Hej på er!
Idag har vi varit och installerat ”Mellan” i den nya lägenheten i Sthlm. Fr o m nu är han en Stockholmsbo. Han jobbar där och numera bor han också där.
Ja jag vet att en del tycker jag är en riktigt fjant som är så känslosam med barnens flyttar. Måste bara börja med att redogöra en sak, ingen av de stora barnen har bott hemma på länge så dessa flyttar är inte att de flyttar hemifrån utan att de flyttar till andra städer.
Jag tog upp det här med känslor i min story sist för att jag fick lite syrliga kommentarer på min FB-sida om att jag var larvig som reagerade så som jag gjorde med största sonens kommande flytt till Schweiz. Men ingen kan säga att jag är larvig eftersom ingen vet hur mitt känsloregister är eller hur det känns för mig. Att förringa någon annans känslor är aldrig ok. Någonsin. Alla reagerar olika, jag har alltid varit väldigt känslig så jag var inte förvånad över att just det här kapitlet i livet skulle kännas jobbigt.
Sen är det ju såhär, jag är överlycklig för mina barns skull och så är jag väldigt stolt över att vi uppfostrat starka självgående individer som vågar i livet. Jag vågade inte ett skit som ung, inte ett jota. Jag var alldeles för orolig och rädd att våga leva livet på riktigt. Så ni må tro att jag aldrig på något sätt skulle vilja få dem att tänka annorlunda med att våga ge sig ut i världen. Jag hejar på dem allt jag orkar och är ofantligt glad för deras skull….. men de där små bitarna som det känns som slits ut från mitt hjärta är inget jag kan rå för. Det är en känsla och den är bara där vad än någon än säger. Det är härligt men jobbigt, så skulle man kunna förklara det. Det är en stor förändring och jag har aldrig gillat stora förändringar. Det gör mig orolig och jag behöver hitta min plats i det nya och det tar en stund. Jag önskar att jag var en mer ”easygoing” person som tog det med en klackspark, men gud nej…. jag är verkligen inte sån. Hela hjärtat måste vara med på hela turen, från början…
Det är så fint i den lilla lägenheten. Jag köpte med mig lite grejer som jag pimpade upp med. Åh, det blev så fint och mysigt. Ska bli spännande och se när den är helt klar sen. Ska ta bilder då.
Det kommer ta ett tag detta som sagt, jag behöver hitta sättet att förhålla mig till det här. Jag är glad att det inte är på andra sidan jorden han ska bo. Han bor inte ens en timma bort. Men allt det spontana som varit är ju förbi nu. När han kommer förbi och käkar lite kvällsmat efter jobbet, jag som alltid gör lite extra mat ifall han ska kkka förbi. Det där när han bara svänger förbi och säger ett snabbt hej. Det kommer inte finnas nu, det kommer jag sakna. Så är det. Mitt lilla rangligt känslomässiga hjärta kommer hitta sitt sätt att okeja även det här tack o lov. Om en stund.
Nu ska jag bädda ned mig i soffan och kolla på TV. Ska kramas med den lille minigrisen som tack och lov kommer bo hemma i många år till. Tur man skaffade sig en sladdis. 🙏🏻🤍
Berätta gärna om ni har barn som flyttat till andra städer eller länder och hur det känts för er.
Kram Nina
Själv åkte jag iväg som aupair till USA som 23åring, träffade kärleken och kom aldrig hem igen fõrutom för att hälsa på min familj och vänner nån gång om året sà klart. Bor nu Holland sen 19 år tillbaka.
Var verkligen ingen tuffing som ung men fick ett ryck tillsammans med en kompis att vi skulle åka som aupairer and the rest is history;-).
Själv har jag nu 2 barn på snart 16 och 18, och bävar för att dom ska flytta långt bort 🙈 så förstår dig!!
Men tack och lov för whatsapp och videocalls etc, tänk vad mycket lättare det är nu att hålla kontakten med familj/vänner nu än när jag åkte och fick hålla kontakt genom brev och email som precis hade börjat komma. 😊
Åh förstår exakt hur du känner , är precis lika känslig
Tycker inte att du är larvig ett dugg. Det är för tusan ens barn, det absolut finaste man har o livet. Vore väl märkligt om man inte är rädd om dem, oavsett ålder.
Sen att man är glad för deras skull, självklart är det så. Men ens känslor kan man ju inte styra över och jag tycker att dina känslor är precis så som man känner som mamma. ❤️
Har fortfarande min lilla hemma och tycker det ska bli skönt när hon flyttar ut.. kommer att skriva till dig om några år då det är dags och ett mammahjärta inte är alls lika kaxigt 😉😄
Klart du får bli lite ledsen och känna det du känner.
