13 år idag och tänk så långt du kommit

Godmorgon raringar!

Idag firar vi spetsbröllop, idag har vi varit gifta i 13 år. Tiden har gått så fort samtidigt som så mycket hänt sen den där dagen. Först och främst så finns Milo. Tony och jag sa just att det var så konstigt att han inte är med på våra bröllopsfoton, nästan så det känns obehagligt. Märklig känsla, det måste vara för att det känns som vi alltid haft honom ju. Som att han ju är lika självklar. Men av helt naturliga orsaker så kunde han inte finnas på vår bröllopsdag, för att han ja….. var inte tillverkad än.

En av de finaste dagarna i mitt liv. Vilken lycka man kände. Över att vara vi, över att ha slagit våra påsar ihop på riktigt. Sånt starkt symboliskt värde för oss. ❤️❤️❤️

Tittar jag på barnen så är de små tussar här. Thedde är 10 år (lika gammal som Milo är nu) och Elliot är 8 år. Mina små hjärtan som var så spända den där dagen. Dom var så fina, hjärtat exploderade nästan när jag tittade på dem. Elliot lite mer allvarlig, exakt så som han är som person när han är nervös och spänd även idag. Thedde med sina pliriga glada ögon som stod där som den storebror han är och höll låda för hela gänget. Han var alltid modig och stark, precis så som han är idag.

Tänk att jag själv sydde deras västar och den där halsgrejen som jag nu glömt namnet på. Mamma sydde min klänning. Vilket slit, men den blev precis så som jag ville ha den. Jag hade inte velat förändra nånting. De små rosorna i tyllen syddes en och en så att den skulle få det rätta fallet. De små rosorna uppe vid kanten på framsidan av klänningen syddes för hand. Ett otroligt arbete av min mamma, men gissa om det kändes extra härligt att gå i den sen. Mamma var så duktig! ❤️

Vi gjorde så mycket vi kunde själva till vårt bröllop. Inbjudningarna, festhäften, jag sydde alla dukar till alla bord. Till ett bord gick det 40 meter duk då vi hade 3 olika dukar och vi hade 5 bord. Jag sminkade mig själv…. ja vi gjorde så mycket vi kunde själva. På det sättet lyckades vi spara in där det gick att spara in. Vi hade 100 gäster på bröllopet och kunde bjuda på en riktig jäkla superfest, det var det vi ville och det vi prioriterade. De sista gästerna gick kvart i 6 på morgonen. Haha…..

Jag tittar på bilden och på Tony som utvecklats så galet mycket sen den där dagen. Från att ha varit skyddsvakt på Arlanda och inte vara så nöjd med sin tillvaro där till att våga kliva utanför sin komfortabla zon inte bara 1 gång på vägen, har gjort att han om bara några dagar ska gå in som delägare i ett IT-bolag. Ja, men så fantastiskt!

Jag är så otroligt imponerad och så stolt över honom. Jag minns hur rädd han var att sluta på Arlanda. När han skulle börja sälja telefoner på Dialect. Han var så ung då och trodde så lite om sig själv. Hur skulle han klara det? Det gick utmärkt, han var en naturbegåvning utan att veta om det själv.

Jag minns när han började på det jobbet han är på idag. Han var ensam säljare. Ringde 40 samtal per dag och fick galet mycket nej. Ringde till mig och var så deppig och kände sig så värdelös. Minns att jag peppade honom att fortsätta, för på det 41:a samtalet kunde man få napp som jag sa. Jag sa åt honom att ringa 10 samtal och sen ta en paus. Drick något, ät och andas. Han slet som ett djur. Sakta började sedan självförtroendet komma till honom och samtidigt bokades mötena in och han blev bättre och bättre.

Idag är företaget stort och han en av de absolut bästa säljarna i hela företaget. Men det har inte kommit så självklart och enkelt, mest för att han inte trott på sig själv, för att han inte förstått hur bra han är. Jag har fått banka in det i hans skalle. I timmar har vi diskuterat och jag fått öppna upp de där luckorna i honom där han till slut förstått att mycket är hans egen förtjänst. Det är han själv som slitit som ett djur och byggt upp ett fantastiskt nätverk.

Nu kan ingenting stoppa honom. Han har utvecklats till en otroligt proffsig säljare som känns som the boy next door. Aldrig överlägsen, alltid sig själv och en enkel människa. Jag kan nästan svära på att alla han träffat i jobbsammanhang tyckt bra om honom. Just för att han är enkel och vänlig. Ett snällt ansikte, en varm personlighet och ett proffs som är otroligt kunnig på det han gör.

Inte alls konstigt att han idag ska bli delägare i ett bolag som jag kan svära på kommer bli otroligt framgångsrikt. Gänget som ska starta det är nämligen de proffsigaste gänget som finns i hela Sverige inom IT. Å där är min Tony med. Sa jag att jag är stolt? Det trodde han nog inte om sig själv när han gick och hade skav i ljumskarna efter den 128:e promenaden på det hårda golvet på Arlanda.

Att vara delägare kommer kräva mycket arbete ifrån hans sida. Jag kommer få rodda mer på hemmaplan men vi är helt införstådda med det. Tony är rent åldersmässigt i perfekt läge nu. Det är nu han reser sig som fågeln Phoenix som askar ur elden och bara köööööör, jag hejar på bredvid! Samtidigt som jag pluggar. Jo men jag tror det blir bra. Det blir så bra som vi gör det till, bara man är beredd på att det kommer vara mycket jobb och slit.

Milo blir 11 i vinter, det är nu vi båda kan börja släppa på lite igen. Tony satsa på sitt företag och jag på mitt sen när jag är färdigutbildad. Det känns som ett nytt år. Som något nytt och stort som startar.

Vad är då bättre än att få börja det med att fira våra 13 år som gifta? 3 har visat sig vara en tursiffra också. Den siffran har nämligen följt oss genom livet. Jag vet inte hur många ggr jag bott på siffran 33? Eller på en siffra där 3 finns med. Den finns med även idag. Mitt telefonnummer som barn slutade på 1313. Idag slutar mitt mobilnummer på samma. Jag har hela 4 treor i mitt mobilnummer. Thedde är född den 23/3 och så har han en trea i sina 4 sista. Pappa är född den 13/3 och har också en trea i sina 4 sista.

Har du någon tursiffra eller en siffra som hänger med i ditt liv?

Kram Nina