Godmorgon!
Här har morgonbestyren just avklarats och jag ska strax dra iväg för att jobba….
In på denna bloggen kommer många som läst om mina missfall, jag får också en del frågor på mejlen om det. Tänkte jag skulle prata lite om det, dels för att kanske hjälpa andra i samma sits men också upplysa. Grejen är att jag inte riktigt berättat hur det hela gick till för oss. Hur vi blev bemötta och hur fel allt hade kunnat bli, men jag känner nu att det är dags att berätta. Det som vi fick erfara är under all kritik och jag hoppas att detta förändrats och att det idag finns bättre metoder att ta hand om par som oss.
Här är min historia!
Jag har haft sammanlagt 4 missfall och 2 utomkvedshavandeskap i mitt liv. Alla upplevelser har varit otroligt jobbiga, och jag kan såhär i efterhand undra hur jag pallat?
Jag tänkte inte prata så mycket om utomkvedshavandeskap då det inte är ett missfall. Det är när fostret fastnar i äggledaren och börja växa där. Jag tänkte prata lite mer om missfall, det är många som drabbas och jag känner att man ofta blir bortviftad.. Som att det ju händer så ofta så man borde ju inte ens bli ledsen. Det sägs att 30% av alla som försöker bli gravida får missfall, då räknas även det extremt tidiga missfallen in.
När jag träffade Tony så hade jag inga som helst planer på fler barn. Jag var också tydlig med att jag inte ville ha fler. Tony ville ändå leva med mig. ”Vi har ju dina barn” sa han. Så fint! ❤️ Tiden gick och mitt samvete kunde inte släppa hans längtan efter barn. Sakta öppnade vi för diskussionen. Skulle jag orka? Har ju kräkts mig igenom mina graviditer. Varit illa däran rent kroppsligt, så skulle jag klara det en gång till? Dessutom nästan 10 år äldre än sist!?
Det landade i att vi självklart skulle försöka oss på ett gemensamt barn. Vi gick in i vårt lyckorus ”skaffa barn” träsk med stora förhoppningar om att det skulle gå fort. Jag har aldrig haft svårt att bli gravid, tvärtom. Min kropp har blivit gravid hur enkelt som helst. Så blev det även denna gången. Ett par månaders försök resulterade i ett plus på stickan strax innan julen 2006. Vi berättade för stora barnen ganska så direkt. Lyckan visste inga gränser, de som längtat efter småsyskon! Några veckor gick och jag var helt förberedd på en liten augustibebis. Skulle den födas samma dag som mig kanske? Vi planerade, vi pratade om det varje dag. Ni som varit gravida vet hur ens sinne och själ kastas in igraviditeten från allra första stund.
Kom hem från jobbet en snöig eftermiddag. Hade haft lite mensvärk men oroade mig inte särskilt. Det hade jag ju med pojkarna också. Gick på toaletten och möttes av blod i trosorna. Blev givetvis rädd och kände direkt på mig att det nog var kört, detta var på väg att bli ett missfall. De metrarna jag hade att gå fram till Tony för att berätta kändes som en mil. Jag minns än idag att han stod i trappen och att jag mötte honom där. Jag tittade på honom och berättade. Han såg frågande ut? Vad innebar detta? Var det kört? Det visade sig vara kört, jag blödde som en stucken gris hela den kvällen och magvärken jag kände visste inga gränser. Det blev tårar och sorg. Det blev ingen augustibebis. Jag ringde till mödravården men blev faktiskt ganska så kyligt bemött. Det var ju ett tidigt missfall så det fanns ingen anledning att komma in. Det skulle sköta sig själv. Hejdå. Typ så. Men min sorg för det som hände baserades inte på att det var tidigt. Min sorg baserades på alla förväntningar som grusades. På sorgen av att det inte blev någon augustibebis. Vem var det? SKulle det blivit en pojke eller flicka? Hur långt gången jag var spelade ju ingen roll för min sorg. Inte ett skit faktiskt.
Vi bestämde oss för att försöka igen, enligt mödravården var det bara att köra. Fanns ingen anledning att vänta mer än att man såg att missfallet var över, att man fick mens igen. Så gjorde vi. På Marias bröllop i februari 2007 var jag gravid igen, höll tal och låtsades dricka vin fast det var alkoholfritt. Lite ärrade av missfallet berättade vi inte för någon mer än våra föräldrar. Hade lite konstigt ont i låren under kvällen, det drog lite i magen men oroade mig inte över det. Det gjorde ju ont att vara gravid till och från. På morgonen efter gick jag upp för att gå på toaletten. Det forsade ur mig….. det där jäkla blodet som förstörde våra framtidsplaner och drömmar. Vår bebis som inte blev nån bebis. Resan hem dessa herrans massa mil var tyst. Jag åt värktabletter och köpte de största bindorna. Här väcktes också en oro, varför får jag missfall hela tiden. Ringde mödravården och blev slussad till gyn. Berättade om min oro. Dock så fick jag inget gensvar där. ”Två missfall kan man få, man kan få hur många som helst, det är bara att fortsätta att försöka”. SLAP, det blev en riktig smäll på käften. Där och då vaknade en oro i mig som skulle komma att hänga kvar. Skulle det inte gå?
