Nu ska jag bara babbla ur mig lite….
Jag o Helena, min kompis på JC har redan bestämt "typ" datum för när vi ska ha tjejfest. Den första festen jag ska få vara med om efter att vår lilla MILO kommit till världen…dvs om allt går som det ska och vi alla mår bra!
Låter jag desperat??
Ja kanske…. men det är så pass oskyldigt som en liten planering och faktiskt små drömmar man har såhär i sluttampen för att orka med resten av sin graviditet. Även fast jag har allt från 1 – 6 veckor kvar på den här graviditeten så drömmer jag givetvis om den kroppen jag en gång haft, om att slippa halsbränna, att kunna äta o dricka allt, att slippa hemmisar, att slippa ha en elefantkänsla hela tiden o jadda jadda….. it goes on forever…..
Jag längtar så efter ett "vanligt" liv stundtals att jag känner mig mer eller mindre deprimerad. Snabbt påminns jag av en kick från MILO, eller hans hicka som han har sådär en 6 ggr per dag om varför jag går igenom det här….. o då känns det som en depression "light"….. och tänker jag tillbaka på hur jag o husbandet kämpat så galet hårt för att få vår lilla MILO, gråtit mycket tårar för alla förlorade foster och blodet som ännu en gång kommit i trosorna….. husbandets förtvivlade blick när jag står där i trappen o än en gång berättar att jag blöder…. då känns det inte som någon depression alls.
Den största lyckan hittar jag i att min älskade livskamrat ska få sitt första biologiska barn. Ett barn som kommer att säga pappa till honom….. en liten pojke som kommer att se upp till honom som inget annat…… en liten bebis som kommer ligga på hans varma trygga bröst och känna igen hans röst och känna sig fullständigt trygg och omhändertagen. Min älskade livskamrat som äntligen ska få känna på totalt förutsättningslös kärlek…. en sån varm, stark och omvälvande kärlek som inte går att ta på…. som man inte känner för någonting annat än sitt älskade barn! HAN ska äntligen få känna hur någonting i livet blir SÅ MYCKET MER värt än ens eget liv…..
Tänk att vi äntligen lyckades…. tänk de gånger vi låg o pratade om vår framtid, vilken gång bland missfallen vet jag inte. Jag frågar om han tror att vi någonsin kommer att lyckas bli gravida och få en gemensam bebis.
Han svarar: "Jag är helt övertygad Nina, jag känner det i hela kroppen"….. dom orden valde jag att tro på. När det kändes jobbigt så plockade jag fram den konversationen vi hade i sängen och verkligen TRODDE på det. En otroligt skön känsla mitt i all oro och förtvivlan över om vi nånsin skulle lyckas….
Nu sitter jag här vid datorn med en hickande MILO i magen…. låter orden bara rulla ur mig rakt in i bloggen… känner hur det spänner lite i magen…. en sammandragning….. och så känner jag mig lycklig så jag vill gråta. Lycklig över att jag o Tony ska få en bebis snart…. en vacker bebis som vi ska älska från djupet av våra hjärtan. O min älskling längtar som ett litet barn nu…. vilken resa vi haft!
Så vad jag än gnäller om…. så vet ni som redan är föräldrar att det i slutändan är värt varenda sekund. Ni som inga barn har hoppas jag att jag inte skrämt iväg från tanken över att skaffa en liten…. om jag skrämt er så läs den här texten om och om igen tills ni ändrar er! 🙂
