Hej mina fina bloggvänner! 

Det hade hunnit in ett tidsinställt inlägg här på förmiddagen. Idag har jag vaknat upp till en otroligt sorgsen dag. Har inte sovit så bra. Vaknat och liksom kommit på det efter några sekunder, det där med att han inte längre är här hos oss. Magen knyter sig och klumpen i bröstet gör sig påmind. Så oerhört ledsamt. Han är så saknad här hemma.

Just innan Toxy åkte igår fick jag en halvtimma själv med honom. Hela familjen fick sin egna stund med honom innan det var dags att åka in. Han låg på min mage och jag pratade med honom samtidigt som jag kliade honom så som jag vet att han älskar. Han var trött, jag såg på hela honom att han verkligen hade ont. Veternären sa att katter oftast kutar lite rygg och kryper ihop om de har ont, precis så gjorde han där på min mage. Jag fick känslan av att han var här för vår skull, att han lät mig klia honom för min skull. Förstår du? Som att han typ inte längre var kvar där i hans onda och så otroligt sjuka kropp. Kroppen hade börjat lagt av visade proverna, ett prov som tydde på det var hans röda blodkroppar som blivit marknant färre. Jag sa att det var ok att lämna oss, fick liksom för mig att han kände det som att han var kvar för att vi älskade honom så mycket.Vi hade en fin sista stund jag och vår lilla kisse. När jag satte mig upp så jamade han högt, jag tror att det gjorde ont på honom. Eller så sa han också hejdå till mig. Sedan la vi honom i hans korg och så åkte dom.

Fruktansvärd bild men såhär såg mina ögon ut igår.  Söndergråtna… 

 Hela gårdagen var ett töcken för mig. Jag fick riktiga ”melt downs” under hela dagen. Bröt ihop fullkomligt och grät in i Tonys bröst och upprepade att jag inte skulle klara det. Ni anar inte alltså, jag trodde aldrig i min vildaste fantasti att det skulle bli såhär oerhört tungt. Han har verkligen satt sina spår i vår familj, jag menar….han är alltid där vi är. Är vi ute och fikar så är han med. Sitter vi och tittar på TV så är han med. Äter vi så är han med. Förstår ni? Han är ALLTID med.

De här var de sista bilderna jag tog på honom, detta var strax innan han gjorde en kraftansträning att ta sig in på toaletten och lägga sig på mattan där. Det är golvvärme inne på toaletten och där han han alltid gillat att ligga. Detta var också bara några minuter innan jag gick in på toaletten och såg hur han satt på sina små tassar med huvudet hängande mot golvet, smackande av illamående. Det var då jag kände att nej, nu går det inte längre. Han kan inte lida en natt till. Ropade dit Tony och han höll med mig helt och hållet.

Tony har fått berätta för mig hur allt hos veterinären gick till. Jag klarade inte av att vara där fysiskt. Det var för mycket för mig. Tony är den lugna och trygga i familjen och ville vara med Toxy till slutet. Han hade varit så lugn och fin. De hade fått komma till ett mysigt rum med tända ljus och lugn atmosfär. Där hade de sedan gett honom lugnande, Tony berättade hur han slappnade av i hela kroppen. Han har varit som en pinne de sista dagarna men då släppte han allt. Tony sjöng för honom ända in i det sista. När sen sovsprutan kom så var det över på några sekunder. Tony hade ögonkontakt med honom hela vägen så att han inte skulle känna sig ensam. Tony berättade att när hans hjärta slutade slå så såg han i hans ögon att han lämnade. Han fanns inte kvar där inne. ♥

Hörni, det är så sorgligt allt detta. Tony lindade i alla fall in honom i favoritfilten, la honom i sin korg och så kom han och hämtade mig och Milo. Jag klarade först inte av att gå in i bilen, bröt ihop hemma i köket och hulkade av gråt. Tony ringde mig och sa att kom nu så åker vi och lägger honom på sin viloplats. Jag fick liksom sopa ihop mig själv för att klara av allt igår.

Toxy är nu begraven ute hos mina svärföräldrar. En het fantastisk plats där solen på sommaren ligger på hela kvällen. Under en stor gran med stora rötter som beskyddar honom. Tony grävde hans grav själv och la sedan i teckningarna som jag och Milo skrev till honom.

