Ja men jag måste ju berätta om kaoset! I förrgår fyllde nämligen en av mina allra närmaste vänner och också barndomsvän 50 år. För ett tag sedan skickade hon inbjudningar till hennes firande och jag svarade genast att vi kommer.
I förrgår kväll var vi hemma här i godan ro, kollade TV, småpulade lite och gick och la oss. Morgonen efter öppnade jag min privata Facebook och får se att hon tackar för gårdagen och alla som kom osv.
En iskall kår löpte längs ryggraden. Vad i hela helvetet? Hade jag missat hennes firande? Japp, det hade jag. Jag hade helt missat dagen och i min förvridna hjärna trott att det var i helgen som kommer. På lördag! Åh jag satt här hemma i sängen och grät av skam.
Skrev ett långt sms till henne! Bad om ursäkt 1000 gånger om och berättade att jag gråtit hemma för missen. Jag ringde mamma och beklagade mig och mamma förstod min känsla. Så hemskt att missa kände jag bara, en av mina allra bästa vänner. Kände mig så himla rutten som vän!!!
Men sen ringde Satu. Det var väl ingen fara tyckte hon, hon hade bara trott att det kommit något i vägen och att vi därför inte kom. Hon sa att de hade massor av smörgåstårta kvar från gårdagen så kom hem ikväll så äter vi. ❤️ Sån tur och det lättade genast mitt skruttiga kompis hjärta.
Iväg mot henne då i full fart. Hade på mig >>denna outfit<<. Så glad att jag fick komma och fira henne i efterhand och faktiskt redan dagen efter.
Jag vet inte hur jag kunde missa? Hur jag missuppfattade totalt att det var nu på lördag. Som tur var så var presenten redan klar!
Borden vällde fullkomligen över av presenter och blommor. Vi köpte med oss en fin Champagne och sen fick en hon av mina målade tavlor.
Denna fick hon, hon blev så glad att hon började gråta. Min fina Satu! Den skulle få finaste platsen i deras hem sa hon. Så glad att jag kunde göra henne så glad.
Hon hade smörgåstårta för ett helt kompani, vi fick dessutom med oss ett helt fat fullt av smörgåstårta.
Min fina vän! Funnits i varandras liv sedan födseln. ❤️❤️❤️ Slutet gott, allting gott, kanske tycker hon ändå inte att jag var en rutten vän?
Man ska vara rädd om de vänner man vill ha i sitt liv och dom som gör så du mår bra. Jag har några få nära vänner som jag försöker vara rädd om. Några få som också får mig att må bra. Som yngre hade man överflöd av vänner men när jag tänker efter så var det några få även då som var de närmaste.
Ju äldre man blir desto kräsnare blir man känner jag. Jag som känner på mig saker på ett otäckt sätt kan ju känna om det är något som skaver, om det snackas skit och inte är bra. Då backar jag, då tar jag ett steg tillbaka och så kanske det får vara så. Man ska inte vara vän med någon för någon annans skull, en vänskap ska ju sällan vara jobbig eller kännas som att det är något som skaver, mer tillföra och ge något. Tycker inte ni det?
Sen att man finns där för varann när man behöver varann, det ser jag som en självklarhet. Ibland har den ena det jobbigt och tufft, ibland den andra. I vänskap finns inget som heter vem som ställt upp mest på vem, det är sånt som löser sig när man älskar varandra som vänner. Så funkar ju äkta och fin vänskap. ❤️
Kanske är det så att allt har sin tid? Man är nära vänner under en period för att sedan utvecklas och inte vara det en period. Kanske hittas det nya vänner i nya konstellationer och man känner att man inte har utbyte på samma sätt. Hur som haver så ska det kännas bra! ❤️
Kram Nina
Å stackare, men vad härligt att din vän tog det så bra ändå
När min son var liten blev han bjuden på kalas hos en kompis, och jag tackade självklart ja. Sonen såg fram mot detta (men var för liten för att själv veta datum mm) men när dagen väl kom var det som bortblåst hos mig. Glömde av det helt Kom väl på det ett par timmar efter det var slut. Kände mig skitdum både mot sonen och kompisen+familj