Godmorgon alla härliga!
Det kändes som att komma tillbaka till Sverige med julens alla förberedelser slog emot mig/oss med full kraft. Det och en arg visdomstand som gjort livet lite pissigare parallellt med ryggen. Ett tag kände jag bara att -”Nej, nu är det någon som skämtar med mig.” Men så var det inte, visdomstandvärk med ryggen i kombination har väl gjort att jag stundtals kunnat hålla mig för skratt. Varit en vresig person med inget tålamod också faktiskt. Jag är ju tandläkarrädd efter ett trauma hos en tidigare tandläkare, aldrig skrivit eller pratat om det, men det kändes som en annan form av övergrepp som gjort att jag får svimningskänslor, hjärtklappning, svett som dryper från mina händer, andningssvårigheter osv osv. Så att vara i Spanien, med tandvärk var inget härligt scenario. Jag hittade till slut i alla fall en svensk tandläkare som jag bokade tid hos, just precis när jag skulle dit blev tanden lite bättre, och tandläkarskräck tog överhand, så jag avbokade. Jag har sedan dess gurglat med paradontax, ätit värktabletter (egentligen för min rygg men ni fattar) och så skött tänderna exemplariskt. Tänkt att jag kör såhär tills det inte längre går.
Kanske ska jag för första gången berätta om det som kändes som ett övergrepp….
Det var en tuggtand i min nedre käke som strulade. Efter att Milo föddes så fick jag jätteproblem med tänderna. Jag vet inte om det var allt kräks under graviditeten som gjorde det, men efter det så var det som mina tänder bara bestämde sig för att gå sönder. På kort tid så fick jag problem med tuggtänder på varsin sida i min underkäke. Efter några dagars brutal tandvärk hade jag äntligen tid hos en tandläkare. Jag var nervös men såg ändå fram emot att få hjälp. Snabbt konstaterades att tanden inte gick att rädda. Det var bara att ta ut den. Ok, so far so good, jag blev lite chockad men förstod att det var bäst att ta ut den. Som sagt, tänderna krackelerade efter min graviditet.
I tanden var det en ganska så allvarlig infektion, tandläkaren berättade att han skulle bedöva ordentligt. Efter 5 bedövningssprutor var jag fortfarande inte helt bedövad. Tandläkaren tog ändå beslutet att först kapa tanden för att sedan ta ut den i 2 delar. Borrandet började, snabbt kände jag att det absolut inte gick. Det gjorde för ont. Till saken hör att jag tål rätt mycket smärta, jag har hög smärttolerans och har i alla fall hittills aldrig varit rädd för just själva smärtan. Men när borren liksom skär in i vad som känns som en riktigt arg och irriterad nerv så känner jag bara att jag får nog. Han tar ut borren och säger att vi väntar en liten stund. Jag märker att han är irriterad, lite less känns det som. Som att han tycker jag är sjåpig. Efter ca 1 minut fortsätter han. Snabbt känner jag att det inte går…. Så jag säger lite högre, hur man nu säger något högt med grejer kvar i munnen, ”neeeej”.
Varpå tandläkaren fortsätter att borra och liksom trycka ned mitt huvud. Vid det här laget grips jag av fullständig panik, först och främst så gör det så fruktansvärt jävla vidrigt ont men också över att han inte lyssnar utan fortsätter att borra sig igenom tanden. Jag sparkar med fötterna i tandläkarstolen, alltså för allt vad jag är värd sparkar jag, och så skriker jag.
Grejen är att Tony sitter i samma rum, han sitter liksom i hörnet i rummet och jobbar. Redan efter första ”nej”: et han hör mig säga, så kollar han upp. Allt går ju väldigt fort här, vi pratar om sekundrar. När han sen ser mig sparka med fötterna så ber Tony tandläkaren att sluta, högt. ”Hördu du får nog sluta nu, hon sparkar ju” säger han. Efter ytterligare några sekundrar så slutar han i alla fall.
