Godmorgon kära vänner!

Idag är det torsdag o regnet öser ner utanför! Jag tycker det e mysigt att vakna till regn, höra regnet slå mot fönsterblecket…mindre mysigt när man ska ta sig nånstans….tur att jag inte har nåt planerat förrän halv 2, då vi har sista föräldragruppsmötet.

Inatt har inte varit någon rolig natt. Jag har fått sitta upp o sova pga av hemsk halsbränna!! Vandrat av o an o bara tyckt lite synd om mig själv…. husbandet har legat o slaggat bredvid som ett barn. Sen får jag lite hjärtklappning av trycket från magen upp mot hjärtat…inte världens behagligaste känsla. NO….

MIIIIIIIIIIIIIIILOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO…du får komma tidigare, bara så du vet!!!

Är det jätteovanligt att föda 5 veckor för tidigt??? 🙂

Aja… nuska jag sy lite…. återkommer senare!

Kram o ha en bra torsdag

Pust….. färdig med föräldramötet. Gick bra det där… kände mig förberedd ordentligt o då brukar det ju funka finfint! Nu har jag proppat alla föräldrar fulla av innebandyinfo!

Husbandet står o gör storkok nu, han älskar min korvstroganoff o ska nu lära sig att göra den lika god som jag…..:)

Niiinis stroganoff:

800 gr falukorv
2 burkar krossade tomater
1 gul lök
500 gr cremefraiche, den feta sorten
2 matskedar ketchup
chilikrydda
svartpeppar
vitpeppar
(ev. 1 pkt bacon)

Strimla falukorven i små stavar, stek dom i smör. Krydda ordentligt. Finhacka löken och ha i den när korven blivit brynd. Stek löken med korven så den blir mjuk. Ha i krossade tomater. Låt alltihopa koka i ca: 10 minuter. Ha i ketchup och creme fraiche, koka ytterligare 5 minuter…typ småkoka. Smaka av o servera med ris eller pasta och en grönsallad! (Har man med bacon så steker du den samtidigt som falukorven).

Nu är det middag…. seeeen middag idag! O sen väntar en hääääärllig halsbränna resten av kvällen, tjihoooo!

Puss & kram o ha en trevlig onsdagkväll!

Igår var vi då på det berömda besöket på BB, ett litet studiebesök där man går igenom hur det hela sen ska gå till. Allt från intagningsrum till saccosäckar o förlossningsställningar i sängen. Jag håller fast vid att jag INTE vill stå på alla fyra i sängen med höjd rygg och hänga över själva "ryggstödet". MY GOD, jag har en gång sett en bil i en gravidbok där det var bild på en kvinna som hängde så över sängen precis när hon skulle föda! WTF??? Hennes stjärtskåra hade liksom "vips" försvunnit….. det var liksom en enda stor skinka med ett bajshål på mitten och sen en snipa utvidgad till max med ett bebishuvud i! Den bilden har etsat sig fast i mitt huvud och jag kommer INTE att stå så vad som händer….. 🙁

I alla fall……där gick vi ett helt gäng med våra bulor på magen….min var ju som vanligt störst av alla. Jag börjar vänja mig… inga konstigheter, fru Hermansen bär på den största maggen i mellansverige! Kanske sverige, vad vet jag….. alla som bär på små fjuttmagar måste ju känna som jag gjorde när jag var i femte månaden eller nåt?

Hon som visade oss runt var en ung tjej, med världens fetaste kajalrand o massa mascara. NÄÄÄEJ tänkte jag…..henne vill INTE jag ha! En ungsnärta som typ ska trösta en, o tycka synd om en….. nej, fan det kändes helt galet fel tyckte jag. Jag vill ha en gammal trygg barnmorska med erfarenhet av ca 15 000 förlossningar eller nåt! 🙂 En dam i senare medelåldern som har små fina glasögon och lite guldsmycken runt halsen. Ett par guliga små örhängen och lite kortare lockigt hår. Hon pratar med en mjuk stämma och känns sådär rejäl….. och van vid förtvivlade tjejer som föder barn!  Ska en ungsnärta stå där…..nejmen fy fan…. BIG NONO!
Antagligen kommer jag ha så ont så jag inte ser om barnmorksan är 28 eller 58….. tur det kanske…. kanske t.o.m ska skita i o stoppa i linserna!? Dra till barnmorskan istället för husbandet…. :/

Nu är jag i alla fall redo, tror jag….trots att hjärtat började slå lite fortare när vi hamnade i förlossningsrummet. Rös lite vid blotta tanken på att om några veckor kommer jag ligga här uppfläkt och stånka. MEN MEN, när det väl sätter igång är det ingen återvändo…då ska min kropp och jag föda fram det här livet i min mage. Hur jäkla ont det än kommer göra…

I AM READY!!

