Gokväll vänner!

Hur har ni det? Hmmm….. egentligen borde jag kanske inte ens blogga just nu. Jag har så galet mycket känslor i kroppen som far runt just nu, inga bra känslor utan mycket oro och tyngd. Pms:en verkar vara kraftig denna månaden, kombon med allt som händer runt oss och den är inte bra för mig nu känner jag. Ja men deppigt liksom, svårt att hitta det positiva i saker och det brukar jag ha ganska så enkelt för för det mesta. Känns som viruset sitter i väggarna, var man än tittar eller läser så handlar det om det. Har också haft lite oflyt med olika saker i 2 dagar nu. Tänk att du är nära något som skulle vara så bra för dig men det rycks bort rakt framför näsan. Mitt i allt så skakas man av att en mycket omtyckt känd person som känns som en vän går bort och så får jag höra att en vän fått skitsjukdomen C.

Så då tänkte jag, ska jag skita i att blogga ikväll och sova på saken och ta nya tag imorgon eller ska jag fläska på med verkligheten? Ja men jag valde det sista. Såhär är det ju nu. För många. Jag är förmodligen inte ensam om att känna oro, ångest och lite frustration och förtvivlan gissar jag? Kanske mår vi bra av att känna igenkänning nu? Se att någon annan också är nere i orosgrottan och rotar lite. Jag är varken konstig eller ensam om det här…. alla är vi olika känsliga, jag är ju extreeeemt känslig som ni vet men jag tror inte att jag är ensam.

Just nu är det mycket för oss alla i världen. Alla för en egen liten kamp. Allt är konstigt, inget är som det brukar och man har fått förhålla sig till ett nästan helt nytt liv. Tacka fasen för att man får en reaktion i känsloregistret.

Men, för att nu verkligen försöka hitta något som får mig lugn så börjar jag leta efter det som är viktigt. Tar ett djupt andetag. Ok….. min familj. Det är fasen det finaste jag har. Vi står i det här tillsammans. Ingen är sjuk, vi har varandra. Vi är nära. Jag är högt älskad av ett gäng barn och en fin man. Har en fin mamma och pappa som jag får träffa ofta, svärföräldrar likaså. Dessutom får jag älska hela den här högen tillbaka. Herregud, jag har så mycket att vara tacksam för. Jag får sova i en säng, äta mat varje dag, promenera i friska luften, jag får slökolla serier och somna i soffan. Och vi är friska.

Nu skriver jag bara så fingrarna glöder över telefonen. Men förstår ni var jag vill komma? I alla små eller stora helveten finns det något som är fint och positivt för att hårddra det. Visst är det jobbigt när måendet sitter psykiskt i form av oro och ångest, ja det är det. Men det är ok. Det är ok att känna så också, bara man kommer upp med huvudet ovanför vattenytan och andas några djupa andetag lite då och då.

Det blev det här inlägget för mig nu. Jag satte ord på känslor och det är som att komma upp ovanför vattenytan och få andas ren och frisk luft och känna ett lugn. Kanske hjälper jag någon annan på köpet…..

3 bilder ifrån min dag. Myskläder med långkallingar under och UGGS för att det blåste satan utomhus, mamma och pappa mitt emot på en snabb kaffe hemma hos oss. Värmaren hjälpte dock och det var mysigt. När mamma och pappa åkt spelade jag basket med Milo och sen gick vi in. Vi åt lite, satte oss i soffan och såg när solen gick ned där bakom träden, Majlis på en av sina favoritplatser och våra ruskigt skitiga fönster.

Livet hörni, det pågår för fullt ändå. Å er, ja er tycker jag mycket om. Tack för ni hänger här med mig.

Kram Nina