Elliot några veckor och Thedde 2 år och 8 månader.
Alltså, inte visste jag när denna bild togs hur det skulle bli att vara förälder på riktigt….? Inte visste jag att man så småningom skulle släppa taget om sitt barn? Med det menar jag att man enligt livets gång har sina barn till låns för att sedan släppa taget om dom då de ska lära sig leva livet på egen hand.
FUCK! Det är och har varit svårare än jag någonsin kunde ana. Som jag sa till Hannah i somras när vi satt på deras uteplats en sen kväll; ”Du vet var dina barn är hela tiden, att dom ligger i sina sängar när kvällen kommer.” Eller som jag sa till Maria; ”Den här tiden kommer aldrig igen och den går i raketfart”. (Syftade på att när man barnen är små är allt så självklart, då dom är så nära…..).
För att släppa taget om sitt barn, det säger emot alla naturlagar och gener du någonsin besuttit som förälder. Mina gener skriker BESKYDDA!! SLÄPP INTE TAGET!!! Det är som att hålla i något som sakta blir mindre och mindre och tillslut försvinner. Som sanden som rinner mellan dina fingrar. OCH-DU-KAN-INTE-GÖRA-NÅGOT-ÅT-DET! Det låter kanske makabert när jag förklarar det såhär, som att jag skulle förlora dom för all framtid. Det gör jag ju givetvis inte. Men något ifrån deras barndom kommer aldrig igen, deras behov av dig som mamma kommer aldrig igen på samma sätt. Man är fortfarande viktig, men inte så viktig som när han var 7 t ex. Ditt barn ska bli vuxet och leva sitt liv……utan dig!
Idag åkte Thedde iväg med sina kompisar på en skidresa. Jag vet, jag har också gjort allt det där även om jag vigde mitt liv åt en alldeles för svartsjuk pojkvän och aldrig fick chansen att göra det alla andra gjorde. Men jag hajar principen, när man slog sig fri. Så jag borde liksom haja och fatta grejen. Jag flyttade ju halvt som halvt hemifrån vid 16 årsålder. Hem till den svartsjuka pojkvännen. Men AJ vad ont i mammahjärtat det gör nu. Detta är i alla fall Theddes första resa med polarna och det är dags för den här mamman att släppa taget. Fast hon inte vill….men hon måste. Han måste ut i livet nu. Det är dags. Om 3 månader fyller han 18 år. Men varför är det så jobbigt? Varför gör det så ont? Varför kämpar hela min själ att hålla i honom och säga ”Nej, är du galen? Det är klart som fan du inte får åka!! Något hemskt kan ju hända!!! Men jag kan ju inte gå vid hans sida och hålla hans hand för resten av livet (även om jag skulle vilja). Jag är ändå rädd att jag ska stå där sen och ångra att jag släppt iväg honom för att något hänt.
Men vad kan man göra annorlunda? Mer än att finnas där fast han är ute för att lära sig om livet? Jag KAN ju inte beskydda honom från livet. Det som händer….det händer ju ändå. Nä, usch..nu blev det deppigt här. Jag ville ändå dela med mig av livet som jag är i det just nu. Att det är tufft som fan, att släppa taget är fruktansvärt och något man inte vill, men MÅSTE.
Jag vill tacka min mamma och min svärmor nu. Dom peppar mig att gå igenom det dom redan gått igenom flera gånger om. Jag får höra mycket klokt, senast av mamma igår. Hon lyfter mig när det känns svårt med det här. Hon kommer behövas mycket den här helgen och jag hoppas den går fort så att mitt barn kommer hem helskinnad ifrån sin första resa med grabbarna på söndag. Jag har aldrig varit förälder till en människa som ska bli vuxen, han är min första människa jag fött. Jag lär mig, han lär mig, vi lär varandra antar jag. Jag hoppas ändå han får skitkul, han är min grabb och är han som sin mamma vet han hur man har kul med polarna.
Älskar dig Thedde, var rädd om dig i helgen och kom hem helskinnad, ok?
Så, nu fick jag ur mig lite oro. Sorry för ett långt inlägg….
Hej!
Känner så väl igen känslan av att inte våga/vilja släppa taget! Vi har tvillingar som är födda -94 och ena tjejen flyttade hemifrån i november. Skum känsla att inte ha koll när hon kommer hem om kvällarna, har hon kommit hem överhuvudtaget och så vidare.. Men det hör väl till föräldrapaketet, att oroa sig och att våga släppa taget!
Tack för fin blogg 🙂
Rörd!