Tony kom och hämtade oss sen när han var klar med graven.

Tillsammans la vi sedan lite tulpaner på hans grav. Jag tände ett ljus i en lykta som farmor gav oss och sen pratade vi med Toxy. Berättade hur mycket vi älskade honom och hur mycket han betytt för oss. Milo sa plötsligt: ”Men mamma, han har det ju så mycket bättre nu!” Han har så rätt. I vår ska vi göra jättefint här på hans grav, plantera och göra världsafint. Granen skyddar graven från att bli helt igensnöad vilket känns jättehärligt. Jag vill kunna veta var han ligger. ♥

De två stora rötterna som han ligger emellan skyddar också känns det som.. Han hade inte kunnat få en bättre plats. Härligt också att Milo var med hela vägen. Idag är han i skolan som vanligt och han skulle berätta för hela klassen att Toxy inte fanns längre.

Den här lyktan fick fortsätta brinna när vi åkte hem. Jag är trygg med att veta att han är där på farmor och farfars gård. Att han världens finaste plats där. Att han kan titta ner på oss när vi är där och hälsar på.

Vår älskade lilla kisse. Nu ska livet fortsätta precis som vanligt. Men det är tufft dessa första dagar, det känner vi. Tack för alla fina år med dig Toxy, det har varit en ära att ha fått vara din ”mamma”. Ha det nu så underbart där på ängarna och ät, drick och lek för allt vad du är värd. Vi kommer aldrig att glömma dig och du kommer alltid att vara så högt älskad av oss alla! ♥♥♥

T O X Y 
1/8 – 2007 — 10/11- 2016

Ville bara berätta att Toxy nyss åkte till veterinären igen. Han blev sämre, tröttare och vägrade stoppa något alls i munnen. Elliot och Tony åkte medan jag och Milo stannade hemma.

Vi tog ett gemensamt beslut att katthimlen inte längre kunde vänta. Det går inte att se på när ens finaste hårboll mår så dåligt. Jag är förkrossad, det finns inte ord för hur stor sorg jag känner i hela min själ nu. Jag har gråtit hela dagen och bara fortsätter. Älskade katt vilket tomrum du kommer lämna efter dig.

Ikväll väntar begravning. Blommor och gravljus ska köpas. Han ska bli begraven i sin favoritfilt. Senare ska vi spika ett fint kors och skriva hans namn på och sätta vid platsen för hans grav. Men ikväll ska vi jordfästa honom och ha en fin liten ceremoni. Jag tror att jag är i chock fortfarande för det känns som allt gått så fort…..

Tack för ert stöd och er tröst. Det betyder mer än ni kan ana, hämtar massa kraft här hos er. ❤️ Får se när jag orkar komma in igen, jobbet går vidare och jag tror ändå att bloggen kommer att betyda mycket i bearbetningen och sorgen.

Tack fina ni! ❤️

Vet inte hur jag ska påbörja det här inlägget, men det var mycket värre än vad vi någonsin kunnat ana. Tony ringde från veterinären och berättade. Han har svår kronisk njursvikt, hans värden var så höga så inte ens maskinen kunde mäta dem. Jag greps av panik, grät hysteriskt och kastade mig ut och sopade ren bilen från snö och åkte dit.

Kom ned och fick prata med veterinären. Kika på värdena. Han förklarade för mig hur allt var. Hur Toxy mår. Hur sånt här händer. Varför det blir såhär. Jag har bara gråtit sen dess. Det finns inte mycket vi kan göra för honom. Nu har han fått dropp och specialkost för njurarna. Där nere greps jag av panik, ville bara ta hem honom igen. Veterinären var så förstående och sa snällt: ”Han är inte så jättedålig just nu så ta hem honom, men han kommer inte bli bra igen. Man kan förlänga livet på dom med uppvattning (dropp), specialkost osv….men det enda man gör är att man skjuter på det som ändå skall komma. Toxy mår illa, hans ena njure har en annorlunda form vilket tyder på att detta pågått länge, hans kropp blir förgiftad för att njurarna inte orkar…till slut kan det börja fräta i hans mage och det kan också sätta sig på hjärnan.” 

