Äntligen (efter 2 dagars vila) kom jag ut på min runda. Kändes skönt i knopp och kropp. Igår blev jag intervjuad av Viltväktarna, det kommer ligga som ”min historia” hos dom sedan. Roligt ju. Då frågade hon om mina promenader, jag berättade att de numera var en vana, ett nödvändigt ont…fast det är gott. 😉
Hörrni, Milo har börjat strula på nätterna igen. 🙁 Det bara ilar i hela min kropp när jag tänker att han ska fortsätta med det och att vi återigen ska hamna i den där avgrunden av avbruten sömn. Då vet jag inte vad jag gör!? Han vill plötsligt ha mjölk på natten men vi har stålsatt oss och inte gett med oss alls. Ändå tjatar han varje natt. Fast vi säger nej. Då gråter han en stund men somnar sen om, vatten vill han inte ha. Så nu kommer han vid 4 halv 5 och hojtar om mjölk. Alltså….. Ska han ALDRIG sova på nätterna eller? Var detta min lott i livet? Ett barn som inte sover. Tänk och vara ensamstående med ett barn som aldrig sover ordentligt, jag skulle på riktigt gråta vareviga dag då. Tony är skitbra, han går upp och bäddar om honom och säger Godnatt och att alla sover, ingen dricker mjölk nu. Skulle jag gå upp sådär skulle jag inte sova en blund, Tony gör’t sovande. Beundrar sånt, vill också kunna ha förmågan att somna om på två röda. Nu struttar han ju mest in till oss, man är ju allt annat än tålmodig på natten. Man vill bara få honom tyst så man får sova.
Kan inte ni be till högre makter om att det INTE är igång igen?!?!?!