Imorgon fyller min man 31 år! 31 liksom? Vad är det? Det var ju hundra år sen för en annan. Vi har en liten vana i vår relation att tråka varandra för varandras ålder, tror att det lätt blir så med en ålderskillnad. Vi har rätt kul åt det stundtals även om jag faktiskt (mitt i åldersnojjan) får lite spunk emellanåt. När jag sett filmer på Tony som liten så har hans storebror John suttit med en liten bebis knät, den bebisen har varit Tony. John är 1 år YNGRE!!! än mig. Ni förstår att då sitter man där och blir lite lätt illamående av den här ålderskillnaden. Det är INGET jag tänker på dagligen men när just sånt här händer, en film från barndomen, bilder från när han var liten och födelsedagar så slår det mig att han faktiskt är 8 år yngre än mig.

När jag berättar om en händelse från min barndom så kommer det ibland en kommentar som:

”Ja men Nina, 1965 hade man väl inte ens några sådana leksaker” …ungefär så kan det låta.

”Har du sådär extra stort körkort som man hade på 70 talet eller?” frågar han oxå.

Sen kan jag sitta och skratta hysteriskt åt att jag låg på förlossningen och stånkade ut en bebis när Tony fick sin första moppe.  Och när jag tog studenten så var han en krullig kille med stora glasögon som gick i fyran. Det var ju inte att jag spanade in honom då direkt. Men det som är så fantastiskt är ju att när vi alla blir vuxna så har inget sånt någon betydelse. Idag är Tony mer mogen och förståndig i många situationer som jag inte är. Dock så kommer jag ihåg att när vi träffades så var han så full av liv, glad, sprallig och så levnadsglad. Det var INTE jag van vid bland killar i min egen ålder och dom äldre. Inte alls…. Jag tror att det var det som fångade mig. Hans otroligt härliga sätt som fick mig att gapskratta och bara älska livet med honom. Ja, så är det…… Idag är vi ett strävsamt äldre par som hankar oss fram i livet. Näärrrå! Vi är fortfarande glada och spralliga när vi får tid till det. Nästa helg….. då jävlar! 🙂 🙂 🙂