Så många år som man inte älskade sig själv!

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Cellbes

Godmorgon vänner!

Haha, ja såna här härliga kommentarer kan man få på Instastory. Idag kan man säga att det är torsdag ju….. tänk, vi slapp trista Tisdag helt och hållet. Skönt!

Jag har startat dagen med en härlig promenad. Har börjat stannat till vid vattnet för att bara njuta lite. Jag älskar att vara där, konstigt bara att jag inte stannat till förut? Vi har ju ändå bott här i 2,5 år nu. Tidigare har jag liksom rusat förbi i all världens fart…. haha.

För mig har det blivit viktigt att stanna upp lite då och då. Sitta stilla och bara titta sig omkring utan yttre påverkan från varken telefoner eller människor. Känner hur gott det gör för mig. Det fanns en tid då jag bara rusade fram i livet, mycket handlade om att rusa ifrån jobbiga känslor som ångest t ex. Sprang man bara tillräckligt fort och stängde av det som pockade på min uppmärksamhet så kunde jag klara av att andas högt uppe på ytan med små korta andetag. När man inte vågade djupdyka i känslor var det så mycket lättare att springa fort ifrån dem.

Men idag vet jag bättre. Det gick inte att springa tillräckligt fort till slut. Det kom ikapp ändå. Jag blev tvungen att djupdyka i de jobbiga känslorna och med hjälp av en terapeut så vågade jag möta den där ångesten. Inte alls kul och så fasligt jobbigt stundtals så jag trodde jag skulle gå under. Men jag kom ut på andra sidan…. det tog ett tag efter terapin var slut att hitta det, men han gav mig verktygen och med dem har jag sen meckat mig fram i livet.

Det har handlat om att hitta rätt bland vänner, förstå vem och vilka som är dina vänner och vill dig väl. Det handlade om att våga säga nej även om det kändes fasligt jobbigt till en början, jag slog hellre knut på mig själv än att säga nej vad det än handlade om. Det handlade faktiskt mest om att förstå mig på mig själv – förstå att man inte helhjärtat kanske kunde varken lita på andra eller älska andra villkorslöst om man inte älskade sig själv. Jag visste inte att jag inte älskade mig själv. Det uppvaknandet gjorde nog mest ont. Att jag hade kört över mig själv under så många långa år. Struntat i vad jag ville, vad jag stod för (jag visste inte ens vad jag stod för), lita på min magkänsla och avsluta sånt som inte var bra för mig. Att lita på sin magkänsla var stort – när jag förstod hur jag skulle använda det så var det en smärre revolution.

Vägen har varit guppig och gjort ganska så ont. Det känns ändå som att jag gjort helt rätt nu. Som att jag lyssnat till hjärtat och magen, gjort så som känts rätt där. Lyssnat på vad jag vill och vad jag vill ha i livet. Sagt ifrån när det inte känns bra eller bara sagt nej när jag inte orkat eller känt för det.

Lär man sig dom bitarna så börjar man sakta att älska sig själv. Att tycka att man är en ok människa trots fel och brister, jag var inte en dålig människa för att jag led av hypokondri. Jag behövde bara acceptera det och sen sakta börja hitta sätt att börja må bra igen. Att bara acceptera att man inte mår bra är en bra bit på vägen till att faktiskt börja må bra igen. Att ta bort sånt ur livet som inte känts rättvist, fint eller bra har också varit otroligt betydelsefullt. Det är att älska sig själv!

Oj, vad jag svävade ut här men titta vad ett litet stopp på promenaden kan göra med en. 😅

Måste tipsa om världens >>skönaste mysbyxa<< som jag hade på mig idag på promenaden. Dom här är lika sköna som mysbrallor hemma i soffan som träningsbralla eller när man vill vara fin fast man är mysklädd. Finns även i >>svart<<. Lite typ baggy i stilen, exakt så som jag gillar dom.

Nu ska jag fortsätta jobba här, ville kika in och säga godmorgon. Hörs sen!

Kram Nina