Ja du, exakt så är det! Har en son som fyllde 18 nu på julafton… Man är stolt så man nästan spricker av vilka fina individer de blivit, men ändå skriker hela kroppen, och man önskar att de var små igen… Man vill inte hindra dem, och hålla dem tillbaka, men ändå vill man likt ett lejon skydda dem från allt ont… Ngt av den svåraste balansgång jag varit med om… Tack och lov för mobiltelefoner och sms, så man kan ha lite ”koll”… Räcker att min son pratar om att flytta hemifrån så lipar jag :)))
Tror det är ganska lika för det flesta och man får väl bara intala sig att det är såhär det ska vara. Hade kanske varit värre om de sa att de skulle bo hemma tills de fyller 40 :))). Kram på dig!
Ps: Vi kanske skulle startat en ” klubb”… ” Vi som inte vill att barnen ska bli vuxna klubben” Ds.
Jag kan tänka mig hur det måste kännas, jag har fått lämna både mamma och pappa i tårar bakom mig när jag flyttat mellan dom… Och det är lika svårt att släppa taget om er föräldrar också, den tryggheten som ni ger. Men något som är säkert det är att både Thedde och Elliot kommer klara sig galant i livet, du har två super fina killar som du/ni uppfostrat på bästa sätt! Thedde är en klok kille och kommet att ha såå kul och tänk vilka storys och minnen han får med sig hem!
Att släppa taget är jobbigt, men ni kommer alltid vara en del av varandra och kommer alltid behöva varandra
Kram på dig <3
Jobbiga känslor att brottas med, men som du skriver ett måste då han är på väg ut i vuxenlivet. Stor kram till dig fina Nina <3
Känner igen mig. Inte lätt att släppa taget. Har själv en 15 åring här hemma.
Blir berörd…fasar för denna dag själv.. Kram
Hej!
Det är som om jag skulle ha skrivit detta inlägg… Tänk så märkligt….
Marie
Hej!
I Björnrike är jag i princip uppvuxen…. ett lugnt familjeställe med fina vintriga backar.
Ja, det är inte lätt inte… Min äldsta son fyller 22 i april. Han flyttade hemifrån några månader efter att han tog studenten. Kommer ihåg känslan av att inte ens veta om han hade kommit hem från jobbet (han kör långtradare o det händer ju en del olyckor som bekant…). Men nu börjar jag vänja mig, efter 2,5 år.
Då är det snart dags för nästa son…han tar studenten i juni och sen ska ha flytta till Japan för att plugga vidare. JAPAN!! Hur fasen ska det gå?? Tur det finns Skype säger jag. Har redan ångest för det, men samtidigt vill man ju inte hålla tillbaka barnen och tvinga sig på dem. Svår balansgång det där…
Oj, jag läser ditt inlägg och får en klump i både magen och halsen… kunde varit jag som skrev det du skrev,,, Min flicka, hon den där lilla tokan som såg dagens ljus en solig dag för snart 18 år sedan, hur kunde hon bli så här stor så fort? Vart tog tiden vägen??? Vill ju finnas vid hennes sida alltid.. Vet ju att detta är livets gång men det gör lika ont i mammahjärtat för det!..
Tack för dina ord även om det var tungt och jag känner igen mig. Har en dotter som är 21 år och en son som är 16 år. Dottern bodde borta i 3 mån hösten -13 och kom hem igen till min mamma lycka men jag vet att hon flyttar så snart hon får chansen. Det gör ont fast jag vet att jag måste släppa taget. Så himla jobbigt och det spelar ingen roll vad anda säger så är det mina känslor. Tack för en bra blogg.
Vad skönt det är att veta att man inte är ensam om såna här jobbiga känslor. Jag blir jätteorolig så fort min 15-årige son ska iväg. Vill ha koll!!! Och tack för din fina blogg.
Men oj, vad skönt och samtidigt så sorgligt att läsa. Inser att inlägget är gammalt men jag måste kommentera ändå. Tack för att du delade med dig. Jag undrar hur är det nu? Det måste ju bli lättare med tiden eller hur? Fast man alltid är mamma. Jag har varit ensam med mina barn många många år, ingen av dem är på väg riktigt ännu men jag inser mer och mer att dagen närmar sig och det gör så fruktansvärt ont! Har ju, lite dumt nog, byggt upp ALLT kring dem och vår lilla familj. Nu önskar man ju va den där sköna föräldern som tar det med ro, släpper taget passligt och allt det där, men hur när hjärta och kropp skriker av sorg? Guud vad deppigt men jag måste få ur mig lite.
Kram