Mina fina vänner, tack för alla underbara kommentarer och hälsningar. Ni anar inte hur mycket det betyder, hur mycket energi ni ger mig. Att några rader som du skriver till mig kan betyda så oerhört mycket. Tack snälla!

I morse började jag återigen dagen med att måla på en tavla. Den är lite annorlunda, ska bli roligt att visa dig den sen när den är klar. Efter ”måla tavla” åkte jag till verksta’n. Idag har jag haft en riktigt produktiv dag och så flöt det faktiskt på lite mer än vad det gjorde igår.

Nu ikväll får vi ta ett litet avbräck i allt slit och släp. Vi är på väg till Junibacken och ska få vara med och fira Camilla Läckbergs nya SuperCharlie bok. Ett par timmar med annat än målning och snickeriet. Ska bli riktigt härligt!

Har t.o.m sminkat till mig lite. Känns som det var en evighet sen….

Har faktiskt nya örhängen på mig också så nu jäklar har tanten snäppt upp sig lite för denna torsdag. Kan tro jag tjuvstartat FINFREDAGEN.

Ville kika in och säga tack. Tack för era fina kommentarer. Ni vet hur man ska klappa på någon som är lite ledsen ni. En mental kindsmekning.

Vi höre lite senare!

Kram Nina

Men tack! Tack för all läsning på IW inlägget. Skatan – du gjorde min kväll. Äntligen fick jag skratta gott, du är underbar och det tycker nog alla andra här inne också. ❤️

Alltså, får jag beklaga mig och vara en gnällig trist kärring en stund? Jag behöver gråta mot era axlar idag. Allt som kan tänkas gå emot mig idag har gjort det. På förmiddagen innan klockan ens var 10 hade 3 skruvar och 1 borr gått av. Ja på ett sådär jäkla bökigt sätt. Inne i beslaget, inne i stolsbenet och så. Bök och stök att få ur dem och fixa det. Tog massor med onödig tid som jag inte har. Ett ben på ett bord gick plötsligt av, fick borra och skruva fast det också.

Min nya mail som är kopplad till min hemsida har strulat. Det har gått att skicka ifrån den men inte till den. Imorgon landar inbjudningarna till vernissagen och man ska o.s.a till den adressen. Panik! Har snackat med engelsktalande support två gånger idag.

Skiiiitenkelt när man snackar engelska i såna termer. ”Yes, you know i want to point ny email to my….. what’s it called?…… (lång paus medan man tänker så huvudet snurrar, svetten börjar komma på överläppen och man letar efter hjärnans alla engelska ord som domän och ompekning). På något oförklarligt sätt förstod vi varandra till slut och nu tror jag att den funkar. 2 månaders kamp med den förbannade mailen är över!

Ja, sen målade jag från 4 i morse. Jag har massa målningar från förr men jag är inte där längre. Jag är någon annanstans i mina målningar och känner inte att många av dom är jag längre. Förstår ni? Så jäkla svårt att förklara men det är som att släpa fram en gammal byrå och damma av den och lägga på en färgglad duk. (Gud vilken konstig jämförelse). Dom känns inte nya och fräscha i alla fall.

Fransarna är katastrof, står åt alla håll. Skitigt linne. Målarfärg på händerna. Jag har jobbat konstant i 14 timmar nu, med en liten halvtimma vid lunchen.

Jag har pms, haft gråtklump i halsen hela dagen. En gråtklump som svider nästan hela tiden. Såg en gammal farbror på stan som skulle äta lunch med sin dotter – hon var typ lika gammal som min pappa och han säkert närmare 90. Fick tårar i ögonen för jag tänkte på när min pappa ska bli sådär gammal. Kommer han vara skruttig och ha svårt att gå eller ens klara sig själv? Mitt hjärta går sönder av såna tankar även om man vet att det är så det förmodligen kommer bli så småningom.

Såg en annan gammal farbror som gick med krycka, fick se att det var han som bodde i huset bredvid oss när vi bodde på stan. Då var han så jäkla pigg och fräsch, ute och gick med hunden i en jädra fart. Nu gick det sakta och skruttigt med kryckan. Fick tårar igen och blev så sorgsen i hjärtat. Ibland är det fasen ingen lek att vara en högkänslig person, att behöva gråta bara av att man ser äldre människor. Jobbigt är ordet.

Ikväll ska jag ta en varm dusch, jag ska sitta i duschen och andas lite. Försöka komma ned i varv. Jag visste ju att det skulle bli mycket för mig inför denna vernissage som är om drygt en vecka så jag var beredd. Men även om man är beredd så sveps man med i allt och så växer kraven på en själv. Jag ska ta ett snack med mig själv igen. Jag måste sänka ribban. Det blir bra hur det än blir ju.

Förlåt för att jag inte är en vidare bloggvän just nu. Idag har jag inte ens hunnit in till dig och säga hej. Skitdåligt, men just nu önskar jag dygnet hade fler timmar eller att jag hade någon som skrev allt åt mig medan jag stod och berättade. Jag hoppas ändå ni har lite tålamod. Efter vernissagen kommer jag landa lite mjukt igen och tiden kommer återigen finnas på ett lite annorlunda sätt.

Obs: Det är absolut inte synd om mig. Allt är självförvållat. Jag får göra saker jag älskar så det är absolut inte synd om mig. Men ibland behöver man en mental smekning på kinden. Som mamma gjorde när man var liten. Någon som säger peppande saker….. Som säger att allt kommer att bli bra, att man duger som man är. Att man varit duktig som åstadkommit nånting alls. Ja du fattar, en mental kindsmekning som sagt.

Nu mat, sen en lååååång dusch. Ska hinna prata och krama på Milo också. Han har varit försjunken i sitt och jag har suttit och glott in i en dator sen kl 14 för att lösa mailproblemet.

Tack för ni finns!

Kram Nina