Här minns jag knappt vad som händer men Tony berättar att jag storgrät, hoppade ur stolen kastade av mig ”haklappen” och sprang ut från rummet. Tony betalade och sprang sen efter. Jag var helt förstörd, storgrät utanför tandläkaren och skakade i hela kroppen med blodsmak och en halvt ituborrad tand i munnen.
Vi gick hem och jag grät typ hela eftermiddagen. Inte nog med att jag var helt förstörd av det som hänt, jag hade också en tand som gjorde ännu ondare nu.
Efter några dagar så kontaktade jag en annan tandläkare, livrädd, men med en känsla av att jag absolut inte stod ut en sekund till. Jag hade så ont! Tandläkaren jag skulle till fick veta vad som hänt och lovade att hon inte skulle göra mig illa, vad som än hände. Att jag tog mig dit var typ ett under. På skakande ben med hjärtat i halsgropen, svimningskänslor och andnöd entrade jag hennes rum. Min upplevelse hos henne blev fantastisk. Hon bedövade ordentligt, väntade, pratade, lugnade, jag var säkert där långt över en timma. Jag kände ingenting när hon till slut lyckades kapa tanden och ta ut den i 2 delar. Jag grät av lycka när hon fick ut den sista biten.
Men, även om jag fick en fin upplevelse till slut, så har detta blivit ett svårt trauma. Tandläkaren är liksom mitt största skräckscenario efter det.
Men så kommit till Sverige, och tanden blev nästan direkt ännu sämre. Åh nej…. Det fanns ingen återvändo. Min kompis Sara har jobbat som tandsköterska och hon berättade för mig att det finns en tandläkare i vår småstad som heter Ingrid som är lugn, snäll, varsam, duktig och så bra. Så när jag inte längre stod ut så bokade jag tid hos henne.
Här satt jag i väntrummet. Nervös med en kristall i handen, det har jag alltid när jag ska göra jobbiga saker. Väljer en med omsorg och det är så skönt och veta att jag har den med mig. Den hjälper ju mig.
Alltså, det tog allt som allt 20 minuter skulle jag säga. Från att bedövningen lades tills den var ute. Jag var i chock faktiskt. Förra tanden tog 1 1/2 timme, det var en kamp utan dess like. Jag fattar att det kan vara väldigt olika på tänder, men jag har väl aldrig varit med om maken så himla smidigt och bra det gick. Så bra att jag beställt en ny tid redan i januari och ska verkligen gå igenom hela min mun nu. Nu ska den här gumman få en perfekt skött tandrad. Jag litar 100% på henne och kommer aldrig mer gå någon annan stans om jag inte måste. Letar du också efter en bra tandis så jag har varmt rekommendera Ingrid. Inget samarbete, bara ett genuint tips från mig.
HÄR hittar ni till hennes sida.
Efter tanden så var det dags att ta tag i julklapparna. Vi är sena, så otroligt sena på bollen i år. Men vi kan kanske inte vara annat med tanke på omständigheterna efter en flytt hem från Spanien.
Stockholm var vackert pyntat, fick nästan som en Marbella känsla där. NK hade dragit på med en rejäl gran i mitten av allt. Den var mäktig! Sen älskar man ju belysningen på fasaden på NK.
Gallerian bjöd på julpynt och gofika på Espresso house. Första gången på länge som jag kunde dricka varmt och äta sött utan att det ilade som helskottat själv. Så skön känsla.
Den här fina buketten köpte jag med mig från Hötorget. Älskar deras blommor. Längtar till de slår ut!
Hepp! Nu måste jag sätta igång här. Ha en härlig dan före doppare dag. Här kommer det vara full fart till kvällens uppesittarkväll kan jag lova. Sista ska fixas. Ska trilla köttbullar och förbereda gott till kvällen.
Kram Nina
FÖRE/EFTER
