PMSVerkligheten

Så dålig dag….

Morrn….

….inte god utan bara morrn. Huuu, har en riktigt dålig dag idag, det har jag känt sen jag vaknade sådär vid 2 tiden inatt eller faktiskt redan sen igår. Ångesten river i bröstet och jag känner mig totalt handfallen. Att vara en HSP person med alla dessa upp och nedgångar i känslolivet är fan ingen lek, helst inte när det är PMS inblandat också. När jag landar i ett sånt här ”hål” som jag kallar det så kan vissa dagar kännas övermäktiga. Efter att jag skrev mitt inlägg igår så är jag glad att Milo bara ville sitta vid sin dator så jag kunde ligga på sängen och stirra i taket och sen dumpa över ansvaret här hemma och bara bädda ned mig och somna. Gråtklump i halsen, vidrigt jobbiga existentiella frågor i huvudet och en känsla av att inte vara tillräckligt bra på något åt upp mig. Ibland är jag så otroligt dålig på att älska mig själv. Tvärtom så kan jag nästan se på mig själv med förakt. Med ögon som kräver så mycket mer än jag någonsin skulle klara av.

Den logiska människan i mig vet att jag har för höga krav. Den logiska personen vet hur jag jobbar med saker, hela tiden… alltså hela tiden. Inge rast och ingen ro. Den logiska personen i mig ger mig en klapp på axeln, säger att jag är bra och har gjort så gott jag kunnat. Men den logiska människan i mig får sällan plats när det är såhär. Det är hon den där bitchen i mig som ställer orimliga krav och får mig att känna mig som en loser som hörs. Hon är högljudd den fan. Hon skriker nästan. När jag är i det mörka hålet är hon som mest högljudd.

Ni förstår metaforerna här hoppas jag…..

Det är obeskrivligt jobbigt och frustrerande i hålet och jag vet att jag inte kan rå över det. Det är ju inte jag. Det är mina hormoner. Eller kanske avsaknaden av dem, det vet man inte så noga i min ålder. Hålet kommer ju en gång per månad i olika stark omfattning, den här månaden är ingen lek. Det känner jag. Jag är totalt däckad känslomässigt och jag har mina aningar om varför det blev så vidrigt denna månad. Jag har inte rört mig ALLS. Jag har varit sjuk i en månad och bara legat. Noll motion för mig är katastrof. Då kommer den jäveln och slukar mig hel. Saker som känns normalt jobbiga när man inte har PMS blir 3000 gånger värre med. Saker jag redan klurar på i mitt ”vanliga” liv slår i taket i omfattning och känsla när jag hamnar i mitt PMS hål.

Är jag ensam om det här? Snälla, säg att det finns någon där ute som känner igen detta? Jag behöver dig idag….

Nu vet jag vilka kommentarer som brukar komma vid såna här inlägg. En del tycker att jag kanske borde börja medicinera, en del säger hormonspiral osv. Medicin kommer jag inte börja med….jag fixar inte det. Hormonspiral går inte då min extra ledningsbana i hjärtat inte fixar det, jag får hopphjärta och då kan vi snacka ångest big time.

Jag tror att jag måste börja ta mer av min progesteronkräm men då jag gjorde det för något år sen så fick jag sån jäkla speed i kroppen. Jag tog alltså för mycket…. å jag är rädd för alla kroppsliga fenomen, tycker dom är jobbig, allra helst nu när jag är som svagast. Den logiska i min säger ” TA MER, det är flera år sen du tog 2 pumpar, nu behöver du och din kropp mer.” Grejen är att det står 1/2 – 1 pump 2 ggr dagligen på flaskan så jag fattar inte varför jag inte bara gör det?

Men när man har PMS på det sättet som jag har det så kan det vara f***ing omöjligt. När att bestämma vad man ska äta kan kännas övermäktigt, hur ska då inte en sån sak göra det? När jag kommit ut på andra sidan detta så kommer det kännas som den självklaraste grejen i världen. Det är därför detta är så sjukt på så många olika sätt.

Att jag är glad att jag sprang på min guru Mia Lundin säger jag bara. Hade jag inte gjort det så hade jag nog inte klarat det här. Det är ändå, mitt i allt det jobbiga, skönt att veta vad det beror på. Att veta att det finns naturliga förklaringar till varför jag typ inte fungerar som människa stundtals, ja det underlättar ju.