Jag vet inte om jag skulle klara av om mina barn skulle flytta till ett annat land eller en annan stad. Jag hade varit tvungen. Men oj så jobbigt jag skulle tycka det var. Ha en glad påsk.
Jag har full förståelse för dig!! Har också ofta känslan av att folk tycker jag överreagerar vad gäller alla sortens känslor.
Förstår precis vad du menar och känner, och du är inte ett dugg larvig, löjlig eller så, bara en mamma som bryr sig <3
Du är inte alls löjlig Nina!!! Inte alls!!! ❤❤
Kram Titti
Jag fick barn som 18 åring. Är nu en stolt 3 barns mamma med 3 tonåringar. Den äldste tar studenten nu. Vi har haft det kämpigt med ett av barnen av olika anledningar och tyvärr höl han på att förlora livet mitt i allt. Men gudskelov klarade han sig, dock med men för livet.
Alla barnen är nu stora och skötsamma. 3 tonåringar med stora drömmar framför sig.
Då krashlandar jag fullständigt. Går hos psykolog varje vecka med diagnoser som : svår stresssyndrom, ångestsyndrom och en rejäl livskris på det.
Idag har varit en sådan dag när jag bara vill ge upp. Jag orkar inte reda i mina känslor. Livet är toppen egentligen men nu har alla års kämpande kommit ifatt.
Alla runt omkring tycker jag är världens starkaste människa men hemma är jag som blöt skit med ångest och allt kommer ut då. Kan inte visa för folk hur jag egentligen mår.
Men nu börjar jag ge upp. Jag orkar ingenting längre.
Det bästa med att de flytta är när de kommer på besök och man ser att de mår bra men njuter av att få vara hemma hos mamma och pappa o bli bortskämda ❤️Nu är mina söner hemma och hjälper till att sätts ihop vårt nya växthus 😍 ps man får vara lite ledsen när de flyttar ❤️
Jag får väl börja med att be om ursäkt om du tyckte min förra kommentar var syrlig, men jag tyckte du skulle vara glad att han inte flyttade till andra sidan jordkulan utan bara till ett land som man lätt ta sig med flyg.
Äldste flyttade hemifrån för att börja på ett nytt jobb ca 13 mil bort men då hade denne gått ut ett fyraårigt gymnasium och jobbat åt mig ett år, så det var ingen duvunge, det var värre när denna fick åka på ett jobb 105 mil bort med ett färskt körkort. Jag var mer orolig för resan än för jobbet som skulle göras, för det visste jag skulle gå bra.
Mellersta bytte till ett annat gymnasium och fick lägenhet ca 4 mil hemifrån, efter bara ett år på det ena gymnasiet efter gymnasietiden gick flytten hit där jag bor idag och jobb på fjället, där var han kvar i några år, innan det bar av söderöver igen.
Den yngste började på ett gymnasium i samma stad som den äldste redan bodde. Det var bara det att vi också flyttade i samma veva så nu blev det långt till den stad de bodde 32 mil, fast vi åkte fram och åter på samma dag, för pga jobb kunde man inte vara ledig mer än en dag åt gången. Självklart var jag orolig, en stad med en 16 åring och egen lägenhet, men det gick bra, vi körde ner en frys med älgkött så mat fanns det.
Idag skulle jag inte släppa iväg en 16 åring att bo själv i en stad, för dessa städer som man förr kände sig så säker i, är långt ifrån säkra idag. Nu är det här över 20 år sen då var det lugnt och man behövde inte oroa sig att de skulle vare sig bli rånade eller misshandlade. Idag har den yngste valt att bo här med mig, för städerna är inget som lockar längre, de två äldsta bor kvar i närheten av en stad med sina respektive men är försiktiga om de går ut en kväll för att äta något gott. Så Sveriges städer har förändrats väldigt mycket och som förälder har man all rätt att vara orolig för en svensk stad men det är säkrare i en stad i Schweiz.
Glad Påsk.
Har en 24-åring och en 21-åring som fortfarande bor hemma men tror jag kommer känna exakt som dig den dagen dom flyttar! Tack för att du delar med dig, önskar dig en riktigt Glad Påsk 🐣
Jag förstår precis hur du känner! Min äldsta dotter åkte till Australien på semester när hon var 20, skulle vara där i tre månder. Hon blev kvar i 9 år. Det var hemskt samtidigt som jag var glad för hennes skull. Min yngsta, snart 23, bor 40 mil bort, vilket ibland känns lika långt bort som Australien 🙂 Det finns inget larvigt i att vara ledsen över att inte ha nära till sina barn, jag tycker det är fint och bra att, som du, ha nära till sina känslor ❤
Jag har en dotter på 16 år som älskar sin idrott så när det kom till att välja gymnasium så ville hon gå idrottsgymnasium…30 mil hemifrån.
