Hörni, jag har ätit! Var hungrig som ett lejon och blev överlycklig över att Tony var så gullig och lagade sin smörstekta torskrygg till mig.

Hans torsk är den godaste i världen. Börja med att steka hårt på ena sidan av torskryggen, stek i äkta smör det ska vara rikligt. Salta och peppra och medan du steker så öser du med smöret över fisken hela tiden. Då får man en sån där härlig lite knaprig yta. När du stekt den hårt i någon minut så stänger man av plattan, vänder biten och låter den bara ligga och vila i pannan så blir den klar. Vi åt ris till det. Magiskt gott!

Man ska väl inte äta stekt men det verkar ha gått bra. Magen verkar palla…. Är lyrisk över att jag äntligen fått äta, det är 2 dygn sen jag åt riktig mat. Haha, gillar man mat då tro?

Måste berätta, idag var det nämligen en stor dag i denna hönsmammans liv! Milo åkte buss själv för första gången. Vi har fått ett skolbusskort till honom och idag äntligen fick han använda det.

Ska börja med att säga att Milo alltid varit lite försiktig. Ända sen har var miniliten och gick på förskolan så har han varit lite tillbakadragen och försiktig. Aldrig att han ryckt leksaker av någon annan, och har ett annat barn gjort det så har han bara accepterat att han återigen blev utan. Pedagogerna berättade att de ofta försökte få honom att bli tuffare, men hur ändrar man en personlighet? Det går ju typ inte.

Så han har varit försiktig med allt i sitt liv. Han har sällan velat göra något själv och gärna sett att vi alltid varit med. Vi har låtit honom ta sig den tiden han behövt och aldrig stressat honom.

Men så kom det då…. han ville testa att åka buss till skolan. Vi beställde busskort och så idag efter skolan åkte han för första gången. Tony gick med honom till bussen vid skolan, och så tog jag emot honom.

Med skakiga magsjukeben tog jag en liten promenad till busshållplatsen. Jag var t.o.m lite nervös i magen. Av erfarenhet vet jag att skulle något blivit tokigt så skulle det kunna innebära att det skulle ta lång tid tills han vågade prova igen.

Men så kom han då….

Allt hade gått superbra. Det fanns t.o.m barn på bussen som han kände. Detta är ju den vanliga lokalbussen som går så det är inte enkom en skolbuss.

Han var både stolt och glad över att han fixade det! Å hönsmorsan satt med tårar i ögonen när ännu en liten milstolpe passerades.

Han blir tuffare, och jag också. Nu ska minstingen pröva sina egna ben och jag kan väl erkänna att det känns både konstigt och läskigt, men att det är livets gång. Kanske kan det tyckas töntigt av oss och att vi daltar i onödan…. jag vet, men såna är vi. Vi gör bara det som vi tror är bra och känns rätt i hjärtat. Tillsammans kommer vi också våga släppa taget och skjutsa ut honom i världen, precis som med de stora barnen. ❤️

Nu ska jag ta kväll. Byta sängkläder och ta ännu en dusch. Känns som jag vill duscha av mig allt äckel mer än en gång.

Ha en fin kväll!

Kram Nina