Såhär står det:

Perioden runt 40 år är för många kvinnor en mycket intensiv tid i livet – balanserande mellan yrkeskarriär och familjeliv, inte sällan med fortfarande ganska små barn. Att problem som sömnlöshet, irritation, oro och depression kan bero på att man är på väg in i övergångsåldern kan vara svårt att inse. Särskilt när man fortfarande får sin mens.
Mia Lundin, som är barnmorska med specialistutbildningar inom gynekologi och obstetrik, kallar denna fas förklimakteriet – när man fortfarande har mens men börjar uppleva olika hormonella problem i samband med övergångsåldern. Mia bor i USA och har där i över 20 års tid arbetat med att behandla hormonella rubbningar hos kvinnor.
I åldern 35–40 år börjar ägglossningen bli alltmer oregelbunden, vissa månader uteblir den helt, det känner nog många till. Men att det redan då sker hormonell påverkan som kan ge rejält kännbara besvär hos vissa kvinnor är det inte lika många som känner till.

Så hur ska man vet om det är förklimakteriet eller pms:

Hur ska man veta om besvären beror på ökad pms eller om man är på väg in i klimakteriet? Om du lider av pms är mensen ofta regelbunden och symtomen tilltar strax före menstruationen. När den väl har börjat försvinner symtomen och du känner dig normal igen. Om du däremot befinner sig i förklimakteriet så kommer mensen mer oregelbundet, antingen tätare eller mer sällan, samtidigt som symtomen ofta kvarstår en vecka under menstruationen.

Hur kan det lindras:

• Se över vad som stressar dig mest och dra ner på det så mycket du kan.
• Gör avslappningsövningar.
• Sluta vara perfektionist!

• Utöva motion i en form du gillar.
• Akupunktur kan hjälpa.
• Likaså yoga.

Det som inte står är alla tillskott och progesteronkrämen som jag tar.

Well well…nu har jag fått skriva av mig lite hos dig. Ibland kan det också hjälpa. Som att man får ner känslor på pränt och då får man kanske ur sig lite ur sitt system. Jag har som tur är en person i min närhet som är precis som mig så där kan jag hämta lite kraft när det känns som idag, när det är övermäktigt.

Tack för att du orkade läsa och för att du finns här inne. ♥

Kram Nina

Kommentarer

  1. Sarah

    Fina Nina!
    Jag känner igen mig så i det du beskriver. Den där obehagliga känslan som bombarderar en. Inte stressa, avslappningsövningar, sova bra och acceptera brukar lindra.
    Jag har köpt krämen från Mia men undrar hur jag ska dosera den. Hur gör man?
    Kram, det blir bättre! ❤️

  2. Jeanette

    Hej Nina , jag lider av hypokondri och pmds och är 40. Hittade din blogg efter att ha tömt internet på denna jäkla hormonsjukdom. Kämpar mig genom månad efter månad . Precis som du drabbas jag extra när jag inte rört på mig . Har en tonåring och en 5 åring hemmaboende och livet är inte lätt dessa dagar. Kämpar mot existentiell ångest varje månad. Vägrar premalex o annan medicin. Då jag är sjukligt rädd för biverkningar . Äter dock hög dis magnesium som jag fått för mig hjälper, även min gynekog säger att nya medicinska studier pekar på goda resultat .
    Även går jag på kbt sen ett år.
    Min stackars sambo har Levy med mina hormoner i 20 år… stor eloge till han😍 vet hur du känner, vi är fler som befinner oss i detta vakuum då och då. Du är inte ensam!

  3. Sarah

    Ja fyfan för dessa besvär! Tycker dock du ska prova att ta den rekommenderade dosen progesteronkräm, tar man för lite så kan man nämligen få ökad ångest. Jag gjorde det en gång för att jag var trög och skulle spara på krämen, aldrig mer!! Smörjer nu med p-kräm och äter tillskott av 5-htp, magnesium, B- vitamin och tycker att det hjälper bra! Har dock blivit nojig nu då jag läst om ”experter” som påstår att p-krämen kan framkalla bla livmoderhalscancer! Man ska väl inte exprimentera själv med dessa saker så det bästa är ju att söka hjälp. Men då får man välja mellan alternativen hormonspiral el premalex? Blir helt förvirrad och vet varken ut eller in…hur tänker du kring det här?

