Idag fick han då sitt moppekort! Mammahjärtat i halsgropen och lite gråtfärdig hela tiden. Åkte bakom honom i bilen när han åkte för att tanka. Kändes som jag ville vara en superkvinna som kunde omgärda honom med nån slags skyddsbubbla. Ni vet såna där som finns i spel. Man får en sån skyddsbubbla och så kan man göra vafan man vill liksom!
Fick ringa Tony och prata om saken. Det känns på riktigt helt hemskt! Usch….jag vill inte. Nu föddes ännu en oro, en ny och lite större oro. För varje gång det föds en ny oro så tänker jag på min mamma. Hon har gått igenom samma saker med mig och idag förstår jag alla gånger vi varit osams. De enda hon var…var orolig. Orolig för sin lilla jänta, att inget ont skulle hända henne.
Nu förstår jag dig preciiiis mamma! Förlåt för alla gånger jag gjort dig orolig! Förlåt…
Sedan vill jag rikta ett Tack till min svärmor för att du alltid hjälper mig igenom mina faser med mina pojkar. Jag har en ny nu och behöver dig som coach! En ”gå igenom oron med moppefasen” coach. Min svärmor har 4 pojkar och vet precis vad jag pratar om.
Hittade massa bilder i Tonys iPhone som jag bara blev tvungen att lägga in på bloggen! Det är bilder ifrån vår sommar. Jag vet att jag kommer blicka tillbaka i kallaste februari när längtan till sommaren blir stor…. då ska jag titta på dom här och minnas.
Hösten har landat på min trapp. Bokstavligen. Vi har ett stort rönnbärsträd i vårträdgård och den säger till oss att nu är rönnbären mogna och då är det höst. Jag vet inte vad jag känner inför den än riktigt. Jag har ju försökt lära mig att tycka om hösten, hösten som alltid legat över mig som en ångestkappa. Jag har haft riktiga deppoperioder under hösten förr om åren. Just nu känner jag att jag är lite deppo, men mest för att det känns som vi blev snuvade på den riktiga sommaren vi brukar ha i augusti. Jag hade sett framför mig hur vi skulle kunna njuta en hel månad av vår trädgård då vi flyttade till huset första augusti. Det blev dock INGENTING utav det. INGET alls. DET kan jag känna att vi skulle behövt då vintern i sverige är fruktasvärt lång.
Träffade en kompis på stan häromdagen och vi pratade lite om det deppiga man känner just nu. Jag var i alla fall inte ensam. Därför måste man göra nåt åt det. Man måste planera in skojiga saker att se fram emot. Man måste bunkra upp ljusförrådet och kanske t.o.m filmförrådet. Det är nu man FÅR och KAN sitta en hel helgdag och bara njuta av att sitta i soffan och titta på filmer. Ja, ni som inte har barn vill säga ;). Det är nu man kanske ska boka en hotellhelg med sin käresta, göra storstan… shopping och ta nåt glas vin ihop. Det är nu vi kan besöka BUSBORGEN utan att tänka om det är för varmt? Gå på söndagsbio hela familjen. Åka på museum. Tom titts. Vad finns det mer? Härliga middagar med släkt och vänner. Duka med finaste porslinet (som jag inte har men kanske ska börja samla på inom en snar framtid då jag fan snart är 40). Vi pratade även om att dra ihop ett tjejgäng, åka till Stockholm, äta gott, dricka vin till lunch, shoppa, umgås, ta en öl för att sen åka hem till familjen skaplig tid. Man kan oxå åka med hela familjen och fler därtill och bowla. Gud så kul det är då. Det hade jag ju nästan glömt bort! Samla ihop ett stort gäng och fara på kryssning. Det är kul med massa blandade kompisar…. eller med familjen med för den delen!
Ja, det är så jag jobbar nu! Planerar…. försöker få in skoj grejer. Annars är risken att höstdeppot kommer och tar mig alldeles.
Här ligger bröderna bus och leker. Thedde kom hem igår, så härligt att ha dom här igen.
Min fina kruka från IKEA. Det var 2 krukor i 2 olika storlekar för 79 kr.
Godmorn godmorn! Jaha, då vaknar vi upp till en ny dag. Milo har krupphostat inatt och låter inte kul idag så han får vara hemma och vila lite idag. Tony vabbar. Tänk att hans förkylningar alltid börjar med krupphosta. Både jag o Tony har haft det när vi var små så det är inte konstigt att han har det oxå. Första dagen är alltid värst med hostan, han låter som en skällande hund och så väser andningen. Men nu är han redan bättre, dock så blir det vila idag i alla fall.
Jag vill helst inte skriva om det. Inte ta upp det överhuvudtaget….det känns som att man vill hålla sig borta från såna här händelser så mycket man kan. Bara för att skydda sitt så känsliga mammahjärta. Dock så behöver jag skriva av mig om det här.
Idag när jag hämtade Elliot och Milo från skolan och förskolan hörde jag att det pratades om detta på radion. Jag läste även sajterna på Expressen och Aftonbladet om denna fruktansvärda tragedi. Det handlar om dom 2 småpojkarna som igår kväll försvunnit efter att de lekt vid vattebrynet med sin mamma. Idag hittades deras nakna kroppar i vattnet och mamman är anhållen på sannolika skäl för mord.
