Det är nog bara att inse, även om jag försökt att vifta bort det….. men jag börjar tro att det är diskbråck jag drabbats av. Jag har inte gjort någon röntgen så jag kan inte säga säkert men det mesta pekar på att det är det.
Morgnarna är värst och som mest smärtsamma. Att komma upp och börja gå, när det ilar i hela skinkan och ned i benet. Jag kämpar mig tappert upp, klär på mig (tar 100 år) och sen får jag hjälp med strumpor och skor. Jaga soluppgång är perfekt när man har ont för det blir helt klart bättre av att promenera. Så i morse gav vi oss av strax efter 8. Smärtan att hoppa in i bilen men ändå vet jag att så fort jag får gå ordentligt så ger dig sig lite. I morse var det segt dock, det tog säkert till lunch innan det släppte och blev lite bättre. Satt försiktigt på stenen här vid vattnet och kände hur tårarna trillade. Bara släppte ut lite. Det är så befriande ibland att bara gråta en skvätt. Jag gör det ganska så ofta.
Soluppgången var ”on fleek” i all fall. Fanns liksom ingenting att klaga på. Inga moln i vägen, perfekt himmel och en perfekt soluppgång. Dom går så oerhört fort soluppgångarna här. Typ pang bom uppe! Första bilden togs 08.26 och den sista 08.32. Så på 6 minuter är den helt uppe.
Det är något helt otroligt med soluppgångar, jag är helt fast. Jag skulle lätt kunna gå upp tidigt och titta på den varje morgon. Tony är glad att jag får med honom, varje gång är han seg och kanske helst skulle vilja stanna hemma vid köksbordet vid datorn men jag får med honom i några minuter inför soluppgångarna. Å han blir så glad, tycker det ger otroligt med energi.
Nu ska vi titta på Biancas talkshow. Ha nu en mysig helg vänner.
Kram Nina