Först och främst vill jag börja med att tacka ifrån djupet av mitt hjärta för alla fina kommentarer på det förra inlägget.

Jag blir så tacksam verkligen! Alltså, förlåt om jag var gnällig, men ibland blir jag ledsen när jag inte får någon feedback. Jag lägger ned så otroligt mycket tid på den här bloggen, den är ju mitt jobb liksom och jag vill sköta mitt jobb bra. Idag t ex så har jag äntligen redigerat klart videoinlägget om vardagsmakeup som jag ska publicera efter det här inlägget. Det har säkert tagit 6 timmar allt som allt. Då har jag inte räknat med de andra inläggen jag skriver här. Ja, så ibland när inga kommentarer kommer så blir jag liksom lite uppgiven. Det är som att jobba massor massor massor med sitt jobb och aldrig få någon feedback. Det känns som om man famlar i mörkret liksom. Som att man skriver och skriver men ingen bryr sig…. förstår du?!

Jag förstår om du har mycket, att du bara susar förbi kanske och läser och drar vidare. Jag förstår verkligen det. Alltså, verkligen! Men, jag kan inte rå för att jag blir lite omotiverad då. Som att det kanske kvittar med den här bloggen ändå…..kanske är det inte intressant, eller ”boring” ….så varför håller jag på? Att få kommentarer är ändå kvittot på att man har ett gäng som är här, tycker nånting, reflekterar över mina rader eller bara skriver hej. Kanske skriver ni något om er själva, DET tycker ju jag är så jäkla kul. Jag får kika in i era liv. Någon skrev för ett tag sen att man inte ville känna sig som en stalker! Det är väl det värsta jag hört!? Hur kan någon som kommenterar en blogg bli stalker!? Jag skriver ju bloggen för att ni ska läsa OCH kommentera. Det är liksom det som är grejen med att skriva en blogg. Jättemånga av er säger att ni är inne flera gånger per dag (vilket är fantastiskt roligt). Det är också en av anledningarna till varför jag ligger på 3-5 inlägg per dag oftast. Det är för att det ska vara roligt att titta in här. Att något hänt medan man var borta. Kanske känner man sig ensam och vill ha lite sällis, ja då har jag kanske knåpat ihop ett inlägg som ni har att läsa.

Hoppas ni förstår att jag ibland reagerar över tomheten av kommentarer. Ni är så många här inne varje dag så ibland känns det konstigt att det bara gapar tomt. Igår hade jag långt över 5000 besök….. av alla de drygt 5000 gångerna borde ju någon skrivit något liksom. Jaja, nu ska jag inte fortsätta tjata. Jag ville bara förklara för dig hur jag känner och varför dessa små vädjande ord om kommentarer ibland kommer.

TACK igen! Din kommentar är det som får mig att fortsätta skriva, att jag vet att du finns där. Att det jobbet jag lägger ned är värt det för det är vi tillsammans som gör den här bloggen!

Kram Nina ♥

Jag brukar inte….

….och jag försöker att se förbi sånt här. Tänka att jag inte ska reagera eller bry mig. Jag försöker lita på karma och på att världen och universum löser dumheter själv. Ibland får man vänta väldigt länge på karma och den här gången blev jag upprörd på riktigt så jag vill kommentera den här kommentaren!

Jag blurrade personens namn men personen har själv kommenterat med sin öppna Facebook, på Metros sida som läses utav över 90.000 människor så egentligen hade jag inte behövt…..

Till människor som den här personen som kommenterat, vill jag berätta lite om hur det är att vara hypokondriker. Jag har en hel kategori som till viss del handlar om det, den kan man hitta här. Läs, begrunda, fundera och sätt dig in i det. I stora drag handlar hypokondri om att man är omedveten om sin egen diagnos. Själv levde jag med hypokondri i måååånga år utan att veta att det var det de handlade om. Jag trodde ju att jag var fysiskt sjuk. Det är det som gör hypokondri så helvetes svårt! Det kan min terapeut och alla de som behandlar hypokondri intyga om. Det är när man inser att man är hypokondriker som man kan börja bli bättre och förstå vad det är man EGENTLIGEN ska behandla. Innan det är allt ett virrvarr av rädslor och letande efter sjukdomar man tror man har.

Jag blir uppriktigt sagt förtvivlad när kunskapen om hypokondri fortfarande är såhär vag. Att det förringas och görs narr av! Gör man narr av schizofreni och manodepressivitet också? Detta är totalt åt helvete och gör mig än mer medveten om att jag måste jobba ännu hårdare för att göra människors hypokondri och hälsoångest hörd! För tydligen så har det inte gått ända fram hos många!

Att bli ifrågasatt och anklagad för att fiska läsare gör mig bara trött. Jag fiskar gärna läsare av de som lider av åkomman, det står jag för till 100%. Kom in och läs, känn dig inte ensam, sök hjälp! Ditt liv behöver inte vara ett levande helvete där man stundtals känner att man ju lika gärna kan få alla sjukdomar man är rädd för, för man orkar inte vara rädd längre! När ens liv går ut på att söka, känna efter, googla, springa hos läkaren och må fruktansvärt dåligt – ja, läs förfan!!!

Min terapeut sa till mig en gång:  ”En människa som inte lider av hypokondri men vill förstå hur en hypokondriker känner sig varje dag kan låta en mördare stå med en pistol mot dennes huvud varje dag, så känns det ungefär”.

Jag hade inte kunnat förklara det bättre själv! Så till dig som kommenterade på Metros sida, fundera lite över din kommentar. Ta reda på verklig fakta innan du låter såna jävla dumheter komma ur din mun.

Tack!

Ps: Det fanns många fina kommentarer och en del kommentarer ifrån andra hypokondriker. Så tack och lov så finns det människor med kunskap.