Man blir så glad

Jag har skurit mig på högra tummen och nu insett hur helsickes mycket man använder sin högra tumme egentligen. Ja men absolut hela hela tiden. I matlagning, med telefonen, när du tvättar dig, går på toaletten, klär på dig…. ja men allt du tar i hela tiden. Meckigt! Jag har plåster på den nu och då kan jag inte använda telefonen med tummen. Eeeeh…..hur meckigt att använda telefonen på något annat sätt? Mitt kodlås lyder inte mitt tumavtryck så ja, ni fattar. Men i-landsproblem skulle jag kalla det.

Igår kom Milo hem efter skolan och började prata om att få upp konditionen och att inte bli så andfådd när man springer. Jag tror han blivit inspirerad av sin pappas springrundor och känner nu att det varit ett långt uppehåll ifrån fotbollen. Vi satte oss och pratade om hur man gör för att träna kroppen att orka mer. Han börjar bli taggad inför att fotbollssäsongen så smått ska börja igen, och han vill vara snabb och orka.

Jag berättade hur man gör. Att det krävs träning, och att kroppen får energi av mat och att framförallt träna sånt som man tycker är kul. Springa är kul sa han. Sagt och gjort så tog han på sig träningskläderna och jag kastade mig upp på cykeln för sällskap. Det blev 2,1 km i riktigt hyfsat tempo. Så duktig kille! Han ska springa 2 dagar i veckan säger han och sen är det fotboll 2 dagar i veckan.

Vi får se hur det går, ska såklart peppa honom. Igår efter rundan var han så nöjd med sig själv. Tog en lång dusch och sa till mig ”Man blir faktiskt riktigt glad av att springa”. Endorfinerna kickade in! På onsdag ska vi ut igen. Min duktiga pojke. Frisk luft och motion är precis vad dessa spelande 11 åringar behöver…..nu är min/vår uppgift att se till att den där motionen fortsätter att vara kul och motiverande.

Dags att göra frukost till familjen! Vi hörs sen.

Kram Nina