnade nu då jag skrev det förra inlägget. När bloggen inte längre ger någonting. En blogg jag skulle kunna fortsätta skriva mer som en dagbok för mina barn, mina föräldrar, mina svärföräldrar och de absolut närmaste vännerna.

Igår tittade jag inte ens in här, jag lät mig blogg bara vara. Som någonting som inte betydde något just nu. Lite som att man var sur på hela grejen. Jag är dessutom på dag 4 idag i strikt LCHF och känner mig ganska så urlakad, tom, virrig i hjärnan dessutom sover jag som en kratta och vaknar på nätterna och känner mig helt stissig och kan inte somna om. (Läste om det litegrand och det KAN bli lite såhär när kroppen ”tänder” av från kolhydraterna. Hade ju en dålig helg med massa kolhydrater och några veckor innan det med rejält slarv.) SIDOSPÅR!

I alla fall, så går jag in här nu på morgonen. Vill självklart se om det blivit några reflektioner, så är det ju. Så möts jag ju av den där feedbacken man så gärna vill ha. Ett kvitto som tack på att man bloggar skulle man kunna säga.

Nån skriver: ”Läser ofta din blogg men är dålig på att kommentera då jag oftast läser den på tåget och det är lite krångligare att kommentera då så då blir jag bekväm. Fy skäms på mig! Men nu skriver jag iaf fast jag sitter på tåget. :-)”

En annan skriver: ”Får jag bestämma så fortsätter du blogga! Så det så! ;D”

Nästa skriver: ”Hey Girl! Skriver en kommentar för att ”skriva en kommentar” 🙂
Jag är nog en sån som läser din blogg, skrattar ihjäl mig ibland, känner igen mig ofta, får mig en tankeställare ofta, ibland en aha-upplevelse… men är snuskigt dålig på att kommentera skäms
Däremot brukar jag länka via FB till en del av dina crazy inlägg, som jag bara måste dela med mig av till vänner utanför lilla Enköping. Mååånga läser din blogg, och älskar den… Keep up the good work ! kramis”

Nästa skriver: ”Alla människor behöver sin dos av bekräftelse för det man gör. Förstår dig helt, men tycker absolut att du ska fortsätta att blogga! Precis som Anna så känner jag igen mig i mycket och får ofta skrattanfall så att kollegor tittar snett… Jag ska definitivt bli bättre på att kommentera!”

Jag tror på KARMA. Man får tillbaka det man levererar. På ett eller annat sätt. Jag tror att ett gott hjärta och en vänlig behandling av andra människor ger eller kommer att ge dig något härligt tillbaka, på något sätt. När ni skriver som ni gör till mig efter mina tankegångar igår så är det ju liksom inte så att jag ba:

”Nämen då lägger jag ner nudå, ha´re bra så hörs vi. Vi säger så, mors!”

Nä, så funkar nog inte jag känner jag. Det är såhär jag får veta att ni läser här, att det ger er nåt, att ni tycker om att kika in här. Hur får man veta det annars? Sen kan inte jag tvinga folk att skriva en kommentar, det funkar ju inte riktigt så. 🙂 Jag hade 350 besök igår, 13 kommentarer…… dom 13 betyder oerhört mycket!

Jag har gjort en deal med mig själv. Jag ska blogga till jag kommer till 3000 inlägg. Det är om 411 inlägg, jag skriver runt 3 – 8 inlägg per dag beroende på dagsform. Sen ska jag göra en ny utvärdering och se hur det känns då. Jag ska se hur dessa 411 inlägg varit, ha lite feedback med mig själv. Har jag inspiration, är det fortfarande kul, ger dig mig nåt, har jag ork-lust-sug att ha den kvar helt enkelt?!

TACK, från djupet av mitt hjärta…. TACK!

// Blogger Nina

——-UPPDATERING——-

PS: Tack ni 2 till som kommenterade det förra inlägget 😉 PUSS// Nina

Idag känner jag mig som ett blankt papper……innehållslös.

Har sovit väldigt dåligt inatt. Vet egentligen inte varför men ibland så klurar man på rätt mycket när man vaknar mitt i natten, sen har jag mina ”sova dåligt” perioder fortfarande fast Milobebis sover hela nätterna. Dock så fastnade jag på lite saker, bl a så klurade jag lite på bloggen. Den är ju en bit av ens liv och man ”outar” rätt friskt här. Jag har valt det helt själv och det är ABSOLUT inget jag ångrar, jag är en otroligt öppen person men jag väljer fortfarande vad som skrivs här inne och inte, bra så. Dock så får jag perioder som jag känner efter litegrand. Vill jag ha den kvar till allmän beskådan? Just nu känns det också lite omotiverat att skriva då jag får ganska så lite feedback här inne. Det känns ibland som jag skriver lite för kråkorna (ni vet talesättet elda för kråkorna). När jag sen träffar folk på stan så är det väldigt många som läser den märker jag men väldigt få kommenterar. Det är faktiskt en stor bit i att blogga, att man får feedback från sina läsare i form av kommentarer, annars så tappar man liksom lite intresset känner jag. Ja, jag sa ju att jag var öppen! 🙂  Läsarsiffrorna höjs hela tiden och jag har allt mellan 2000 – 3500 läsare i veckan. Det är ju liksom jättemånga tycker jag, för att bara vara lilla jag från Enköping. Då känns det lite snopet att ju fler läsare man får desto mindre kommentarer, borde det inte vara tvärtom?! Jämför jag med mig själv så kommenterar jag ALLTID ifall jag läser bloggar som står till höger i min meny (förutom kändisarna då :)), jag hinner väldigt sällan läsa men minst 1 gång i veckan går jag igenom min skörd.