Han är hemma med oss här nu. Om inte något mirakulöst händer, att det vänder (sånt har också hänt – men chanserna är väldigt små), så ska vi pyssla om honom ikväll, barnen ska få säga hejdå, sen ska han få åka till katthimlen imorgon.

Jag är förkrossad. Jag gråter så mycket nu så jag ser inte ens skärmen. Jag hulkar här och Tony kommer och klappar på mig lite då och då. Jag vet inte just nu hur jag ska kunna ha ett hem utan Toxy, hur vi ska kunna vara utan honom. Vår älskade underbara katt. Han som alltid varit vår superman.

Jag har läst mig grön på nätet om det skulle finnas någon chans för honom. Men ju mer jag läser, desto mer övertygad blir jag om att skulle vi låta honom leva kvar med allt vad det innebär, så skulle vi endast ha kvar honom för vår skull. Inte hans. Högst troligt så skulle han självdö hemma.

Jag har så otroligt ont i huvudet, har gråtit oavbrutet och mår så fruktansvärt. Kommer Milo bli skärrad för att jag gråter så mycket? Jag har mest panik nu. Ångest och panik och är så otroligt ledsen ända in i avgrunden. Vet knappt vad jag skrivit här ovanför…..

Jag låter det vara så nu. Tack för omtanken ifrån er alla. ❤️

Hej på er!

Usch, jag är så orolig för vår katt. Ni som tittat på senaste VLOGGEN vet ju att han försvann ett dygn. Hem kom han i alla fall och allt var frid och fröjd. På kvällen kräktes han och vi tänkte att det berodde på att han åt så himla mycket mat. Sen klurade vi inte mer på det.

I måndags tyckte ändå jag och Elliot att han kändes lite loj. Som om han var trött och det var snöigt ute. Egentligen inget konstigt. Han har ätit och så. Igår märkte jag ingenting direkt, men så i morse tyckte jag han var sådär loj igen. Jag märkte också att han smackade lite, höll på och slickade sig om munnen och så. Han gjorde likadant efter att han var sövd förut, av illamående. Vi märkte också att han inte rört sin mat. Jag tänkte att det kunde bero på att vi köpt en annan sort av torrfoder.

Efter att jag varit hos syrran så köpte vi finmat till honom, sånt där som vi köper lite då och då. Han är ju en katt som föredrar torrfoder annars. Men vet ni, han åt inte. Smackade och så med munnen. Ringde till veterinären och fick en tid imorgon bitti. Han har kissat så det är inget urinstopp som kan vara livshotande för katter.

Vi fick rådet att stödmata honom, och ta tempen. Ingen feber men tyckte det kändes som att det kanske var stopp där….jag vet inte. Har aldrig tagit temp på en katt. Han hade ingen feber i alla fall, inte vad jag tror med tanke på att det kändes lite fel när vi tog tempen. Sen har han faktiskt varit till skålen och ätit lite nu. Men han är slö och vill bara sova, går inte ut ens. Även om han sällan vill gå ut när det är sånt väder som det är.

Han ligger och sover här bredvid mig nu. Å jag är så orolig så jag har ont i magen. Tony ska ta honom till veterinären imorgon, jag törs inte. Är rädd för vad de ska säga. Vi har känt och tryckt på honom o det verkar inte som om han har ont. Men jag märker så tydligt att något är tok. Vår älskade lilla Toxy. Usch… Jag bävar verkligen för vad dom ska säga.

Usch, nu måste jag skriva om något annat, annars börjar jag gråta.

Idag fick jag gosa med min lille Edward-fis. Så mycket glädje det är med en liten i familjen. Han är vår andra lilla solstråle. ☀️

Sen kom vår egna lilla solstråle också och gosade med sin lille kusin. Han tycker så mycket om lille fisen. Så mycket kärlek hörni. ❤️

Nä, nu ska jag ta kväll. Jag mår illa av oro. Vill bara klappa på kissen hela tiden men det känns som han vill sova och som att han inte vill att jag ska klappa. Å jag tänker att det kanske är sista kvällen jag får klappa honom……

Jag kommer in här imorgon och berättar hur veterinärbesöket gick. Han ska vara där kl 08.30. Håll era tummar är ni snälla. Än är vi inte klara med dig lille Toxy, du har många år kvar att studsa i träden utanför…..

Snyft!

Ha en fin kväll.

Kram Nina ❤️