Någon har blivit modig

Hej vänner!

Igår var vi på Milos fotbollsträning igen, han spelar i San Pedro som ligger i närheten av oss. Han har ju provat med 2 olika lag nu och som det känns så tror vi att han hittat laget som han vill fortsätta spela med. Familjärt lag, så som hela arenan känns. Familjär. En kille i permobil som har någon form av handikapp är alltid här på träningarna, han åker runt och snackar med alla och han känns som någon som alla här känner. Han ser så trevlig ut och det börjar kännas mer och mer som att man bara måste lära sig spanska NU. Honom vill man ju tjitt-tjatta med som alla andra.

Tränaren pratar spanska helt och hållet så Milo får gissa sig till övningarna eller så får han vara sist så han ser hur de andra gör. Alltså vår grabb har utvecklats så galet mycket bara på några ynka veckor här. Så modig så jag smäller av. Ibland så förklarar killarna i laget på knackig engelska (så gulliga), men det spelar egentligen ingen roll. Man spelar ju fotboll liksom, det kan han. Det kan han bra. Han hänger med fint. Igår kom tränaren fram och gjorde en highfive med honom och klappade honom på axeln, de hade saknat honom i tisdags när han inte var med. Naaaaw, vet ni hur mycket det betyder för en kille som är 13 år?

Såhär sitter vi jag och Tony, överlyckliga för minsta lilla som ser ut att gå fint. Milo kikar upp på oss ibland och så ler han stort, ibland får vi tummen upp, ibland visar han att han är trött. Ja men ni vet, det är nog skönt att ha någon att ”konversera” med när ingen annan förstår. Så att vi sitter där, ja det känns viktigt. Det är många andra föräldrar där, det känns fint, hemma i Enköping var det ingen förälder som satt med på träningen, inte vi heller. Här verkar det vara mer traditionellt att göra det. Inte alla, men många.

Det som känts allra allra viktigast för oss här såhär i början är att Milo trivs. För såhär är det om man ska vara helt krass, trivs inte han…då åker vi hem. Vi skulle aldrig tvinga honom kvar här om vi skulle märka att detta blev för tufft för honom. Så prio prio, få honom att trivas först och främst. Vi klarar oss alltid. Även om jag hade en gråtdag igår så klarar vi oss. Jag grät flera ggr. Men i morse fick jag svar på varför, mensen kom. Så typiskt mig att vara sådär dagen innan mens. Gråtattackernas gråtattack. Satt ute och pratade med Tony och låt tårarna rinna…. Han är så bra då, för då tar han tag och lyfter mig igen. Då tar han ett stort ansvar genast och roddar så det ska kännas bra för mig.

Tony är en mycket mer easygoing människa än vad jag är. Han tar lättvindigt på det mesta medan jag analyserar saker på djupet och flera gånger om. Jag är ju en HSP person och så gör vi, går inte att hjälpa heller. Den här flytten hit har varit omvälvande på många olika sätt, jag känner en lycka i mig som jag inte känner igen. Men att känna en stark lycka är lite läskigt för mig, ja men ni som hängt med ett tag vet ju att jag tampats med psykiskt dåligt mående i många många år, där ingick bl a att inte våga känns lycka för då skulle något hemskt hända. Lite där är jag nu. Jag går nästan och väntar på att något ska göra så jag inte känner lycka längre, jag vet….det är helt sjukt och skulle jag kunna skulle jag självklart inte tillåta mig att känna så. Jag är också rädd för saknaden. Alltså saknaden av mina föräldrar och mina närmsta vänner.

En sån här flytt, ja den är nästan läskigt utvecklande. På något sätt känns det som vi varit här i 3 månader, men det är bara 2,5 vecka. Milos förändring är störst. Helt plötsligt har vi världens modigaste och tuffaste grabb som gör saker jag aldrig någonsin i min kofot skulle gjort i hans ålder, nej men aldrig i livet. Skulle nog fasen inte ens göra det nu. Såååå jäkla impade är vi!

Nu ska vi ta kväll här och kolla ifatt på Idol på play. Berättar mer imorgon.

Kram Nina