    1. niinis
      niinis

      Om du har en bioidentisk progesteronkräm så ska den inte framkalla någon sjukdom då den ju är just bioidentisk. Hur de är med krämer som inte är det vet jag inte. Så skulle jag vara du skulle jag fortsätta med kräm. Kram

  4. Norpan

    Ibland suger livet hästballe och det finns inget man kan göra åt det, bara gilla läget liksom 🤦🤷.
    Men jag tokvägrar. Är också HSP:are och har humörsvängningar som skulle få vilken muskelknutte som helst att önska de befann sig på en annan planet 🙈.
    Mitt tips är att sätta sig i ensamhet, med lugnande musik i öronen. Äta mörk choklad utan dåligt samvete och gråta så tårarna sprutar 😭.
    Bästa ventilen är just att gråta, ofta är det tillbaka hållandet av tårar, som bygger upp mer ångest och häxhumör.
    Hoppas det känns bättre snart 💕

  5. Skatan

    Orka läsa? !
    Det här är precis vad jag själv har gått/går igenom.
    Enda kruxet är att jag har ingen mens – på grund av hormonspiral så jag har inte haft/har inte så bra koll på mina cykler..
    Helt plötsligt blev jag bara så jävla låg. Det började sakta men säkert för kanske redan ett par år sedan. Å inte låg som om man är ” nere i källaren” en sväng.. oh noo.. jag har typ varit under självaste källaren, och tyckt att det är det enda stället som passar ” en sån som mig” .. En bottenlös ledsamhet som har varit skitsvår att hantera.
    Speciellt då man ibland klistrar på sig ett ” nämen jorå det är bra” om någon i ens närhet frågar hur man mår. Dels för att man själv I N T E fattar varför man mår som man gör.. dels för att inte förstöra stämningen hemma eller på jobbet.. om du förstår vad jag menar.. Man pallar ju inte om man ska behöva ha dåligt samvete eller att den andre blir sur och att förklara för någon annan att tårarna bränner bakom ögonlocken eller att rösten stockar sig när man själv inte vet varför man reagerar så starkt.. utan att allt och man själv bara känns så jävla fel.
    Jag tyckte liksom att stjärnstoffet i livet bara försvann. TJOFF!
    Å den där bitchen som du pratar om- ja du henne har jag tyvärr själv haft en ganska lång bekantskap med. I hennes ögon – är ju hela jag fel. Tjock. Fula knän. Rynkig panna. Fult hår. Tråkig. Fula tänder. Äckliga naglar. Osmart. Osmidig.. hon är bra elak – den där jävla bitchen.

    Så klart pågår ju ”livet” mitt i allt det här.. så det är ju inte så att jag har suttit och grubblat på saker som på något sätt och frammanat det, närå det har skött sig själv, utan att jag behövt gå in i någon vägg.
    Men nä livet är ju tufft ibland. Så är det. Relationer är jobbiga ibland. Livet händer <3 Man grubblar.
    Jag har haft så dålig sömn- jag har vissa nätter inte kommit till ro alls. För att till slut ge upp och sen gå upp och " möta dagen" runt 03:00-04:00.. jag har varit så urlakad vissa dagar att jag skulle kunna somna stående.. för att sen gå och lägga mig på kvällen och inte kunnat komma till ro.
    Det har krupit i min kropp .. Jag har inte haft vallningar men varmt/kallt varmt/kallt.. täcke av /täcke på ,, ja det skriver jag under på.
    Men det jag har märkt är att jag tidigare " när jag var normal" har kunnat hantera livets bergochdalbana .. eller mer jag har åtminstone haft säkerhetsklaffen nerfälld när det har rullat på av bara helskotta… när jag mått som jag har mått känns det som man suttit helt utan säkerhet i livets bergochdalbana, ja och då flyger man uppenbarligen ut och slår sig så att det gör ont ändå ini själen.. eller blir hängandes endast i anklarna när allt är upp och ner.. helt handlingsförlamad och bara hängt där och gråtit och snorat.
    Det ÄR skit jobbigt. .
    Något som jag också tyckt har varit jobbigt är svängningarna. Må bra- swosch- må ledset- swosch- må toppen- swosch- blivt arg..-swosch- haft askul- swosch- må osäkert..

