Kämpig dag

Morning raringar!

Här är det full fart redan. Jag somnade igår kväll när jag skulle skriva till dig. Alltså, vi måste prata om min sömn.

Sen jag började träna så har min sömn blivit så annorlunda. Det känns som när jag väl sover så sover jag som en klubbad säl. Jag är helt väck när jag vaknar. Vet knappt var jag är och hur länge jag sovit. Jag är van att ha känslan av att sova med ett öga öppet ju, som att man har koll och att man absolut inte varit helt borta liksom. Jag antar att jag sover djupare än någonsin. Att det är därför jag har känslan av att ha varit däckad. Det är nytt för mig det här, inte sovit såhär sen innan Milo. Häftigt på något sätt….

Ja jag var ju på det där läkarbesöket igår. Såhär lättad var jag efteråt. Satt och väntade i bilen medan Tony var på ett kundbesök. Bara njöt av livet, andades och tittade på de gröna träden utanför.

För 4,5 år sedan råkade jag ut för en jätteallvarlig infektion. Jag fick åka ambulans med akutmediciner på magen och akutopereras på akademiska sjukhuset i Uppsala. Så J Ä V L A traumatiskt för mig som är som jag är. Jag skrev om det då när det hände men har inte skrivit så mycket sen dess. Jag har dessutom gjort dom inläggen privata så de går inte ens att hitta längre. Dels för att det är av känslig karaktär och för att jag inte orkar skriva om det riktigt och gjorde att jag fick massor med mejl från andra som råkat ut för det som googlat sig till mina inlägg. Jag svarade alla som skrev, men sen blev jag nästan som en läkare för dem. Jag orkade inte riktigt det, det har varit jobbigt som det är och alla drabbas olika.

Detta har varit så otroligt traumatiskt och jobbigt på så många sätt så jag kan inte ens skriva om det. Det är liksom för mycket på nåt sätt….allt jag fick utstå, all smärta och oro. Hur Tony fick hjälpa mig när jag inte kunde hjälpa mig själv. Alltså, så jäkla jobbigt och hemskt allting.

Men ni är många som var med mig då och jag får fortfarande än idag frågor om hur det går med det där och det är för er jag skriver nu, ni andra kanske får köpa att det känns en aningens kryptiskt.

Den där infektionen har gjort att jag fått gått på koller regelbundet och kämpar med det fortfarande. Jag har dessutom opererats inte mindre än 3 gånger på dessa 4 åren. Asjobbigt är det och ibland blir jag så ledsen över att just jag råkade ut för det.

Men, igår fick jag träffa överläkaren på kirurgen och efter undersökningen hade han så härliga nyheter åt mig. Det var att förmodligen, om allt går som det ska, så kommer jag inte behöva ha med det här att göra efter årskiftet. Det kommer krävas ytterligare en operation men sen….sen är jag fri från allt vad denna infektion förde med sig. Jag vågar inte ropa hej än, men ett litet försiktigt hej tänker jag viska ändå. För det är fasen det bästa beskedet jag fått sen allt det här hände! Lycka! ❤️

Vi bestämde att vi skulle äta lunch efter vi kom ut från sjukhuset. Körde förbi det här coola huset så knäppte av en bild i farten.

Efter en hel del letande hittade vi till slut ett värdshus som vi åt på. Där hade det nog alldeles nyligen varit bröllop.

Hemma på kvällen sen så lagade jag Milos favvomat. Köttbullar och stuvade makaroner. Blev matlåda över så någon av stora kidsen får äta också.

Från i morse när jag vaknade. Så glad att undersökningen är över och att jag inte behöver tänka på det där på ett tag nu. Är förstås helt slut idag och behöver ladda upp energin igen. Men, jag vet hur man gör det vid det här laget.

Imorgon är det ledig dag också. Så skönt! Men du, vi hörs senare.

Kram Nina

Ps: Glöm inte att gå in och tävla om de handmålade glasen på min Facebooksida. >>HÄR<< hittar du tävlingen.