Hemligheten är avslöjad

Godmorgon vänner!

Ja nu är äntligen den stora nyheten ute. Äntligen har vi fått berätta det som tagit en enorm plats i vårt liv de senaste månaderna. Det har varit jobbigt att vara tyst ibland då man längtat så att bara ha någon och bolla med om det. Anledningen till att man är tyst om det är ju för att allt måste klaffa först. Allt måste vara klart så att säga.

I slutet på augusti flyttar vi till Spanien, ja ni som inte har Instagram eller bara inte sett det än får ju informationen nu. Detta har länge länge varit vår dröm men vi har liksom inte fått ärslet ur. Det har alltid runnit ur i sanden. Som att det varit för många bitar som ska klaffa för att man ska ta tag i det, rädslor har också satt stopp, en pandemi, osv osv. Men, den här vintern som gick så kände jag att nej….det här går inte längre. Jag kan inte fortsätta leva som en nucka en endaste vinter till. Har ju pratat om detta tidigare men min biologiska klocka går helt efter ljuset. På somrarna har jag normala sov och vakentider, men på vintern somnar jag runt 16-17 tiden för att vakna för dagen runt kl 11–12 på natten. Tony och jag ”high-fivar” i trappan när han går och lägger sig. Detta tär otroligt på mig, och efter att ha haft det såhär i hela mitt liv känner jag att jag vill testa att göra något åt det. Det har vi ju gjort på sina sätt men i vårt land med ljuset har det inte gått så bra. Runt ekvatorn är ljuset mer detsamma året runt med mer normala tider. Så nu ska vi se hur vintern blir för mig?

I mig hände något när Thedde flyttade till Schweiz. Som att han visade vägen för mig. Det var också så som jag på något konstigt naivt sätt insåg att barnen inte kommer behöva mig på samma sätt längre…. Låter kanske som jag är dum i huvet som inte fattat det tidigare. Men en sak är att fatta det, en annan sak är att verkligen känna det. Det blir som en frigörelse som är svår att förklara. Självklart finns man för dem alltid, no matter what, men när dom är vuxna är man mer en trygghet på håll. Dom klarar sig. Dom är vuxna. Dom behöver inte oss längre på det sättet som dom behövt oss tidigare. Man blir mer en åskådare av en bit av sitt hjärta som man varje dag önskar det ska gå toppen för. Detta gjorde att jag kände att jag också kunde släppa taget lite mer, detta var oerhört viktigt för mig för att jag skulle känna att det kändes ok att lämna på det här sättet.

Vi kommer att bo i Spanien (Marbella Puerto Banus) till juni nästa år. Sen har vi sagt att vi kommer hem och känner efter hur vi vill fortsätta göra? Vill vi leva där året runt? Vill vi bo i Sverige på somrarna? Eller vill vi att allt ska vara som förut? Det får helt enkelt dessa 10 månader som vi ska bo där utvisa.

Sneakpeek på vårt underbara radhus som vi ska hyra därnere kommer här:

Jag är så käääääär! Jag har massor med mer bilder och ni kommer få se fler sen. Detta kommer så klart att ”personifieras” till vårt medan vi bor där. Jag ser så fram emot att få ta med er på en housetour sen! 🥰

Vi kommer jobba som vanligt därnere, Milo kommer gå i Svenska skolan. Ja livet kommer vara vardag, fast på en varmare plats. ❤️🤍🇪🇸

Nu ska jag sätta igång dagen här, har massor med jobb som jag måste ta itu med. Vi hörs sen!

Kram Nina