    Ja så väldigt ledsen har jag varit men sen har jag varit arg. Jag menar absolut inte lite så där irriterad över en odiskad matlåda i mitt nyputsade kök.. eller lite sur över att någon inte svara när jag frågar något utan är heeeelt inne i sin mobil..eller att någon svarar lite för ointresserat eller surt när jag sagt eller berättat något.. nä inte har jag heller blivit lite irriterad över sura tonfall och uttråkade blickar, jag har heller inte blivit irriterad över avsaknad av bekräftelse., jag har inte blivit irriterad när någon har kritiserat mig.. . nerå inte alls…. NÄ jag har blivit så ARG! Så jävla URLACK- totalt vulkanutbrott.. så att håren på min kropp har rest ragg- seriöst alltså!
    Jag har från ingenstans stampat i golvet med hela min kraft ( inget jag rekommenderar- faaan vad ont det gör – inte bara i fotsulan.. det tjongar ända upp till axlarna) samtidigt som jag har avgrundsvrålat .. Jag har slängt saker- ibland rätt ner i golvet. Ibland rätt ner i soporna. Mat har jag slängt ner rätt i vasken.. Jag har bitit ihop käkarna så att jag trott att tänderna ska explodera…Jag har stuckit hemifrån med promenadskorna på och på riktigt trott att med den stunsen i steget och den hastighet jag har mörsat fram i tänkt att mina höftkulor måste se ut som två ärtor vid det här laget… ja jäklar vad jag har trampat på. Jag har drämt handflator i diskbänken så pass hårt.. att det har ömmat i handen flera dagar efteråt.. Min ilska har skapat mycket tjafs. Och olust och osäkerhet.
    Det ÄR skitjobbigt!

    MEN.. jag vete tusan .. men jag tycker att livet har blivit bättre! Jag har blivit bättre. Gladare! Ser ljusare.. på allt.
    Skatans livsfilosofi " jajamän foten i kläm" är tillbaka lite grand…
    Jag, som jag berättade förut, flinar ju åt mig själv varje morgon. Och där står hon faktiskt – en brutta som jag tycker om! Inte en tillstymmelse till att släppa fram bitchen. Hon är inte välkommen. Jag är gulligt tjock. Jag har fint hår, Jag har fantastiska ögon. Och min humor.. jag är en jäkel på att laga mat. Och pyssla om. Och att visa uppskattning.. !
    Att känna så ÄR underbart!

    Jag har som sagt haft hormonspiral och tänkte nu när det hade gått 5 år + att .. jamen då tar man väl ut den och sen kommer klimakteriet på riktigt. För nu har jag väl inga ägg kvar- jag var bombis på det alltså ..
    Min man hade varit lite orolig över att jag fortfarande hade en massa ägg som längtade efter att bli befruktade.. jag skrattade gott åt den skräck som visade i hans ögon " men Skatan..- va fan gör vi om vi skulle bli gravida.. " Då satte jag skrattet i halsen – några bebisar ville jag ju INTE ha.. phuii.. jag blir matt bara jag tänker på det. ÄLSKAR bebisar och barn. Men .. nää " been there -done that" verkligen alltså ..
    Så jag beställde ganska snabbt en tid hos gynekologen.
    Så väl där – så försökte jag prata lite om klimakteriet.. men kände mig lite avsnoppad " ja men du vet klimakteriet är ett normalt tillstånd- man gör ingenting" ,, nehepp..men jag tänkte jag börjar bli gammal.. Han spände ögonen i mig och sa " du är INTE gammal" ( jag är strax 48 år ) .. Och jag menar.. ärligt.. inte rullatorgammal men ändå.. sen när är det fult att bli gammal. Men tydligen tyckte min gynekolog att klimakteriet det var inget vi behövde " snacka om" .

    Tydligen var mina äggstockar " alive and kickning" så jag fick en ny spiral utskriven . ( jorå jag fick höra ett " vad var det jag sa?! när jag kom hem heheh)

    Nu har den "nya" suttit i ca 2 månader .Och det är nog det som jag tror har påverkat mig..eller? !
    Jag vete fasen om det är placebo .. jag menar en hormonspiral verkar väl lokalt i livmodern.. ? Men du menar att den kanske kan hjälpa till att göra klimakteriet lite .. enklare? Jag äter sen kanske ett år magnesium som och D-vitamin .. men funderar skarpt på att börja äta Ashwagandha, någon som läser här som redan gör det- och kan berätta om det påverkat dig?

    Men livet HAR faktiskt återvänt . Jag känner igen mig själv! Åh SOM jag har saknat mig!
    Hundratjugosju kramar till dig!
    Och en fet sopkvast – som du kan drämma till bitchen med- smacka 'na långt bort !
    Du är en toppen brutta <3

    Jag har ju inte bara skrämt min närhet med det här främmande raseriet.. jag har skrämt mig själv.. Jag har INTE tyckt om det alls. Jag kan inte ta på mig det här humöret helt själv- så klart har jag blivit triggad ibland. Men jag har liksom inte kunnat kontrollera min ilska- överhuvudtaget. Om någon snackar om kort stubin – och att det är jobbigt. Då kan jag tala om att det är fruktansvärt att inte ha någon stubin alls. Att på något sätt självantända.