Tänk vad en helt främmande människa kan göra en lyckliga och glad såhär en tisdag morgon. Tack snälla du som fick min dag att starta på bästa sätt!! Tänk om det fanns fler männsikor av den här sorten….då tror jag att vår värld skulle se så annorlunda ut! Den här kommentaren fick jag i morse när jag öppnade min blogg:

Av en slump råkade jag en gång hamna inne på din bloggsida. Det är någon månad sen och efter det går det inte en dag utan att jag kikar in och läser om hur din dag har varit!
Så intressant, spännande läsning för att inte tala om alla dina vettiga åsikter och även ditt rara sätt gentemot andra människor! Önskar att jag släjv kunde skriva och formulera mig som dig.Har även varit spännande att följa din graviditet och jag önskar er stort LYCKA TILL med förlossningen av lille Milo. Av ditt skrivande förstår man att han kommer få en toppenmamma, pappa och storebrorsor.
Tack Nina för ditt skrivande som ger mig en daglig dos av glädje!

Tack oxå alla övriga bloggare som ger mig kommentarer och följer mig i mitt liv…. TACK! Ni är mycket värda ska ni veta…..

Måste bara visa…. igår köpte vi ju present till lilla Meja. Elliot som hade kunnat ge bort sin arm för att få träffa bebben inte tidigt nog knåpade ihop en välkomstteckning till henne. Det höll ju på att gå åt skogen med besök eftersom 3/4 av familjen är förkylda…..men det blev besök till slut!

VÄLKOMMEN TILL VÄRLDEN
VÄRLDENS BÄSTA MEJA
NJUT AV DITT FÖRSTA LIV

….så står det på teckningen. Min Plutt med världens största hjärta…..

Mina tårar rinner….. rinner för bloggvänner som valt att gå vidare i livet…… inte tillsammans….. Tänker på er M o F.

Jag minns min egen separation som det var igår. Den känslan är inte fin eller någon lätt känsla. Det var helt klart det absolut tyngsta jag genomgått i mitt liv. Och mitt liv har inte varit jättelätt…..

Den sorg jag kände då vi valde att bryta upp vår familj var hemsk. Den var genomborrande och satte eviga spår i min själ. Den finns där för alltid…. jag tar den med mig resten av livet. Den känslan man bär med sig vet bara de som genomgått det. Ingen annan…… finns inga hurrarop eller peppningar som hjälper. Det enda som hjälper…….finns inte…….i varje fall inte för sorgen.

Det som finns är tiden….. den berömda tiden som faktiskt på något konstigt sätt gör såren lite lite mindre. Dom försvinner aldrig men de blir mindre….

O när de blir mindre så förvandlas man. Man förvandlas till någon som orkar le igen, någon som orkar öppna upp sitt hjärta för lycka igen, någon som orkar våga tro på livet igen…fast det ser lite annorlunda ut och inte är som det "ska" vara. Någon som vågar öppna dörren till sin själ igen…. någon  som bara vågar tro på obeskrivlig lycka igen.

Jag är någon….jag är hon någon som vågade tro igen! Jag är hon som vågade öppna upp min dörr.

Han som öppnade den bara stod där, en mörkgrå novemberdag….. han fick mig att le igen, han fick mig att tro på lycka igen, han fick mig att våga tro på livet igen…fast inte allt var som det "ska" vara.

Nu står vi här…..min stora underbara familj och jag. Min kärlek räcker till för alla i den familjen. Min själ är kanske inte läkt från det den genomgått men den har ett stort plåster som håller ihop.Ett vackert plåster med hjärtan och blommor som säger att "det blev så bra det bara kunde bli" fast det inte är som det "ska" vara.

Vår lilla bebispojke Milo är på väg. Här på jordelivet väntar hans storebröder ivrigt och kärleksfullt. Deras små hjärtan är redan fyllda av stor kärlek till sin lillebror. Storebrödernas pappa väntar oxå på Milobebisen…. och storebrödernas familjer på pappas sida.

I vårt liv hamnade HAN, han som fick storebrödernas mamma´s hjärta att le av lycka igen…. och vi ALLA är lyckliga igen.

Tack för allt du ger oss Tony, vi alla älskar dig djupt!

En sån vacker bebis jag fick ha i min famn igår, hon var så söt så det gjorde ont i mammahjärtat…..såklart grät jag en skvätt! Såå typiskt mig…. Det bara känns så fantastiskt att hålla ett alldeles nytt liv i famnen, en människa som är helt fullbordad, perfekt och redo för världen. En människa som bakats där inne i livmodern….. bakats att klara alla påfrestningar, att använda alla sina organ….. Piuh, det är nästan för mycket att tänka på!

Min bebis bakas ju fortfarande….igrå kväll hade jag dock lite "värkar"…..kan tro att de var förvärkar! Fick några med 10 minuters mellanrum. Måste vara att detta är tredje barnet…allt blir väl värre då kan jag tro! Allt kommer liksom tidigare….
Han får gärna vara kvar nån vecka till….. men sen gör det inget! Kom ut ba!!

Jahapp, vad händer i veckan??

Måndag: Jobba sen LUUUUUUGNT…..
Tisdag:   Jobba. Besök på BB, husbandet vill nog se ett sånt rum och jag har ju som sagt glömt bort allt!
Ondag:   Jobba halvdag. Innebandyträning med föräldramöte efteråt.
Torsdag: Ledig. Föräldragrupp
Fredag:   Ledig och SLAPPA
Lördag:   Match med grabbarna
Söndag: SLAPPA

Jag har avancerat till 3 slappardagar denna vecka. Min barnmorska sa att jag skulle ta o lugna ner mig lite…. okej sa jag…. 🙂