Godmorgon bloggisar! Jaha, jag sitter här svettig som en gammal raggarbil. Har vart ute och gått nästan 5 km, gjort plankan och mina utfall. Ärslet värker och bålen känns svag och utmattad men SHIT vilken skön känsla. Hurrraaa! Nu puttrar kaffet, äggen kokar och känslan är SKÖN. Jag rensade hjärnan på mycket skit nu när jag var ute och gick. Snacka om att det samlas på hög, därför är promenaderna oxå jäkligt bra för mig. Jag sorterar och rensar, jag klurar färdigt och jag kommer till beslut. Vilken helande process egentligen. Nu har jag även ändrat rutt vilket känns fantastiskt skönt. Se lite annat.
Idag är jag fortsatt hemma med min lilla Milo plutt. Febern är kvar om än inte hög så ändå kvar. Jag har med mig jobb här hemma som jag kan pyssla med mellan varven och det är rätt så skönt, då slipper man känna den där stressen man lätt gör annars. Är nervös fortfarande då vi inte hört nåt än…. GAAAH! Hör av er nudå så vi får veta hur det blir med allt!! Ni håller väl tummarna….
Nu ska jag sätta mig för att äta lite frukost, sen tar jag mig en snabbdusch. Ni vet en sån där mammadusch. Tvätt, tvätt, skrubb, skrubb… 1,5 minut…klar!
Ja, hej på er. Kvällen är här snart och den här dagen har bara sprungit fram. Tog en promenix med Milo hem till kompis Kattis. Vi satt ute och hade så mysigt med kaffe i solen när himlen öppnade sig. Alltså… HERRE MIN JEEEE… det haglade ju för helskotta handbollar. Milo vaknade mitt i middagsvilan av oljudet liksom fast han sov inomhus.
Ja, jag bad er ju om tummar tidigare. Det är nämligen så att vi letar annat boende. Vi har väl egentligen gjort det ett tag men inget jag nämnt här inne på bloggen. Vi trivs i vår jättefina lägenhet men det finns vissa baksidor med den. Först och främst är den dyr, jag som har nystartat företag känner väl att det inte är riktigt rätt väg att gå att betala lite för mycket för boende i detta skede. Dessutom finns det rätt många baksidor med att bo så centralt som vi gör. Vi har bussterminalen precis nedanför vilket är ett tillhåll för mycket bilar och burnande och hög musik. Fredag och lördagkvällar är det ett jäkla liv. Med en liten i familjen har det till och från varit ett stort problem. Vi kände att det var lite lugnare på vintern men nu när sommaren är här igen är det helt galet. Nu när Milobebis vuxit till sig så känns det lite si och så att inte ha ett ställe att leka på t ex efter dagis. Att bara kunna gå utanför dörren för att leka lite med sina stora bilar är en omöjlighet då vi bor precis vid en trafikerad väg. Ok att bo centralt om det finns en hyfsad innegård. På vår innegård växer det mossa på utemöblerna och sandlådan är ingen sandlåda längre. Efter en del klurande så har vi tagit beslut om att ta oss härifrån.
Nu har vi varit och tittat på ett parhus, radhuslänga alltså. Ligger jättemysigt och har en stooooor veranda med både fram och baksida. En mysig gård att leka i, en tvättstuga inomhus och så är det på landet!!! Ja, helt sant. Det ligger där husbandet är uppvuxen så vi har ungarnas farmor och farfar (ja dom stora barnen kallar dom för det oxå) över stora vägen, vi har ungarnas kusiner i nästa område ca 200 meter ifrån, en utav husbandets bästa vänner ser vi hem till. Det ligger en stor badplats granne till området. Sen är det ca 6000 kr billigare i månaden. DET är ganska så mycket. Med bensinkonstnader är det ändå 4000 kr billigare per månad. För det priset bor vi i radhus med uteplats och rejäl veranda. Vi bor i lugn och ro. Vi bor nära våra nära o kära. Vi bor bland andra barn med liknande familjer. Busskort får man gratis från skolan så varannan vecka åker barnen skolbuss (dom har flera vänner som bor därute). Det känns jättebra med det här men nu är bara kruxet OM VI FÅR DET?!?!?! Vi ska få svar idag eller imorgon…. kanske fredag. Jag är så nervös så jag vill kissa på mig. Samtidigt är man ju nervös med det här att flytta ut på landet. Det kommer att krävas en hel annan planering vilket man inte är van vid med att bo mitt i centrum. Tänk om man skulle vantrivas? Ämen… ja ni hajjar tankegångarna?! Men nu hoppas vi ändå på att vi får det, är det så att vi inte skulle trivas så kan man ju faktiskt flytta. Men en sak är säker, man ska i slutändan inte dö nyfiken. Vi vill testa….landet har liksom lockat oss LÄNGE!!
