Men heeeej min vän!

Förlåt för min frånvaro, hann du kanske börja undra var jag tog vägen? Idag har det berott på att vår sajt strulat, vi bloggare har inte kunnat skriva inlägg på hela dagen. Har försökt sen i morse faktiskt.

Dessutom så var det vår sista dag ute i Kaffestugan igår. Jag kände redan på morgonen att jag var hyperkänslig och pms:ig. Gråten ville liksom sippra fram hela tiden.

Det kändes så himla himla märkligt att det var dags för den sista helgen. 20 helger i Kaffestugan denna sommar var plötsligt över. Jag har ju bakat allt på rutin nu de senaste månaderna. Gjort allt i sin lilla ordning liksom. Hittat sätt som går snabbare och också fått ett lugn i min bakning som jag inte tidigare känt. Så igår morse så blev jag sorgsen, sådär märkligt påverkad av att det inte längre skulle vara någon bakning dessa tidiga morgnar. De senaste veckorna har det varit svart som natten när jag klivit upp och då har det såklart känts lite tungt, självklart har jag sett fram emot helgmorgnarna då jag inte längre ska behöva ställa klockan.

No more 03.30 on the weekends. Tack så mycket. Det är något som känns riktigt skönt faktiskt. Att inte behöva gå upp okristligt tidigt på våra helger. Vi sa igår att på lördag. Ja då ska vi ligga i sängen överdrivet länge, göra frukost och äta vid TV:n tills vi inte orkar mer. Sen ska vi klä på oss och gå och fika. Haha… 🙂

Det var en känslosam dag igår på många sätt. Margaretha och Karl-Åke kom med en jättefin höstblomma i kruka till oss. Ska ta bild på den sen. Den kommer bli så fin på vår trapp. Vi hann inte prata så mycket igår. Efter att vi stängt så kände jag mig mest förvirrad och väldigt trött. Visste inte var jag skulle börja med allt? Vi bestämde att vi ses i veckan och pratar igenom allt istället. Vi har lite planer för julen t ex.

Jag vill passa på att tacka alla som kommit och fikat hos oss denna sommaren. Utan er hade det ju inte blivit en succé. Vi är så glada och tacksamma för allt. Allt beröm, alla fina ord, alla snälla människor som kommit in med stora leenden och allt runt omkring. Vilken fantastisk upplevelse min dröm om att driva ett cafe blev. Alltså verkligen! Jag är tacksam och  mycket rörd. ♥

Jag sitter här och jobbar för fullt nu. Har en hel del att ta igen och hinna med. Men, jag ska försöka vara lite snäll mot mig själv faktiskt. Vila om jag känner för det och inte ställa så höga krav på mig själv på ett tag. Känns som jag behöver läka. Jag har haft en förkylning i kroppen i snart 4 veckor. Det är tack och lov (peppar peppar) på väg att bli bättre men vågar fasen inte ropa hej ännu med tanke på hur segt det varit alltså. Kanske tackar min kropp mig nu när allt lugnar sig lite…. jag hoppas det i alla fall.

Jag är så glad att Tony och jag roddade ihop alla Kaffestugan helger som varit, att vi verkligen klarade det. Med de högt uppställda kraven på oss själva dessutom. Fasen, vi fixade det! Tony ska ha en enorm eloge också. Utan honom hade det faktiskt aldrig gått. Han har varit min stöttepelare, min trygga borg i allt detta. Han har gnetat på tillsammans med mig. Ok, han har fått sova ut på helgmorgnarna och inte behövt bakat, men annars så har han verkligen gjort allt det jag gjort. Utan ett ord. Bara kört på…. Vilken man jag har?! ♥♥♥ Han är något av det bästa som hänt mig. Helt klart…. Att han så helhjärtat stöttat mig såhär för att jag skulle få genomleva en dröm, det är fasen helt otroligt. Där har han stått bakom disken eller bakom skynket och trallat på. Snickesnackat och glatt våra gäster. Det är få som har tråkigt i hans sällskap, det kan jag säga på rak arm. Han har brett smörgåsar, kokat kaffe, tänt ljus och plockat. Han är helt fantastisk och jag är skyldig honom något fantastiskt nu. Nää…inte föda en till unge eller nåt sånt galet, haha! Men han ska få ett tack, det kan jag lova. ♥♥

Nu när jag ändå snackar tack så måste jag rikta ett extra stort tack till min svärmor ”Stina” (hon heter Kristina men är Stina för mig) som stått och diskat alla de timmar hon gjort. Åh herre som hon kämpat alltså…. Till saken hör att Stina älskar att diska så vi hade verkligen tur att hon fanns in våra liv när vi skulle genomföra Kaffestugan.  Svärfar Janne som sprungit ut med smörgåsar så svetten lackat. Min mamma som också diskat, sprungit med smörgåsar, bakat och bara kvittrat bland våra gäster och varit ett stort psykiskt stöd för mig. ♥ Elliot för att du hjälpte oss en del i början, du var viktig där i kassan! Så duktig med gästerna från dag 1. Karl-Åke och Margaretha för att vi fick den här möjligheten och för att ni trott på oss hela tiden. Per för att du är du. All den hjälp vi fått har varit så värdefull. Usch…hoppas jag inte glömmer någon nu.

Min pappa har älskat att sitta i Kaffestugan och fika.

Så idag är jag lite tom, jag är trött, jag är lättad och lite sorgsen på samma gång. Det är lite dubbelt att ha avklarat allt nu. Men nu ser vi framåt och går vidare. Nu ska jag först och främst se fram emot en härlig utlandsresa. Jag ska ta tag i nya projekt under hösten och så ska jag blogga som tusan.

Vi hörs sen igen! Har ytterligare ett inredningsprojekt att presentera.

Kram Nina ♥