Jaqueline, Spesso och mysig minitripp

Godmorgon raringar!

Vaknade i ottan, vi pratar 04.30 liksom. Haha… Jaja, startar födelsedagsveckan så gör den. Idag startar min födelsedagsvecka som sagt. Sista dagarna som 48 åring för att på Onsdag fylla 49. Sista året som 40+. Helt galet om ni frågar mig? Var tog tiden efter 30 vägen? Att det gått snart 20 år sedan jag var 30 är helt befängt. Men, vad är alternativet? Att inte få fylla år alls…. Så jag har valt det bästa alternativet. Att vara lycklig och glad över att bli äldre och få leva. Såpass att jag firar det med en hel vecka per år. Jag firar helt enkelt stort att jag fått levt ett helt år till.

Helgen har bestått av en spontan liten semestertripp till Stockholm med övernattning, en liten kräftis hos svärisarna och att Milo haft fotbollscup. Jag har låtit bloggen vila, ni förstår att jag har ett stort driftfel på bloggen som gör att teknikavdelningen måste hjälpa mig att publicera varje inlägg tills det är fixat. Ville inte störa teknikerna i helgen så jag lät den vila samtidigt som jag njöt av Milos sista sommarlovslediga helg. På onsdag (ja på min fölsedag – sååå dålig planering om du frågar mig 😂😂😂) börjar han skolan igen.

Så vad har vi hittat på då?

Ja men massor. Vi har verkligen sett till att njuta och suga ur det sista ur detta sommarlov.

I Torsdags hade vi en liten mini weekend bokad. Stockholm som vi alla älskar blev det och solen visade sig faktiskt hela dagen. Så mysigt att strosa runt.

Efter att vi vallat av och an på gatorna i Sthlm blev vi sugna på något lunch-aktigt, det var en väldigt sen lunch. Vi hade bord bokat på Spesso senare på kvällen så vi ville inte bli så mätta.

Menyn på Jaquelines är helt magisk. Så mycket gott så det är inte klokt. Kan verkligen rekommendera dig att besöka det stället om du är i Sthlm.

Vi beställde in Burrata, den var bland det godaste jag någonsin ätit. Sååå bra och så god. Tony tog in en rödbetshummus – han satt och mumlade om att det var det godaste han ätit i hela sitt liv. Milo tog en bagel med tonfiskröra som också var supergod. Mätta blev vi även om det inte var planen, svårt att sluta äta när något är sådär gott.

Lånade bilder från Jaquelines.

Ett stort stort plus för inredningen. Kan inte riktigt förklara den, den måste ses på plats. Så tips tips till dig!

Efter Jaquelines brassade vi förbi 7 eleven och tog en kaffe och bara satt i solen.

Vi bokade hotell på Kung Carl. Ligger så centralt man kan komma, mitt på Stureplan. Vi älskade hotellet och stilen. Frukosten var också peeeeerfekt, jag är petig med frukost och här var den verkligen superbra. Allt fanns.

Vårt rum var det här rummet, man bäddade ut en bäddsoffa till Milo så alla fick bra plats. Det där tornet med fönstrena högt upp var något alldeles speciellt.

Här låg jag tidigt på morgonen och såg solen strila in kraftigare och kraftigare. Hade en sån lyckokänsla i bröstet där och då, den delade jag också med mig av på instagram.

Ni som följt mig länge vet ju hur jag i många många år tampades med dåligt psykiskt mående. Jag har haft hälsoångest (hypokondri) så länge som jag kan minnas faktiskt. Det eskalerade till att vara helt ohållbart efter jag fyllde 40. Varje dag var jag rädd för någon sjukdom, allt från cancer, hjärnblödning, stroke, ms till alzheimer och andra sjukdomar. Ingenting i tankarna var logiska utan allt var panik och rädsla. Som min terapeut sa: ”Nina, för att förklara känslan så är det som att gå omkring med en pistol riktad mot tinningen 24/7. ” Ingen hade kunnat förklara det bättre.

Jag sov inte, jag googlade flera ggr per dag på sjukdomar och symtom, jag log aldrig på riktigt utan det var ett fejksmile som jag lärde mig klistra på mig själv. Ingen kunde se detta utanpå mig, men mitt inre var ständigt i uppror. Jag fick små panikattacker flera ggr i veckan och kroppen var heeeelt färdig av den inre stressen jag ständigt bar på. Symtomen avlöste varandra. Magen var paj. Spänningshuvudvärk. Ont i bröstet. Ont i ryggen. Värk i lederna. Ja men allt gjorde mer eller mindre ont, eller var domnat, eller bara konstigt.