Tänk om vi stortrivs och blir värsta bästa harmoniska bärplockarfamiljen med näbbstövlar och fjällräven ryggor? Jag i fottiga flätor med en snorig Milo i bärsjal på ryggen, inga blöjor… bara en liten trasa tillverkad av den bästaste mossan jag hittat där i urskogen. Bosätter oss under bar himmel med endast ett litet vindskydd som tak. Vi cyklar oss till duschvatten, äter växter och rötter och dricker regnvatten. Jag slutar att använda BH och låter hängpattarna dingla fritt. Tony kanske börjar tillverka gitarrer av näver och gitarrsträngar av bävermorrhår. Thedde kanske bygger en egen fotbollsplan i skogen och ställer upp kottar som motståndare. Elliot kanske lär sig rida på vildsvin och får en jävel tam som han kan ha i en hage och mata med grodor. Vi kanske sitter runt lägerelden på kvällarna och sjunger visor från 1800 talet och sänder rökmoln till högre makter. Jag tror att jag ganska så snart kommer att tappa tänderna… eller kanske få hemrrojder. Kanske lika bra att inte ha några tänder då så man inte behöver äta så mycket och inte heller skita så då gör det inget med lite hemmisar. Tonys hår kommer växa som ogräs, ett stort burrigt hår med massa småkryp i som inte hittat ut från krullet. Thedde och Elliot kommer vara som Tarzans…. hänga och klänga i lianer och inte fatta vad vi snackar om då det blivit förvildade. Milobebis kommer väl dedikera till skogarnas konung och bli älg. Lämna oss med pompa och ståt med hela älgfamiljen vid hans sida.
Oj… ok, näää…. nu måste jag sluta. Herregud, landet? Är det riktigt rätt det?
Thedde på väg hem från ett Grönan besök. Det här fotot är verkligen så INTE HAN. Min glada charmiga 15 åring har förvandlats till gäng- medlem…..
Sett att en del undrar hur Thedde mår nu! Han mår bra och av hjärnskakningen syns inte ett jota. Han är helt återställd och precis som vanligt. Han minns dock inte händelsen så väl och kommer kanske inte ens göra men vad gör det? Vem behöver minnas att man fått ett stenhårt knä i pannan i 180?
Hans mamma har nog tagit ”smällen” mycket mer allvarligt. Det har jag ju skrivit om tidigare. Jag klappar på honom mest hela tiden och är noga med att inte bli arg för småsaker, det gäller förresten för alla 3 ungarna. Jag ryser ibland av tanken på samtalet jag fick men i det stora hela mår vi bra. Thedde ska vila från träning ett tag nu, sen ska allt bli som förr igen.
Ska äta frulle med lilla familjen nu, återkommer sen med dom där tummarna jag pratade om förr!!! 🙂
Kollar ni? Jag tycker ju att det är lite trevligt jag, faktiskt. Sen så kan jag inte rå för att jag skrattar åt vissa som står och klappar takten helt åt helvete fel och sjunger inte ett rätt fast texten faktiskt finns där på en stor TV monitor. Jag menar, hur svårt kan det vara? Vuxenpoäng eller ”Nu har det gått utför Nina”…. Det är frågan.
Sjukling baby! Bara feber, pigg ändå… Kollat 2 filmer. ”Waiting for forever”. NJA, ni kan lika gärna skita i att se den. ”Unknown”. Se den! Skitbra! Nu snart handla. Blir the whole big family for dinner!
Jag och min Thedde på Rix FM festivalen för några veckor sen.
T A N K A R
Ok, den här natten har varit sådär kul ska jag börja med att berätta. Jag har vart uppe och stirrat på Thedde typ varje timme hela natten. Tittat, klappat på pannan, lyssnat av så han andas, att han rör sig m.m. Som grädden på moset så fick Milobebis tokfeber oxå så det känns som att jag är lite mör idag. Milo har fått nån feber som halva dagis är drabbat av. Bara feber, inget annat. Förra veckan var 6 borta, i morse hade 3 redan ringt om samma feber. Skönt ändå, trodde att nu är det öronen eftersom han precis varit sjuk.
