Det handlar om mindset

Godmorgon raringar!

Vaknar upp till lördagmorgon. Man bara älskar ju lördagar, helst morgnarna då man får äta en mysig långfrukost tillsammans. Min familj är inga ”fans” av frukostar för tidigt på morgonen men väntar jag en stund och gör brunch av det istället så brukar det vara mer uppskattat faktiskt!

Igår for vi iväg för lite diskobowling. Min och Milos stora utmaning är att någon dag slå Tony. Någon av oss i alla fall. Länge var ju jag bäst och alltid slog honom, numera går det bara inte. Igår kom vi på det. Sen jag började bygga naglar har det gått åt skogen. Man får ett annat grepp på bowlingklotet så nästa gången ska jag göra naglarna kortare. Haha…. vad gör man inte för slå honom liksom! Har jag sagt att jag är tävlingsmänniska? 😂

Taggad mamma och pappa! 😅

Milo var superduktig igår men blir nästan bara nöjd om han får en strike eller spare. Jag försöker förklara för honom att man bara kan jämföra sig med sig själv, hur bra man blivit mot förr. Från att knappt få ner några alls till att nästan alltid få ner mer än hälften är ju så mycket bättre än det kan bli. ❤️ Å ja, det kunde han ju hålla med om. Det kallas visst mindset och det skulle många av oss behöva jobba mycket med. Allt handlar ju om hur man ser på saker. För mig gick det lite bättre än det brukar igår och mitt mindset var att det här bara var mysigt och kul. Ja, är man en vinnarskalle så kan det även behövas för 40+ människor…. haha!

Såhär såg det ut igår när det var 12 min kvar av vår timma. Ja ni ser, det är lite spridda skurar. Jag fick i alla fall 3 strike igår, alltid något. 😅

Själv höll jag som sagt humöret uppe igår, hade bestämt mig för att det bara är kul med bowling. Jag som har finskt humör (kort stubin) kan ju bli irriterad på mig själv som helskotta när det går dåligt. Jaja, igår var det bra mindset som gällde och det funkade ju hur bra som helst. Det var ju fasen en vinst bara det! 🤩

Nu ska jag gå upp och baka lite bröd till vår mysfrukost. Kanske slänger jag ihop lite pannkisar också. Då vet jag att minstingen blir glad. Vi hörs lite senare!

Kram Nina