Hej älsklingar!

Då var svaret på den där magnetröntgen klar, eller magnetresonansen som någon skrev till mig att det hette. Svaret fick vi genom att logga in på en sida och kolla vad en spansk läkare gett för utlåtande. Tony googlade och körde översättning, men blev ju tyvärr inte klokare faktiskt. Haha….

Vi bestämde att vi loggar in hos naprapaten istället så får han läsa och kanske förstå bättre. Det var ju bra det, för han kan ju ändå sin sak. Vi kan inte. Han tittade på bilderna en stund och läste utlåtandet och sen sa han att detta är en gammal skada. Du kan ha åkt skidor eller fallit på annat sätt tidigare i ditt liv vilket har gjort att du fått 2 utbuktningar på disk 4 och 5. Den lilla är på 4 och den stora på 5. Den har blivit ännu mer utbuktad nu iom min kundvagn ni vet som vred sig. För det var efter det som jag fick svinont. Värre har det blivit av att den blivit irriterad och inflammerad. Så nu ligger den och trycker hårt mot ischiasnerven som gör att jag får sådär galet ont som jag får.

Jag frågade om det var bättre med buktande disk än ett bråck, och det var det ju. Han vill behandla mig nu i en månad och om det inte blir bättre så måste jag till en ryggspecialist. Men nu håller vi tummarna för att behandling funkar. För sen är det en grej till som hjälper. Det heter TRÄNING. Idag sa min naprapat på sin charmiga spanska brytning ”Eeeh Nina, yo haf to be strong, you haf to bild mossols”. Och gissa om jag visste det redan. Såklart jag visste…. Men jag har ju varit för lat för att ta tag i det. Och hur mycket ångrar man det nu. Inte för att vara vältränad är någon garanti, jag vet många vältränade som hade diskbråck och liknande. Men att jag varit svag i min magmuskulatur och rygg har jag ju vetat, länge. Min naprapat säger att det handlar om att verkligen bli stark från insidan, ändra helt hur du tränat hittills. Så glad att jag anlitat Robin redan, en PT som finns här nere som ska hjälpa mig. Padel kan jag glömma och det är en stooooor sorg, får tårar i ögonen bara jag tänker på det. Men sen kanske, när jag är stark, då kanske det går igen?

Nu är planen behandlingar och få mig smärtfri så fort som möjligt. Jag får börja med övningar lite smått och försiktiga promenader. Så glad för det. Jag blir värre än värst av att ligga.

Vet ni, jag blev lättad. Jag har haft så svarta tankar om min rygg nu i 3 veckor så när han sa vad problemet vad kände jag att blev lättad.

Följde med Tony för att titta när han spelade match. Behöver komma ut och röra mig, träffa folk och känna att jag lever fast man har ont och sånt.

Tack alla för alla fina meddelanden och er omtanke. Nu kan det bara bli bättre tänker jag. Nu måste jag hålla modet uppe och tron om att det snart ska bli bättre.

Om du eller någon du känner haft diskbuktningar, berätta gärna för mig hur det varit och hur det gått?

Kram Nina

Gonatt vänner!

Påbörjade detta inlägg idag på dagen men kom av mig, skriver klart nu när jag lagt mig i sängen för att sova. Förra natten var en hyfsad natt ur sömnsynpunkt, det var skönt, bara några smärtande uppvak men sen har jag lyckats somna om. Tony hjälpte mig med att massera benet, det tar bort fokus från den värsta nervsmärtan. Sen tigerbalsam och värmedyna på hela tiden. Dock så gick det för lång tid med smärtlindringen i morse vilket gjorde att det blev kaos. Gråt och hulkade tills värktabletterna kickade in någorlunda. Piuh, detta är tufft som fasen, så är det. Jag jobbar stenhårt med att hitta mina sätt. Meditation, andningsövningar, kraft från universum…. Ja men you name it. Allt som kan ge mig lite kraft att orka fortsätta stå ut med smärtan.

Igår åkte vi till en underbar plats i bergen i Estepona. Fick nämligen fatt på Naprapat Lotta, en svensk kvinna med 30 års erfarenhet som gör akupunktur. Jag såg inte så mycket från själva färden men Tony förliste återberätta om serpentinvägarna dit.