I november 2007 var jag gravid igen! Det hade gått några månader. Jag hade läkt kroppsligt, själsligt inte alls faktiskt. Oron visste inga gränser. Jag visste att skulle det bli ett till missfall skulle vi få hjälp av landstinget. Men vad var oddsen? Ganska så låga faktiskt….. enligt statistiken skulle det vara vår tur nu! Men oron, nä….den släppte mig inte för en sekund. Det visade sig att oron var befogad. Jag började blöda igen…. Igen…. Något var fel. Min kropp svek mig. Jag svek Tony. Kunde jag ens bli mamma till hans barn? Jag var beredd att låta honom gå. Lämna mig för någon som kunde bli gravid på riktigt.
Det var en sån oerhörd sorg och sån uppgivenhet. Jag gav upp. När vi efter tredje missfallet kontaktade gyn för att få hjälp kände jag mig bara tom. Jag hade tappat hoppet totalt. Jag kände det också som att jag inte fick vara ledsen för de tidiga missfallen vi fått. Det viftades bort med att det var så tidigt. Men vet ni, det var så inihelskotta oviktigt hur tidigt det var? Det var ATT det hände. Att vi skapat ett embryo som inte stannade kvar. Det var ju något där…. ellerhur? Men detta bortviftande av dessa tidiga missfall gjorde att mina graviditeter kändes helt betydelselösa. Som att det inte var några graviditer. På riktigt fick jag tankar som att hade jag bara inbillat mig att jag var gravid. Detta skulle jag verkligen att sjukvården tänkte på i framtiden. Att inte kvinnor med tidiga missfall förringas. Det gör lika ont på oss som för dem som får missfall i vecka 9, eller vecka 12. Jag förstår att det rent kroppsligt blir oerhört mycket jobbigare med missfall senare, jag förringar inte det. Men man måste ta vår sorg på allvar. Ta oss på allvar.
När vi väl kom till sjukvården för hjälp kändes det som ett stort skämt. Väl på mottagningen fick vi träffa en kvinna som visade en ritning på ett underliv och en penis för oss. Alltså en pärm, med bilder. Vi fick titta på bilderna medan hon förklarade för oss att vi var infertila. Hon visade på bilderna vad det var som inte fungerade för oss. Hon sa också att jag nu skulle få hjälp med mina ägglossningar. Tony och jag satt som fågelholkar! Vi tittade på varandra och undrade om detta var ett skämt? Jag blev sedan hemskickad med ett recept på pergotime. Såhär står det om Pergotime på vårdguiden: Pergotime är ett läkemedel som används vid ofrivillig barnlöshet som beror på att kvinnans äggproduktion inte fungerar som den ska. Medicinen påverkar kvinnans äggstockar så att ägglossning sker. Tony blev hemskickad med en remiss för spermaprov.
Med en magkänsla som sa att detta måste vara fel gick jag hem och googlade. Där stod det verkligen att Pergotime är till för kvinnor som inte har fungerande ägglossningar. Jag läste vidare att man ABSOLUT inte skulle ta Pergotime om man hade fungerande ägglossningar. Då skulle man slå ut den fungerande ägglossningen och kanske aldrig mer få en som fungerar. Mina ägglossningar var perfekta. Jag kände dom varje månad, jag visste t.o.m vilken sida jag hade den på. Där satt jag om än ännu mer orolig och uppgiven. Det var här jag började googla. Jag googlade natt och dag. Var jag än läste så skulle jag ABSOLUT inte ta pergotimen. Jag gjorde inte det. Jag hörde inte av mig mer till mottagningen där de hjälpte oss med vår barnlöshet. Jag tappade allt förtroende och kände att jag bara inte kunde gå dit mer. Jag googlade också fram att det här med upprepade missfall är en gåta för den vanliga sjukvården i sverige. Då, 2007-2008, hade man i stort sett ingen aning om varför kvinnor fick upprepade missfall. Jag läste om mardrömsscenarion där kvinnor försökt och försökt och haft över 14 missfall.