Hela min kropp skälver av denna tragedi. Jag förfasas, jag blir chockad, jag blir förbannad och jag blir så fruktansvärt ledsen. Om det nu är mamman som gjort denna fruktansvärda handling…. så undrar jag VARFÖR? Är man sjuk då? Det måste man vara va? Finns det sådan grymhet i en människa som en gång burit dessa barn i sin kropp, fött fram en avbild av sig själv och fått en sån fantastisk kärlek från sitt barn! Det finns ingen så stor, lojal och äkta kärlek som du får från dina barn. Jo vänta, den kärleken som man känner tillbaka. Så är det. Den kärleken slår allt!
Jag har med min egen kropp bakat ihop ett gäng fantastiska varelser. En varelse som har mina celler och mitt arv. Mitt kött och mitt blod. En människa som är långt vackrare, mer fantastisk, och 1000 gånger mer beundransvärd än jag själv. En förlängning på mig själv skulle man kunna säga men BEYOND MORE. Ibland slås man av den hemska tanken….. att det skulle hända dessa varelser någonting. Jag kan inte snabbt nog fly från tanken förrän jag känner skräck. En isande skräck över att dom skulle kunna skadas. Skulle jag kunna så skulle jag bo i en cocoon med dom för resten av våra liv, ett säkert ställe där jag vet att det aldrig skulle kunna hända dom något. Jag skulle vilken sekund som helst dö före dom. Jag skulle vilken sekund som helst gå igenom helvetet själv istället för dom. Jag kan inte få nog av deras ansikten, deras röster och deras kramar. Jag vill finnas för dom ALLTID. Jag skyddar dom likt en lejoninna och svär till gud att jag skulle göra allt i min makt för att ta tag i den eller dom som skulle skada dom. Den kärlek man känner finns inte att förklara i en bok, på wikipedia eller i någon annan helig skrift. Det man känner för sina barn vet bara jag och varje mamma som finns.
Förutom dessa mammor. Vad är det som är så fruktansvärt fel som gör att någon kan ta sina händer och skada sitt eget barn. Driva sig så långt att man med sina egna händer skadar sitt kött och sitt blod. Sitt vackra barn, sin egen förlängning på sig själv. Dödar, gör illa. Jag fattar inte? Vad är det som är så fel? Avgrundsledsen…… förfasad. Jag vill sätta mig i soffan nu och bara titta på dom. Känna den där underbara lyckan som mina barn kan få mig att känna. Den där fantastiska stoltheten. Mina barn…. som jag blivit välsignad med. Vad är väl vackrare och större? Ingenting!
Detta eviga klurande på vad man ska äta till middag? Suck! Jag tror att ni är många som håller med mig om det. Jag försöker hitta inspiration på veckomatsedlar och sedan följa den någorlunda. Men det gäller att ha tiden och sätta sig ner för att göra det och handla det sen.
Ikväll blir det i alla fall falukorv och broccoligratäng!
Ja, hur går det med löpningen för mig då? Jag körde ju seriöst i 2 veckor och blev krasslig. Ja, det är ju precis så det är. Har precis startat upp promenaderna igen och det känns så himla bra. Därför så sökte jag lite på nätet om olika program som man kan följa. Jag känner ju att jag måste ha som en morot för att liksom orka hålla på. Ett program kan hjälpa faktiskt. SÅ detta program tänkte jag försöka mig på att följa tills jag blir krasslig nästa gång. 🙁 Hoppas inte det.
Detta program är till för motionärer. Sen fanns det även för joggare och föt elit. Till elit kan man kanske se sig i ärslet efter men joggare skulle ju vara trevligt att få kalla sig.
”Vad är du då?”
”Ja, jag är joggare jag””
Trevligt!
Såhär stod det i alla fall!
MOTIONÄR
Som motionär är det lagom att löpträna två gånger i veckan. Välj två dagar som passar dig, men inte två dagar i rad. Det är viktigt att kroppen får vila också. Däremellan kan du hålla dig aktiv genom att gå långa promenader. Välj ett par sköna löparskor. Använd gåstavar om du vill.
Program:
Mån: Rask promenad 30 min
Tis: Löpning/jogging 3 km
Ons: Rask promenad eller cykling 30 min
Tors: Vila
Fre: Rask promenad 45 min
Lör: Löpning/jogging 5 km
Sön: Vila
Idag är det måndag och jag har gjort min morgonpromenad på 30 minuter. CHECK!
Godmorgon eller god förmiddag på er! Jag har hunnit med en massa redan gast klockan bara är närmare 10. Började med en morgonpromenad i spöregnet, den var väl lite sådär men väldigt skönt efteråt. Sen har jag färdigställt en beställning på morgonen, gjort lite pappersjobb och städat mitt kontor. Effektivt för att vara jag på en måndag!
Ja, lotten föll på denna overallen i år. En Didrikson Kebnekaise Coverall. Vi valde den för att vi tror att den kommer passa Milos lekande på förskolan allra bäst. Pratar man med personalen på förskolan så är vi rörande överens om att det säkerligen kommer att bli mycket liggande lek för Milobebis på förskolan. Han ligger nämligen väldigt ofta och leker. Tror inte att det kommer att vara något undantag i vinter. Det är en stor skillnad på lek i år mot förra året.
Denna hittade jag på Joolin av en ren slump när jag googlade runt lite. Dom låg väldigt bra till prismässigt jämförelsevis med andra inköpsställen på nätet. Nu vill jag införskaffa en stjärnmössa från kids beanie eller en geggamojamössa med ett stort G i sidan till så han blir en färgklimp i vinter! 🙂