Akupunktur samt lite elbehandling. Jätteduktig var hon, kände mig så trygg. Akupunktur visar sig efter 2 dagar, oftast blir man sämre dagen efter och sen bättre. Så lite spännande att se om det funkar.

Orkade med en liten minivisning av hennes ställe efter behandlingen. Hon bor verkligen helt fantastiskt, drömde mig bort till när man själv har möjlighet att hitta ett sånt litet drömställe.

Nähe! Imorgon får jag äntligen veta var min smärta kommer ifrån, varför det gör så förbaskat ont. Har tid hos naprapaten kl 10.30. Kl 16 ska vi titta på ny lägenhet. Fullproppad dag. Något som känts bättre idag är att jag hållit tiderna för smärtlindring och att jag rört mig mer. Det verkar vara A och O. Ju mer jag ligger ned och inte är aktiv, desto ondare. Ny dag imorgon.

Hoppas att du haft en fin helg!

Kram Nina

Vänner!

Först och främst, tack ifrån djupet av mitt hjärta för all kärlek, omtanke och pepp. Ni är ju en hel hög fantastiska människor, kändes som ni stod med mig därinne i det där rummet igår.

Hela dagen igår gick åt att förbereda sig kändes det som. Jag läste alla kommentarer jag fick om era upplevelser med magnetröntgen. Jag var så tacksam att ingen skrev att det bara var hemskt och att man inte klarade det, jag fick mer tips på hur man skulle tänka och göra. Tipsen jag fick mest var att blunda från man la sig på britsen till man kom ut. Det gjorde inte jag…. Alltså allt var lite konstigt med tanke på det här med språket, en av tjejerna i röntgen rummet pratade lite engelska. Hon sa först att jag skulle åka in med fötterna först och sen att mitt huvud skulle vara utanför, så jag blev superlugn. Men sen när de började trycka in mig så insåg dom att jag var för kort, att de var tvungna att köra in mig i röret. Så där låg jag med öppna ögon och stirrade på ”taket” i röret och tänkte att det var rätt trångt här.

Som tur var så bad jag om att få med mig Tony in i rummet, det var kanske framgångsfaktorn i allt. Han stod vid min huvudända hela tiden. Jag blev inte erbjuden varje hörlurar eller musik, vet inte om det berodde på att han var med eller om det är rutinen här i Spanien bara? Oljudet är ju verkligen allt annat än kul, det slår, skriker, bankar, trummar, ja men allt man kan tänka sig. Jag som högkänslig som redan är känslig för olika ljud blev såklart otroligt påverkad av det. Men jag säger bara Tony. Han stod där i oljudet och hojtade till mig, ”Här är jag, jag står 20 cm ifrån dig, jag ser ända ner till dina tår, jag skulle kunna ta dig på ansiktet, så nära är jag. Kom ihåg och andas, långa djupa andetag, hela tiden. Du klarar det här. Du är jätteduktig!” Han frågade också om jag ville att han skulle vara tyst? Haha…. Tänkte väl att jag blev stressad med honom skrikande in i mitt rör. Men det var bara skönt och veta att han var där vid mitt huvud, och jag tänkte att han ju kan dra ut mig om det skulle bli alldeles hemskt. Bara ta tag i min arm liksom. ☺️

Nervös gick jag där i väntrummet med min kristall i händerna, jag gick och drog den fram och tillbaka. Bra för att lugna psyket. Valde en rökkvarts, den lugnar men gör en också stark samtidigt.

Det tog 15 minuter, det gick bra. Jag fick jobba lite med mig själv, andas långa djupa andetag och blunda för att inte gripas av panikkänslor. Glad att jag klarade av det, var så lättad igår. På måndag får jag svar på vad det kan tänkas vara som felar i min rygg.

Nu ska jag jobba vidare här. Vi hörs sen igen!

Kram Nina

Hej vänner!