Jag började skriva av mig på Familjeliv. ”Träffade” fler kvinnor med samma problem. Samma uppgivenhet för vården där man inte fick någon hjälp. Där fick jag tipset om att kontakta Lucina kliniken. En liten klinik på Värmdö. En privatklinik som ett gift gammalt par drev tillsammans. Jag kontaktade dom redan dagen därpå. Fick en tid några veckor efter mitt samtal. Vi kom dit, jag var så nervös och rädd. Det kändes som att detta var mina absolut sista chans. Tiden gick. Jag hade hunnit fylla 35 år. Jag visste att detta kunde ta tid, tiden var min fiende. Att komma in på den här kliniken var som att komma till någon som gav oss en stor kram och sa: ”Vi förstår er, vi ska hjälpa er”.
Först pratade vi länge. Jag grät som Lille Skutt. Jag var så trött och så sliten. Varje minut, varje sekund av min vakna tid handlade om att försöka bli gravid och behålla bebisen. Det var allt vi tänkte på. Det var som att leva i en stor bubbla, en kokoon av funderingar över bebis. Vi fungerade normalt utåt sett. Men i vårt inre var det en kamp och en oro. Hur skulle framtiden bli egentligen? När den här fina läkaren satt och lyssnade på mig kände jag en sån värme och en sån förståelse. Han förstod oss, han förstod mig. Han förstod min sorg och min oro. Han ville hjälpa oss. Han började med att berätta att sjukvården inte godkände hans metoder, men att han hjälpt kvinnor med upprepade missfall i många många år. Han sa att han skulle hjälpa oss också. Jag blev undersökt för att utelsuta andra saker som skulle kunna vara orsaken. På den andra mottagningen blev jag inte ens undersökt. JAg blev sedan skickade till Karolinska sjukhuset för att ta blodprover. 30 rör blod togs och en herrans massa tester gjordes. Efter någon vecka fick jag svar på mina prover. Det visade sig att jag hade brist på progesteron – det kan man få avv upprepade missfall men också något som kan komma ju äldre man blir. Man kan också få det av stress och mycket mer. Progesteron,som är ett gulkroppshormon behövs de 12 första veckorna av en graviditet för att behålla den i livmodern.
Jag blev gravid igen. Ringde Lucina kliniken och grät såklart. Jag var livrädd. Skulle det inte gå nu så skulle det väl vara kört? Hon lugnade mig genast med att det troligen skulle gå nu, och skule det INTE det så skulle vi fortsätta tills det gick. Snabbt började jag med mitt progesteron. Började må tjyvens i vecka 6 och kräkas i vecka 7. Detta var lovande för oss. Ringde kliniken igen. Jag minns att hon sa Grattis. Jag minns att hon sa att nu skulle det nog gå vägen. Det gjorde det. Milo föddes 8 månader senare och vi fick äntligen vårt kärleksbarn. I januari 2009 lades Lucinakliniken ned. Jag minns att läkaren berättade om sin oro för mig. Sin oro för hur kvinnor inte skulle få den hjälp som de så enkelt kunde få vid upprepade graviditeter.
Bara för det så blev jag tvungen att googla på hur det ser ut idag? Får dom hjälp idag? Finns det nya kliniker eller andra läkare i sverige som kan hjälpa. Jag tror att det fanns någon redan då när vi fick Milo nedåt i landet. Hittade ett nu, Carl-Johan Granqvist på Gallerians läkarmottagning i Jönköping, den läkaren ska tydligen kunna hjälpa. Det finns säkert fler om man letar.
Men sammanfattningsvis önskar jag att det kommit längre i Sverige. I Danmark vet jag att denna metod kommit mycket längre. Där rycker man inte på axlarna åt upprepade missfall, där får man hjälp direkt. Idag finns det stora bevis på att det kan vara immunologiska orsaker, hormonella orsaker osv. som leder till upprepade missfall. Ingen ska behöva få så många som 14 missfall i rad. Om du är en utav dom som har upprepade missfall, googla. Familjeliv har många kvinnor som är otroligt kunniga och som gjort samma resa som mig. (Alla på familjeliv är inte bra så man måste kanske rannsaka och läsa mellan raderna emellanåt). Idag finns det säkert vanliga gynekologer som börjat arbeta efter denna metoden och kommit längre än för 8 år sedan, då vi hade behövt det. Jag önskar också att alla kvinnor, vare sig det får missfall tidigt eller sent får den hjälp och tillmötegås som hon förtjänar.
Man får aldrig förringa någons känslor kring ett missfall. ♥
Lite länkar att läsa:
http://www.viforaldrar.se/bli-gravid/Hans-forskning-om-missfall-kan-oka-chansen-for-drabbade-par
http://ki.se/forskning/forskarnas-mal-hjalpa-fler-barnlosa