Jag tvekade aldrig, vi hade pratat och förberett oss på det här i över två år så jag är trygg i att hon klarar det här men gissa om jag saknar henne. Tur hon bara är ett samtal bort och att vi kan ”ses” i mobilen när längtan blir för stor, det gäller för oss båda.
Min dotter bor i Australien sedan 10 år, började med studier där sen träffade hon sin blivande man och är nu gravid. Klart jobbigt och ledsamt att få barnbarn så långt bort men är så glad för hennes skull. Hon har hittat SITT liv. Jag är ofta ledsen när jag saknar henne men då skypar vi och när jag ser hur hon har det och är lycklig känns det bra. Vi ses max 1 gång/år och nu under corona finns ingen möjlighet att resa.
Jag är också en HSP så jag vet PRECIS hur du känner. Det är en ständig kamp att se till att det inte drabbar sitt/sina barn på ett negativt sätt utan bara med det positiva (kärlek o empati i mängder). Min son blir 19 i år och jag vet vid det här laget att känslorna kommer vara detsamma oavsett hur gammal han blir, jag kommer få leva med en stor oro/ångestklump i magen för alltid. Men jag är som du, jag har peppat honom till att leva det bästa livet han bara kan. Utan att drivas av rädsla.
Förstår dig hela vägen, mina killar bor inte så långt ifrån men vi träffas inte så ofta av olika anledningar och det är en tuff tid innan hjärtat hänger med på situationen. Ingen ska kallas löjlig för att man känner så. <3
Det är aldrig larvigt med känslor de som säger så har inga. Min älsta hamnade i Borås vi skriver ofta. Men saknade då hon bodde i huset bredvid och slank ner på fika och lånade saker till maten. Nyss lyckades sonen få en lägenhet. Blir som för dig ca timman vi bor lite utanför Stockholm och han hamnade i Knivsta nära Uppsala. Saknar ihjäl mig men har en kvar tack o lov. Glad Påsk 🐣
Jag har min äldsta i Stockholm och jag bor i skåne . Det är 12 år sen han flyttade. Saknar det spontana och mitt barnbarn oerhört. Mycket känslor varenda gång vi ska resa hem igen. Känns ibland lite löjligt kanske , men ingen som inte varit med om det kan föreställa sig . Så du är inte löjlig på något vis .
Alltså fy fan vad det är kämpigt när barnen ”försvinner ”. Min store är 26 år och har inte bott hemma på 5 år dock tampas han med en massa svårigheter då jag i smyg önskar att han bott under samma tak som mig. Min yngste går ur gymnasiet snart och pratar om flytt och framtid. Jag stöttar och ler, men mår seriöst illa av blotta tanken på att han kanske också flyttar snart. Oavsett var de bor är de ju för alltid våra barn och vuxna barn kan verkligen göra så att hjärtat går sönder. Kanske för att vi faktiskt inte har någon kontroll och ändå såklart vill att de skall flyga själva. ❤
Jag själv kan inte sätta mig i dina känslor som jag själv inte har några barn själv !
Men jag själv är en känslosam person, så kan förstå dig ändå på ett sett tror jag själv hade regerat på samma sett om jag har haft barn, Min mamma sa alltid små barn små bekymmer & stora barn stora bekymmer.
Hon lever inte i dag dog ganska tidigt 56 år gammal, men jag tror de hon menar var att hon alltid oroade sig för mig mer när jag var äldre & inte bodde hemma kunde vara där om de skulle hända något osv.
Själv tror jag att man älskar sina barn hur gamla de än är. Sen vet jag att de var tufft för mamma när vi barn flyttade hem från. Vi alla är olika & känner olika ingen ta de i från en det ! men kan tycka vissa saker kan man hålla för sig själv för varför ska man göra en annan ledsen eller säga hur den personen känner för de kan ingen annan göra för de är bara sig själv som vet hur man känner.
En stor bamse kram till dig !❤️❤️❤️❤️
Åååå jag är helt med dig och fungerar exakt på samma vis 😫 Det gör fysiskt ont i hela kroppen, samtidigt är jag stolt som en höna ♡ Jag har en son i Stholm, jag bor i Skåne. Det blir inga täta besök och förlusten är en sorg. Tack för facetime osv 🙏🏻 Men så kul för oss föräldrar som lyckas både rota och ge våra barn vingar ❤ Det betyder allt!