Ligger här i vår säng på övervåningen och tycker lite synd om mig själv, försöker att inte göra det men just nu är det tungt. Värken intensifieras för varje dag som går nu. Idag är det 2,5 vecka sen det började. Det börjar tära på psyket så att jag gråter en hel del. Milo ser på mig att jag inte är ok och jag ser att han blir sådär fundersam, såklart när mamma inte är sitt glada vanliga jag. Tony har en bekymmersrynka i pannan, jag vet att han inte mår bra när jag inte gör det. Milo är så hjälpsam, han tar på mig strumpor på morgonen och sköter all sin egen markservice. Tony roddar och fixar med allt han kan. Idag blev jag ordinerad vila av naprapaten, du är på gränsen till att din rygg kollapsar helt sa han.

Det är väldigt annorlunda att vara i ett annat land när något sånt här inträffar. Ja vi vet ju inte vad som inträffat ännu, jag ska göra en MR röntgen imorgon kl 15.30. Är precis livrädd för den. ”Du ska vara stilla i ett trångt rör som låter illa i 25 min” fick alla mina paniska tankar att slå bakut. Men det här med att vara i ett annat land, som besöket hos naprapaten idag. Alla termer som har med diskbråck, diskutbuktning, rörelser, mediciner osv att göra ska avhandlas med någon som pratar knackig engelska. Ska ärligt säga att det funnits stunder som jag bara tänkt att jag ska packa ihop allt och åka hem till Sverige. Det är lite läskigt att vara i ett nytt land där du inte kan språket när du blir såhär dålig som jag är nu. Men bara tanken på att sitta i ett flygplan 4,5 timma får mig att tänka om, jag kan inte sitta så länge även om man rör sig på ett plan så sitter man ju den mesta tiden. Och tänk om jag får svinont? Vad gör man då på ett plan, ber flygvärdinnan slå mig hårt i huvudet med tekannan?

Från dagens besök hos naprapaten. Här med laserbehandlingen i full gång. Tony följde med in denna gången, det var skönt att ha ett par öron till därinne. Dessutom så ställer han frågor, jag blir mer blockerad och tyst. Exakt så som jag inte alls egentligen är. Men att vara väldigt smärtpåverkad tar bort det man egentligen är. Önskar att det fanns ett enda sätt som underlättade smärtan, ett enda sätt att ligga eller sitta på, men det finns verkligen inget. Allt gör ont. Att ligga på mage funkar bäst i alla fall, så får jag ihop någon timmas sömn per natt. Jag går på full dos Ipren och Alvedon dygnet runt nu, men det hjälpte lite första dagen, nu i ett par timmar, sen är smärtan lika illa igen. Och då får jag kämpa tills jag får ta tabletter igen.

Fick utskrivet tramadol idag. Hade jag varit en ”normal” person så hade jag tagit det utan ett knyst. Varit överlycklig över att äntligen bli smärtstillad. Men för mig är det att bestiga Mount Everest x 10. Att ta ett narkotikaklassat preparat som är ordentligt beroendeframkallande och som det står spaltmeter om på diverse sidor som ”ungdomsdrogen som är livsfarlig”, gör så jag mår illa av bara tanken. Jag som hade tufft att ta Alvedon och Ipren. Så då gissar jag att ”stå ut” är det enda som är kvar. Gråta och stå ut tills det lättar lite, gråta och stå ut tills naprapaten fått mina plåtar från MR så han vet hur han ska behandla mig. Han talade också om ”the shot”. En spruta. Den är fylld med starka ”painkillers” och annat. Tar också bort smärtan…. Men den ger man när patienten inte längre står ut, inte kan gå, bara skriker osv. Vi ska försöka undvika den om det går sa han idag.

Känner ett stort förtroende för honom, han är duktig, Tony var med idag och hörde allt han sa och höll med. Han är högt rekommenderad i hela Marbella så jag tror att jag är hos rätt person.

Nu ska jag bara fixa den hemska MR:en imorgon. Den ser jag absolut inte fram emot, vet bara att jag MÅSTE fixa den. Annars får vi inte svar på vad det är som felar där inne i min rygg. Jag måste se den som det första steget mot en friskare rygg.

Då vet du lite hur landet ligger. Jag kämpar på kan man säga. Inläggen haglar inte tätt men jag försöker i alla fall. Har nya recept på gång så småningom kommer de hitta in hit också. Annars så uppdaterar jag er såklart på läget. Har du gjort MR får du gärna dela med dig av den erfarenheten.

Kram Nina