Ja men visst stod jag där på Arlanda och bölade så snoret rann igen. Jag försökte hålla mig ända in i det sista men den där sista kramen…. Den när man står där och känner in honom en sista gång, att få vara nära en sista gång innan han åker igen och blir borta…ja hur länge? Fy fasen, den tar kål på mig alltså. Hulkgrät lite. Gick in på pressbyrån efteråt och lät tårarna rinna medan jag handlade av killen i kassan. Jag ursäktade mig ändå lite och sa ”Förlåt, jag står här och gråter för jag har precis vinkat av min son”. Killen i kassan var så himla gullig. ”Har han åkt och pluggat utomlands?” frågade han. Jag förklarade att han arbetar som innebandytränare i Schweiz. ”Jag förstår” sa han. ”Men allt är som det ska, han gör helt rätt” fortsatte han. Gud vad jag behövde höra det där just då. För han har ju helt rätt.
Men, det här med barn som far iväg såhär blir aldrig lätt för ett mammahjärta. Jag försökte förklara detta gråtande på min Instastory igår. Men det känns ungefär såhär:
Det är så fel på alla plan samtidigt som det är så rätt på alla plan. Jag vet i mitt huvud att allt är som det ska. Jag har uppfostrat en självständig människa som vågar i livet, jag har lyckats. Men mammahjärtat blir aldrig någonsin redo för det känns det som. Det drar, sliter och värker i det och man vill skrika ”åååååååk inteeeeeeee”. Det är så komplext det här med att vara mamma. Vi är ju födda med beskyddarinstinkt i vår ryggmärg. Vi vill ju inget hellre än att bara cocoona in våra barn och skydda dom för resten av livet. Men det funkar ju inte så, vi ger dem liv, sen lånar vi dem ett tag för att sen släppa taget. Och det är ju ett helvete innan man liksom till slut ger upp och inser att det är såhär det ska vara. Men varje instinkt i kroppen kämpar emot….
Klockan 03 ringde klockan igår. Tidig morgon för oss alla. Vi var på Arlanda strax efter 4. Vi satte oss och tog en frukost på SkyCity.
Sista timmarna tillsammans för denna gången! 🥹❤️
Sista kramen för denna gången. Och det var också här som tårarna kom. Just den där stunden när man ska säga hejdå. Nej usch, inte alls min grej…. 💔
Direkt efteråt åkte vi hem och la oss igen. Jag kunde inte sova. Ville hålla kolla på Theddes flyg och se att allt gick bra för han att komma hem. Tony sov som en liten get. Drog stockar stora som Eiffeltorn.
Mot kvällningen åkte vi ut till Bredsand så Milo fick bada. Eller mest hoppa från hopptornet. Regnet hängde till slut över oss så då gav vi upp och åkte hem till soffan. 
Idag ska vi packa, imorgon far vi iväg till Skara för Milos fotbollscup. Vi blir där hela helgen, Elliot håller ställningarna här hemma och tar hand om katt och hus.
Ville bara kika in och önska dig en fin Onsdag. Livet går vidare fast Thedde nu är i Schweiz igen. Vi pratade en lång stund i morse och det var så skönt. ❤️
Vi hörs sen!
Kram Nina
Förstår precis hur du känner. Mammahjärtat som håller på att spricka, när man ska skiljas åt. En stor varm kram till dig o hela familjen!😍🤗
Kram & tack! ❤️
Förstår dig precis, vinkade av min dotter med mitt 9-månaders barnbarn alldeles nyss för återresa till Sydney Australien. Dom har varit här 3 veckor och det var första gången vi fick se och hålla vårt barnbarn. Tårarna sprutar just nu och lär göra ett par timmar minst. Glad att jag arbetar hemifrån idag men har svårt att läsa på skärmen pga tårarna. Hatar dessa avsked och trots 12 år i från varandra blir det aldrig lättare. Nu var det 3 år sedan vi sågs innan den här resan pga covid då Australienska gränsen var helt stängd. Så glad att de har bokat en resa tillbaka till Sverige i december så får fira jul med dom och lilla Noah. Försöker ju tänka att hon är lycklig som har det liv hon önskar men vet att hon också tycker det är så jobbigt med sin egen familj så långt bort även om hon har makens familj där. Usch och fy för alla dessa tuffa avsked!
Så härligt att ni ska få ses i December. 🥰❤️
Förstår nu riktigt hur mamma och pappa lider när jag lämnar dem för Schweiz. Jag är 46 år och har bott härnere sedan 2003. Mamma och pappa körde ner mig och min dotter förra onsdagen till Arlanda i ottan, ifrån Dalarna. Så hjärtskärande att lämna dem så ledsna. Mamma gråter hela vägen upp igen, sedan låter hon mina sängkläder vara kvar några dagar och doftar på dem.
Åh fy! Nu gråter jag…. Vet exakt hur det känns. Jag vill inte heller byta hans lakan nu. 💔🥹
Förstår att det är jobbigt, barn är alltid barn, mötte dig på Arlanda och tänkte henne känner jag tills jag kom på att det är här jag känner dig
Du ser… världen är liten! ❤️
Samma här, gråter som Lille Skutt varje farväl (=tårarna sprutar). Vänjer mig aldrig! Fått barnbarn nyligen så nu är det värre än någonsin när de åker hem från oss. 💔 Jag följer inte längre med till flygplatsen för jag börjar gråta redan när vi sätter oss i bilen för att åka. Förstår verkligen hur det känns för dig (och andra här som kommenterat att de känner samma sak). Stor kram. ❤️
❤️