Men, jag behöver skriva av mig om min chock igår. Fy faaan säger jag bara. Det är precis så det är, DET ÄR DET DÄR SAMTALET MAN I N T E VILL HA. Nånsin! Det är höjden av vidrighet och kroppen drabbas av en sån obehaglig känsla så det går inte att förklara.
Jag och husbandet sitter och äter lUnch medan Milo sover sin middagslur. Magnus ringer på husbandets telefon då jag inte svarar på min, han vill prata med mig direkt. Brukar sällan vara så utan han tjitttjattar alltid lite med honom först.
”Hej, ja…. hörrudu, Thedde har fått en smäll på matchen. Dom ringde här.” säger Magnus. Han känner mig väldigt bra pappan till barnen och vet att jag blir galet orolig så han försökte ta det hela väldigt lugnt.
”Ok” svarar jag medan jag väntar på fortsättningen.
”Ja, dom har ringt ambulans eftersom smällen är på nacken. Han har fått ett knä i pannan då han och en kille sprungit ihop så han har liksom vridit nacken bakåt. Han ligger där och väntar på ambulansen just nu. Jag tänkte åka dit.” fortsätter han.
Här lämnar jag maten, reser mig upp och säger att jag ska åka med och att han ska komma och hämta mig direkt. Jag irrar runt i lägenheten och letar efter strumpor. Händerna skakar och tårarna sprutar. Jag berättar hulkande för husbandet. Han står bredvid och säger att jag inte behöver några strumpor men jag bara SKA ha ett par strumpor. Ni vet sådär lite sjukligt viktigt att hitta ett par strumpor. Chock antar jag. Jag springer ut med tårarna forsande. Väl i bilen märker jag att Theddes pappa är lite tagen av det hela vilket gör att jag lugnar ner mig. Ringer den personen som ringt Magnus och säger att jag vill ha information.
”Ja” säger den här pappan till en annan pojke i laget. ”Han har fått en rejäl smäll och har varit lite borta en stund. Han fick ett knä i pannan när han skulle rädda en boll och huvudet åkte bakåt rejält, det såg otäckt ut. Vi ville beställa en ambuland för säkerhets skull. Ambulansen är här nu och har satt på honom nackkrage och Henrik (tränaren) åker med i ambulansen.” Han ger mig alla nummer jag behöver för att få kontakt med honom i ambulansen.
Tränare Henrik ringer mig från ambulansen och det är här jag börjar känna mig lugnare. Han berättar att han kan prata med Thedde som normalt. Nacken gör inte ont längre men däremot huvudet av smällen. Han säger att han inte tror att det är så farligt. Detta samtal gjorde att vi kunde åka i lugn takt till Uppsala och inte oroa ihjäl oss. Pratar ungen normalt så är han ju inte på väg att dö i alla fall tänkte jag.
Väl framme så ser det ju otäckt ut. Hans kläder är sönderklippta. Han ligger uppstasad i en rejäl mackapär för att ligga helt stilla med nacken. Jag VET att det är en säkerhetsåtgärd men det skrämmer mig. Vi får följa med till traumarummet som det heter där han undersöks och kontrolleras från topp till tå. Ambulansmannen frågar om jag är mamman, han berättar oxå vad han sett och hört och att Thedde har minnesförlust och pratar om samma saker hela tiden. Jag mår så fruktansvärt dåligt i det här rummet. Svettas, är yr, det värker i kroppen jag är så orolig i hela själen. Det hjälper att Thedde pratar på som vanligt och skrattar. När kontrollerna är gjorda pratar läkaren med mig om att allt ser bra ut men att en skiktröntgen måste göra då det handlar om minnesförlust för att se att allt i huvud och nacke ser bra ut.
När vi väntar på att få komma dit så släpper det lite för mig. Jag har tagit en ipren för min värkande nacke en stund innan vi åkte, den börjar hjälpa nu när adrenalinet släpper och försvinner ur kroppen. (Ni vet att sånt inte verkar när man har adrenalin i kroppen? När jag fått lugnande sprutor inför operationer så har dom inte hjälpt. ADRENALIN!) Jag börjar gäspa och blir så fruktansvärt trött. Chocken börjar släppa taget. Sen får han göra sin skiktröntgen och sen väntar vi återigen på läkaren.
”Inga skador alls hittar vi.” säger läkaren. ”Han kommer kanske inte minnas sekvenserna ur matchen och det är inte säkert han kommer göra det nångång. Hjärnan sorterar själv vad den vill minnas och inte. Detta är övergående och vanligt vid en lätt hjärnskakning. Thedde kan dricka lite så att vi ser att han inte mår illa och sen kan ni få åka hem.”
