Gråten på bryggan

Innehåller annonslänkar genom reklam för Cellbes

Godmorgon älsklingar!

Lördag i huset, jag har tassat omkring läääänge redan. Jag städar och plockar här hemma. Vi hade typ 347 kilo rentvätt som jag nu vikt. De ska få plats på sina hyllor i garderoberna, plats som inte finns. Gud, varför är det alltid för lite plats?

I torsdag var jag och Tony till Sthlm för möten. När jag var klar satte jag mig på det här mysiga cafet. Sååå god koffeinfri latte, tips tips. Den där chokladmuffinsen med dumle och chokladbollen var också magiskt god.

Hade på mig mina >>favvojeans<<, superstretchiga så man kan äta fikabröd ordentligt. Stumma jeans finns inte ens i mitt vokabulär längre, fixar det inte. Stramar, klämmer och är obehagliga. Ju mer stretch desto lyckligare blir jag. Tipsar om att de har massor med byxor med 30% rabatt just nu, >>HÄR<< hittar du dom.

Jag stortrivs med mina >>moccastövlar<<, såååå snygga och galet sköna. Lite klack på också men på ett behagligt sätt som man kan gå hur långt som helst i. Dom tog nästan slut förut men nu är det påfyllt såg jag.

Igår efter en heldag med bara massa jobb, precis vid solnedgången, så ville Tony fota lite. Det var så vackert där på bryggan så jag började gråta, så känslig är jag. Blev bara så tacksam för allt fint jag får uppleva, det var så själen fick sig en rejäl ”vackerhets tjottablängare” rakt in. Kunde inte värja mig utan brast i gråt av det. Men, det var en härlig upplevelse. Bara glädje liksom men i tårform.

Vi båda hade kamerorna med oss och gjorde verkligen allt vi kunde för att kunna fånga vackerheten med solnedgången. I framtiden önskar jag att jag får bo så, att jag har den direkt tillgänglig att bara titta ut så ser jag den direkt. Det är något magiskt med soluppgång och nedgångar.

När jag började gå ut på bryggan här så lyssnade jag på Adeles nya låt. Den är så fin, fantastiskt fin. Den får mig att rysa in i benmärgen. ”Easy on me” heter den, lyssna! Så topplocket på magin för mig gick där på bryggan och blev övermäktig, tårarna flödade.

Jag hoppas jag kunde återge lite av magin jag kände där med bilderna jag tog. Det går ju aldrig tyvärr men kanske känner du en uns av magi i alla fall?

Fick många frågor om min mössa på Instagram, den är köpt på Rusta. Hittade dock liknande >>HÄR<<.

Med lycko-kårar längs hela ryggraden och tårarna rinnande. Så mycket bättre jag blivit på att fånga de små korta stunderna i livet. Jag har verkligen övat så himla mycket på just det. Förr, när mitt psykiska mående var helt under isen, så njöt jag ALDRIG. Jag menar hur skulle jag hinna när dygnets alla vakna timmar handlade om att vara rädd för symtomen jag kände? Jag tillät mig aldrig att känna varken lycka eller lugn, gud då skulle ju något kunna hända. Jag skulle säkert ha blivit straffad på något vis, eller så vandrade tankarna vid allvarliga sjukdomar och många gånger rena övertygelser om att något var så otroligt fel med min kropp. Fy fan, orkar knappt tänka på hur jag mått under så många år. Fattar inte hur jag överlevde? Hur genomlevde jag dag för dag…. Jo men barnen såklart, ett sånt sjukt pokerface jag besatt då. Total kaos inne i själ & kropp men ändå satt jag där som en förstående mamma som roddade med allt. Tänk vad man ändå är kapabel till? S

Något jag tog upp på Terapeutiska Healingen jag var på var just att jag alltid haft så svårt att lita på min kropp. Att jag mer eller mindre föraktat den, tyckt att den inte duger till något och då som hypokondriker alltid tro det värsta om den. Att den ständigt var sjuk och aldrig skulle kämpa för mig, utan att den hela tiden skulle vara döende. Å där gick min kropp och kämpade för mig som en tok varendaste dag, kanske mer än den någonsin fått kämpat. Jag har fått säga ett tyst förlåt till min kropp för att jag varit så elak emot den under så många år. För att jag inte litade på den på så många år. Tilliten är fortfarande svår, men den är mycket bättre. Idag vet jag att den klarar mycket, den gör sitt bästa för mig om jag gör mitt bästa för den. Jag går inte ständigt omkring och tror att den är sjuk, jag litar mer på att den kämpar för mig.

Så med det sagt så har att känna lycka för mig varit så långt bort, det är så nytt för mig att göra det nu, det kanske är därför jag blir så otroligt känslosam också? För att jag äntligen tillåter mig att känna den ända inne i hjärtat. Det är en häftig upplevelse när man aldrig varit van att ha den känslan i sig. Om du inte redan försöker känna lycka i de små sakerna så försök göra det, det gör verkligen underverk med din själ. Ditt mående. Din känsla för livet. Allt! ❤️

Såhär kan det se ut när min kära man ska fota. Blev så full i skratt när han låg där på alla fyra. Följ gärna hans fotosida på Instagram, HÄR hittar du den.

Tack för en magisk stund säger jag 22/10-2021. ❤️

Nu ska jag fortsätta städa, har hunnit gråta en skvätt när jag skrev inlägget också. Exakt sån är jag, lever mig in även när jag skriver till dig så det var ju inte första gången jag grät under ett blogginlägg.

Ha en fin Lördag. Här skiner solen så snart ska jag klä på mig och ge mig ut en sväng. vi hörs sen.

Kram Nina