Godmorgon! 5 vackra rosor kvar som fortfarande är fina….
Huja. Jag vaknade verkligen kl 4. Nu börjar mina hemska tidiga morgnar igen känner jag. Dock så somnade jag tack och lov om. Drömde så sjuka drömmar så det finns inga gränser. 😀 För sjuka för att ens nämna dom här. Alltså, inget snusk….men bara så sjukt.
Nu har hösten landat hemma hos oss även om vädret sägs ha vänt till sommar idag igen. Milo är dyngförkyld. Massor med barn som är hemma för just förkylning. Han hade så jobbigt igår kväll med lite krupp och snuva så han knappt kom till ro. Därför fick Tony stanna hemma och vabba idag. Jag har så mycket jobb som jag måste göra klart så det fanns inte en chans att jag kunde vabba. Livspusslet ni vet.
Då är man tacksam att man har någon att dela det med. Jag beundrar er som är ensamstående med barn i dessa förkylningstider. Jag har själv varit där en gång och det är fasen tufft alltså. När förkylningarna och magsjukorna avlöser varandra och man inte lyckas jobba en hel vecka för det är alltid någon som är sjuk. Jag minns en natt när båda barnen blev magsjuka och Elliot kräktes i mitt ansikte. Jag såg ingenting och ungen kaskadspydde ner hela sovrummet. Där satt jag i hans kräks på golvet och bara grät. När jag sedan hade gjort rent allt och bytt sängkläder så började Thedde kräkas. SKJUT MIG! Men vi överlevde det också….
Sen att man stundtals satt och bara kände sig övergiven, oälskad och totalt kass. Deppigheten visste inga gränser. Man hade svårt att se framåt eller att det någonsin skulle lätta i ens liv. Jag minns att jag förberedde mig för att leva ensam för resten av mitt liv. Vem ville ha mig? Tvåbarnsmamma 30 + med tigerränder på magen och hängpattar. Lite halvpsyco också…. Nä, men inte tänkte jag där och då att jag skulle ha en man i mitt liv som skulle hjälpa mig att torka spyor på golvet på nätterna i framtiden. Torka någon annan unges spyer liksom? Vem gör sånt? Jag tänkte att det nog kommer vara såhär, att jag skulle få spyor i ansiktet och att influensorna skulle avlösa varandra för all framtid. Men man kommer INTE att vara där för resten av sitt liv. Först och främst så växer barnen upp och oftast är det då mindre sjuka, ja när de byggt upp ett motståndsskydd mot allt skit som går. Sen hittar man ut ur det där svarta hålet…lite smått, hela tiden. Till slut är man öppen att hitta någon, att släppa in någon igen….kanske.
Så jag vill jag starta denna morgon med en stor kram till er som är ensamstående med barn! ❤️ You are heroes! Jag vet hur tufft det kan vara och hur ledsen man ibland kan vara. Men keep up….solen kommer skina på dig och ditt/dina barn också. ❤️❤️❤️