Jahapp… deppade ihop totalt igår eftermiddag så det blev inga fler inlägg från mig.

Var ju till barnmorskan, beklagade mig o berättade hur jag kände. Hon tyckte jag skulle få åka upp till bedömningsmottagningen på Ackis, för att bedöma hur det såg ut och om det finns belägg för att sätta igång förlossning. Väl där fick vi göra ett CTG…kurvan såg jättefin ut.

Här ser vi den fina kurvan…

Efter det var det dax för ultraljud, då skulle de kolla fostervattenmängd. Det fanns tillräckligt mycket men jag väntar en stor kille som vi trott. Därefter blev jag undersökt….AJAJAJ vad illa mig hon gjorde! Jag var öppen 1,5 cm o "inte alls mogen" som hon sa, min egen barnmorska har sagt att jag är ganska mogen….. eeeh what??? Och ungefär lika klart som korvspad så fick jag ju ha en kandidat med på undersökningen! WTF??? Alltid…. är jag en kandidat magnet eller??? Känns som varenda kandidat på Ackis sett min pulla nu!

Läkaren typ skrattade bort min oro o sa att jag var välkommen tillbaka på övertidbesök och ny bedömning den 8:e december! Javisst…. Husbandet var så förbannad så han frusta! Vi hade samma läkare då i början av graviditeten när jag spydde o mådde så sjukt illa. Det var samma sak då…fick ingen hjälp överhuvudtaget. AJA….

Det var bara sätta sig i bilen o åka hem. Tysta o lite sådär flummigt funderande…

Jaja, jag åkte o höll i träningen o körde skiten ur de stackars grabbarna. Men det var bara roligt sa dom så nu vet jag var vi ska lägga nivån på träningen! 🙂

Men så i morse lät det såhär ungefär vid halv sju när jag gick på toan:

" Tony, nu gick slemproppen" säger jag…

" Är det sant?" låter det från sovrummet…

Han störtar upp o vill se proppen, vilket han får…. här är vi inte finkänsliga.

Jag gråter en skvätt för att jag väntat på den där proppen så länge…. sen kramas vi o så går husbandet o lägger sig igen. När han kommer in i sovrummet ligger en yrvaken Elliot i sängen o frågar:

"Vadå, vilken slempropp, är det farligt?"

Plutten blev lite rädd eftersom han hör att hans mamma gråter lite…. förklarade snabbt vad en slempropp är och att det bara är bra om den kommer för då närmar det sig minsann.

Nu har jag lite mensvärk och känner lite tryck neråt…. jag vågar inte hoppas ETT SKIT med tanke på allt man gått igenom lite. När jag svettas och värkarna kommer regelbundet tror jag att det är på gång. Men hur som helst är det alltid ett bra tecken med en slempropp som lossnar….fast det är flera dagar kvar kanske innan det drar igång!

Puss o kram på er!

INTE PÅ BB

FY FAN!!!

Idag är jag så jäkla less så det finns inte….. morr! Jag är så totalt utpumpad nu…. jag orkar fan inte mer!

Natten har varit skitjobbig, varje gång jag vänt mig så vaknar jag av såna jäkla smärtor överallt. O inte en endaste jävla tillstymmelse till att det skulle vara på gång med nån Milo. GAAAAAAAAAAAAAAAAAAH….. jag har verkligen FÖRSÖKT att hålla humöret uppe men idag känner jag fanimig att det inte går! Jag e så jävla fittless….. usch…… DESSUTOM tampas jag med rätt obehagliga tankar. Tror att mycket från vår missfallsperiod har kommit ifatt mig nu.

Även fast man i huvudet vet att det inte ÄR länge kvar även om man går över så är psyket totalt slut nu. Kroppen skriker bristningsgräns hela tiden…. varje organ är så jäkla ihoptryckt, svårt o andas hela tiden… han vill ju inte sjunka ner min lilla Milo, han är inte fixerad utan sparkar HÅRT vid mitt högra revben fortfarande.

Prata med husbandet om det här med att vi faktiskt mer eller mindre varit gravida i 2 år nu. Vi påbörjade vår bebisverkstad i december 2006, några månader efter vi gift oss. Sen vet ni ju hur det gick med den verkstan…. totalt åt helvete eftersom vi fick 3 missfall på 1 år. Sedan gick vi ju på utredning….. Under denna 2 års period gick ju jag mer eller mindre in i väggen oxå, både jag o husbandet mådde ganska så piss. Våra tankar svärtades av den här oron för att få bebis eller inte… + att jag mådde otroligt dåligt. 

Sen lyckades vi i mars i år….. äntligen…. lite medicinering så höll sig Milo kvar därinne! LYCKA!!!

MEN….. just nu hjälper inte det, jag är skitless….. totalt urlakad….. jag vill bara att allt ska vara över, att min bebis ska ligga där på min mage alldeles underbar och frisk. Jag fick barn för 10 år sen, och då visste man inte så mycket om alla hemskheter som kunde hända. Idag vet jag nog ALLT känns det som… har läst alldeles för mycket. Så jag vågar inte tro på det här förrän jag håller honom i min famn. 

Den känslan är rätt tuff för mig just nu….. jag oroar mig mycket o vill ABSOLUT INTE gå över tiden. Har en bekant som förlorade sin pojke på övertid…..  Varje morgon när jag vaknar så undrar jag om han lever!! Några gånger har jag väckt honom därinne för att få livstecken. Helt sjukt…

Tror att dessa känslor är rätt normala såhär i slutet men lik förbannat så är dom jobbiga. Det känns som det är så långt kvar tills vi håller i honom jag o husbandet. Idag är en dålig dag både vad gäller att vara less och mina funderingar, låg o fundera massor i morse…. usch, o för varje dag som går känner jag mig mer o mer orolig. Det e INTE kul…..

Imorn ska jag till barnmorskan Jenny igen, tror att jag ska prata med henne om det här faktiskt….

Jaja, nu ska jag börja förbereda käk till mig o husbandet. Sen vill jag gå o köpa saffran för idag blire nog lussekatter.

Kram på er!!