Ja ja, lite så känner jag… tänkte ifall det blir lite innehållslöst här inne idag så vet ni varför.

Har ni testat den här sorten? Det har jag, köpte nå storpack på ÖB förut.
Helt förvånad över hur bra dom är. Rekommenderas!!!

Först och främst, detta inlägg är inget för känsliga så vet ni med er att ni är det så kan ni strunta i att läsa. Vi säger så.

Godmorgon på er. Ja som sagt, jag har morgonpromenerat i helt underbart väder. Klarblå himmel och fågelkvitter. Doft av nyutslagna syrener. Helt ljuvligt var det verkligen. Jag kom att tänka på min ungdom eftersom jag gick i trakterna där jag bodde som ungdom. Mindes alla cykelturer man tagit till skolan. Var min ungdomskärlek bodde. Att det faktiskt doftade precis som då.

Sen kom jag att tänka på första mensen man fick. Jag hade gått och väntat och väntat, alla i mitt dåvarande tjejgäng hade fått men inte jag. Det var ju liksom ett kvitto på att man var mogen, o så kom aldrig min. Frågade mamma varje dag vad hon trodde. Tror att mamma ruttnade rätt hårt på mitt menssnack där ett tag.
”Vad tror du mamma? Tror du den kommer om en vecka eller om 3 månader? Vilket är närmast tror du?” frågade jag. ”Nu har jag såna flytningar, betyder det att det kommer mens snart?” frågade jag med förhoppning i rösten. ”Gumman, den kommer när den kommer. VI kan inte göra så mycket mer än att vänta!” svarade mamma. Sen kom ju dagen D. När det var mens i trosan på morgonen. Jag var HELT överlycklig!!! Jag tog på mig den största bindan jag kunde hitta och så gick jag till skolan och hoppades att alla skulle se min binda. Eeeh? Var det liksom inte tvärtom man tänkte, näää inte jag inte, det ska synas att man är mogen liksom.

Sen ledde det till nästa tanke. Båda pubbeungarna var små, jag hade haft mens för typ en vecka sen och fick plötsligt ont i tjejmagen. Fick då från ingenstans för mig att jag hade glömt en OB därinne i pullan. VARFÖR får man bara för sig en sån sak? Jo, är man hypokondrisk som jag är så kan man få det. Man är en smärre idiot helt enkelt! Jag tyckte jag kände mig lite febrig oxå. Försökte ju givetvis känna efter med fingrarna om där var en gammal rutten OB och fick ju för fan känna nåt som liknade en tråd. Fick panik och skrek åt barnens pappa att komma och känna. Mycket riktigt, han kände ju oxå tråden. ”Men draaa i den då för faaaan” sa jag mellan hyperventilationen! Han drog men den satt som berget + att det var lite svårt att få grepp om den. Man är ju kanske inte riktigt lika stor som en gympasal därnere (tack gode gud för det). ”Ämen fy faaaan” grät jag och greppade telefonen och ringde akuten. ”Ja, jag har en OB som jag glömt i muttan och jag måste få komma och ta bort den annars dör jag i den där jävla tampongsjukan” grät jag till tjejen som tog emot samtalet. Vi åkte ner till akuten, jag fick en tid på en gång. Träffade på ett par grannar därnere och dom undrade såklart vad jag gjorde där? Vet ni, jag var så inihelvetes upprörd och rädd så jag sa som det var. Där satt grannarna med gapande munnar och ba: ”OJ DÅ”. Sen vände jag på klacken och gick in till doktorn. Det var en jäkligt tafflilg doktor som var märkbart nervös, han var ungefär lika gammal som mig. Jag sket i det fullständigt för jag var ju rädd, hade man varit på en vanlig gynundersökning hade man ju dött liksom. Jag kasta mig upp i gynstolen och ba: TA UT DEN! Han fippla med verktygen (heter det så? Låter lite makabert med tanke på att det ska in i ens snipa).

Här följer sedan en konversation som kommer gå till historien för mig.
Läkaren säger:
”Jaaaa…. alltså jag ser nåt trådaktigt här. Men jag vet inte om det är en OB tråd. Hur ser den ut?” Här fick ju jag en liten chockartad upplevelse. Hör jag vad jag hör nu? Här ligger jag med pullan uppfläkt och den här jävla läkaren vet inte hur en OB tråd ser ut????
”Ja, det är som en lite tjockare bomullstråd” svarar jag med pipig ynklig röst.
”Nej men det här liknar mer en fiskelina” svarar läkaren.
Då slår det mig att det ju för fan är spiraltråden vi dragit i och känt därinne.
”Ja, jag har spiral” säger jag med ännu ynkligare röst nu när jag kommer på det mitt i allt.
”Sitter det en sån tråd på då?” frågar läkaren.
Här känner jag att jag snabbt måste få på mig byxorna och springa ut härifrån för den här läkaren måste dom har hämtat upp från gatan utanför för typ 5 mintuer sen.
Han remitterar mig ändå till GYN dagen efter. Jag tar lappen och sticker ut snabbt som fan. Springer på min faster som jobbar som sjuksköterska där nere. Hon skrattar nästan ihjäl sig när hon hör vad jag gör därnere. Hon skrattar oxå för att denna läkare är en AT läkare och hade aldrig gjort en gynundersökning förut.

Det var ingen OB, bara nåt jag fick för mig. Ont kan man ju liksom ha ändå. Vilket jävla pucko man är alltså. ja, såna tankar kan jag ha på mina morgonpromenader. Tänk om vi dragit ut den där jäkla spiralen liksom… va?