Man blir så lättad. Han dricker ett glas saft och mår toppen så vi kan åka hem direkt. Vi åker förbi donken och Thedde äter ett skrovmål, äter en Mc Flurry och somnar som en stock på vägen hem. Väl hemma kommer mamma och pappa, syrran och hennes kille Pierre och så resten av vår familj. Det blir choklad, tidningar, coca cola och massa klapp på vår Thedde.
Alla blev vi väldigt omskakade. Man får sig en chock som gör att tankarna börjar snurra. Tänk om det hade varit allvarligare? Rullstol? Hjärnskada? Brutit nacken? Jag tänker på dom föräldrar som står i det där traumarummet och drabbas av något väldigt fruktansvärt och kanske förlorar sitt barn? Tänk om det händer Elliot nåt när han rider? Tänk om Milo ramlar ner från nånstans och slår i huvudet? Thedde som får moppekörkort när som helst…tänk om han krockar?
K A T A S T R O F T A N K A R kallas det och dom sköljer över en när nåt sånt här händer. Nu blir livet plötsligt så sårbart och jag vill beskydda mina barn under mina vingar för alltid. Jag vill inte åka ifrån dom. Jag ångrar kanske lite att jag skaffade barn på nåt vidunderligt konstigt sätt fast det GÖR JAG JU INTE såklart. Men ni hajjar tankegången… som att hade man vetat hur orolig man är för sina barn ALLTID så vette fan alltså? Äsch, nu babblar jag bara. Tankar som behöver komma ut. En chockerad mamma som talar…. fast det visade sig vara en smäll och en lätt hjärnskakning. Men jag är skakad i själen och så GLAD för att det gick så bra som det gjorde.
Nu ska jag lägga mig i soffan med sjuklingen Milo och Thedde. Jobbar hemifrån idag…..
Vilken hemsk dag vi haft idag! Fick ett läskigt samtal idag om att Thedde skadat nacken på match och ambulans var på väg. Vi kastade oss i bilen och åkte och mötte ambulansen på Ackis. Nackkrage, sönderklippt tröja och en lite förvirrad son möttes jag av i traumarummet på Ackis. Prover togs och en skiktröntgen gjordes. Inga allvarliga fel! Tack gode Gud! Nu har vi en pojke här hemma med jordens bula i pannan, lätt hjärnskakning och lite minnesförlust. Är så glad och tacksam över att allt ändå gick så ”bra”, älskar Dig ungen min.
Man hamnade visst under en filt i en solstolar hos mamma och pappa. Husbandet, Milo och Elliot tog en vagnpromenad och jag tror att jag ska somna här i min stol en stund.
Hooohoooo…. är ganska nyligen hemkommen från jobb. Har provsminkat en jättesöt tjej som ska gifta sig nästa helg. Det blev en grönguldig sminkning som hon passade superduper i. Åh jag önskar man kunde gifta sig igen. Det var så förbaskat kul så det finns inga gränser alltså. Man kanske ska förnya sin löften?!?! 🙂
Jaha, annars så är jag lite trött i mössan idag. Vi hade tjejkväll och karlarna hade killkväll. Vi samlades hos Helena på jättegod mat och lite vin. Vi hade så himla skoj så det var inte klokt. Ibland blir vissa kvällar bara så lyckade, denna var en av dom.
Här följer ett bildregn! Jag & Helena
Kattis fin dotter Paulina och jag.
Lisette (Listjärt, Lyset) och jag. Kärt barn har många namn. 🙂
Sen följde ungefär 50 såna här skrattbilder! 🙂
ASFLABB kan vi kalla den här kvällen. Vi hade jäkligt skoj och skrattade så tårarna rann. Bra…. och nu har jag samlat på mig några extra år.
Snacka om att man behöver såna tjejkvällar ibland. Man går igenom allvarliga saker, glädjande saker, man snackar om det allra innersta och framförallt så skrattar vi så jäkla mycket. Snacka om bra botemedel mot min PMS. Imorn ska jag få mens så då borde livet börja landa och bli precis så normalt som det brukar vara.
Vi ska snart bege oss iväg här. Vet inte vart vi ska men vi ska i alla fall bara åka nånstans. Ni vet som man gör när man söndagsåker. Vi lördagsåker istället…. ska bli spännande att se var vi hamnar!
Hoppas ni har en fin lördag. Ikväll är jag sugern på TV mys med tacos, får se hur det blir med den saken?!