Jag vågade aldrig vara genuint glad eller lycklig för det skulle straffa sig på något sätt. Genom sjukdom eller katastrof. Något av barnen skulle råka ut för någon olycka, eller Tony, eller mina föräldrar eller hans. Att känna lycka som så psykiskt nedgången var på något sätt en omöjlighet. Att lycka skulle ge otur är kanske den närmaste förklaringen man kan komma. Det låter så sjukt och helt ologiskt, jag vet. Men i en hypokondrisk hjärna är ingenting logiskt.

När mamma skulle fylla 60 skulle vi alla åka utomlands och jag sökte hjälp för min flygrädsla hos Tom Johansson på terapiainatitutet. Det slutade med en 3 år lång terapi för min hypokondri hos honom, det visade sig finnas ganska mycket där inne i själen som behövde bearbetas. Det bästa jag gjort!

Han gav mig verktygen för att kunna börja hela mig själv. Inte visste t ex jag att hypokondri ofta beror på att man inte älskar sig själv. Låter så jäkla klyschigt med det där med att älska sig själv men låt mig förklara.

I hela mitt liv var jag levt livet åt andra. Jobbat hårt för att vara omtyckt, för att leva upp till andras förväntningar och till varje pris göra rätt och så som förväntades av mig. Aldrig sa jag nej, eller vad jag tyckte om något. Jag var som en nickedocka som alla fick säga och göra lite som dom ville emot. Detta fortsatte i alla relationer jag hade. Till slut började detta att på något sätt pysa ur mig. En ångest som var svår att ta på, enligt Tom flydde jag så länge ifrån den så att den till slut blev kroppslig. Jag projicerade ångesten på att vara rädd för sjukdomar. En sådan rädsla och ångest ”går att ta på”, en ren och skär ångest är svår att ta på. Sakta men säkert så växte den ångesten till oanade höjder för att till slut ta över hela mitt liv. Så sorgligt och så otroligt jobbigt.

Nu är jag ute på andra sidan, det tog många många år att bearbeta och jobba med sig själv. Att våga sätta gränser, att våga sätta sig själv i första rummet, att våga säga nej, att förstå och acceptera att alla inte kan älska mig eller ens tycka om mig, att jag fått det här livet för att jag ska leva det åt mig själv och inte bara åt andra. Jag jobbar fortfarande med detta och utvecklas hela tiden. Hypokondrikern i mig finns kvar, men hon är inte lika högljudd längre och hon har blivit så mycket mer logisk än vad hon var innan. Kanske kommer hon följa med mig för resten av livet, men hon kommer inte vara hela livet som hon var ett tag.

Anledningen till varför jag skriver detta är för att jag hoppas kunna hjälpa någon annan. Ni är så otroligt många som skriver om ert mående till mig på Instagram och frågar om råd. Detta är mitt råd.

Ett väldigt långt men viktigt sidospår. Jag fortsätter berätta om vår lilla mini-tripp.

Spesso ligger hööööögt upp precis bredvid Jaquelines. Där hade vi bord bokat. Vyn där uppifrån var verkligen helt ”breathtaking”. Jag ÄLSKADE inredningen.

Mums! Maten! Vi åt både burrata (behöver jag säga att jag ÄLSKAR burrata) och lufttorkad skinka med päron till förrätt. Båda svingoda! Till varmrätt tog jag grillad åländsk regnbåge med parmesankräm och pickad rättika bl a. Aaaaasgott! Den picklade rättikan var verkligen sååå såå god till fisken, som en pigg uppstickare till den milda fisken. Tony tog hängmörad biff med löktarte, köttet var perfekt och löktarten var jättegod med härliga smaker. Milo tog pasta i form av ricottagnocci som var magiskt god enligt honom, så krämig och jättegod smak. Det är bra betyg!

Till efterrätt tog jag Mascarpone- & jordgubbsmousse, italiensk maräng, citroncurd & varma färska jordgubbar. Hallegoooo alltså, så gaaaaalet gott! Milo tog en jordgubbs & citron lollipop – den var poppis och Tony tog en tartlett med vispad vaniljkräm och smultron, också sååå god!

God mat, härlig atmosfär, gott som tusan….. Minuset var att man fick vänta sjukt länge på maten. Vet inte om det alltid är så eller om de hade extra mycket just denna kvällen. Kan varmt rekommendera Spesso i alla fall.

Efter maten gick vi tillbaka till hotellet, stannade på vägen och köpte lite snacks och godis till TV:n. Vaknade efter en god natts sömn och åt bästa frukosten! Glömde fota men oj vad gott. Åkte sedan hem så nöjda med vår lilla mini-tripp till storstaden.

Nu ska jag ta tag i dagen! Hörs sen igen.

Kram Nina