    1. niinis
      niinis

      Skatan! Vad skulle jag göra utan dina underbara texter! I love them! 😍😍😍 Så befriande att få läsa och förstå att vi ju alla för en sån jäkla kamp. Nåväl, din är ju ingen kamp just nu då du verkar må toppen! Flinandet måste jag börja med ASAP, det verkar fasen göra underverk!

      Love you skatan! ❤️

  6. Ann

    Mitt förklimakterie började i din ålder och eskalerade när jag var 48 år med störtblödningar. Tog cyklo-F mot det en period. Nu är jag i Klimakteriet och det är inte så farligt.Härligt att slippa mens. Har blivit mycket modigare och bryr mig inte om vad folk tycker om mig. Enligt gubben är mitt humör mycket bättre och ångesten är mindre. Mina största problem är ledvärk som kommer och går. Mår bra av mina promenader och äter minimalt med socker. Kämpa på, många kramar

    1. niinis
      niinis

      Oj, ok. Ja mina blödningar är otroligt regelbundna men olika i mängd från månad till månad. Du får faktiskt klimakteriet att låta härligt på något sätt.

      Måste fråga om du äter D-vitamin? När jag äter för lite så har jag sån jäkla ledvärk som kommer och går. Sockret är nog också en jäkla bov alltså. Tack för din kommentar Ann! ❤️

      1. Ann

        Äter D och magnesium och någon multivitamintablett ibland. Ledvärken kommer nog från minskad östrogen i kroppen. Magnesium var det du som tipsade mig om och den hjälpte verkligen när hjärtat började fladdra och hoppa för något år sedan. Detta är ju tydligen också ett klimakteriesymtom, men det höll bara på några månader. Jättebra att du skriver om detta, ibland kan man ju bli orolig när man inte vet vad som händer med sin kropp och så är det helt normalt.

  7. Åsali

    Vet så väl hur du har det och för att du ska känna dig mindre ensam i det kan jag säga att jag är i just samma känsla just nu! Alla kroppsliga symptom förstoras upp, hela tillvaron känns som ett hot och allt är bara skit. Jag brukar känna att jag ändå inte skulle vilja vara utan eländet för jag uppskattar livet så jäkla mycket när jag mår bättre igen. Det verkar du också göra och det är nog så man överlever alla känslomässiga svängningar, man vet att det snart är bättre igen. MEN det är skit att må såhär varje månad! Tur att man har sin lilla själavårdare till katt 🙂 Kram till dig!

    1. niinis
      niinis

      Ja så är det ju! Jag älskar ju att leva, när jag har bra period så älskar jag ju allt som har med livet att göra! Det vill jag heller inte vara utan. Att känna mycket, både högt och lågt. Men just den här gången fanns verkligen ingen pardon, shit vad kasst det var nu.

      Kram till dig och tack för din kommentar! ❤️

  8. Kristin

    Hej!
    Åh, vad jag känner med dig och även jag behövde höra detta idag. ❤️
    Jag vet hur det är att kämpa. Jag har kämpat så länge nu, man vill bara att det ska vända. Att man kan få må bra igen. Det är hemsk det där svarta hålet. Ingen logik eller acceptans finns i det där hålet.
    Mia har ju öppnat ett klinik i Stockholm nu, HerCare, kanske ett besök där för dig? Få lite mer hjälp och bli lite lugnare?
    Så komiskt att jag idag googlade på osteopat och känslor/ symtom efter behandlingen och såg att du under en period gått till en osteopat.
    Jag ger det en chans just nu. Jag är som du hsp, klarar inte mediciner. Tampas med migrän, spänningar i nacke, axlar, spänningshuvudvärk, oro, ångest och nedstämdhet.
    Var det länge sedan du var hos osteopaten?
    Stor kram❤️

    1. niinis
      niinis

      Så skönt att jag inte är ensam, förlåt….låter säkert konstigt men jag blir glad på något sätt. Inte för att du mår dåligt men för att det finns fler.

      Ja, men du. Tack för påminnelsen! Jag måste boka en tid till honom igen. Man kan må jättedåligt efteråt, det gjorde jag. Men mycket av det som jag hade så har inte kommit tillbaka. Kan varmt rekommendera det! ❤️🙏🏻 kram och kämpa på fina du!

  9. Marie

    Massor av kramar!! Ta extra hand om dig och släpp måsten till de bra dagarna. För mig brukar det kännas extra tomt dagen eller dagarna efter en semester..Allt förstärks och en tomhet uppstår. Om du orkar så ta en promenad, brukar lätta lite. Kramar

  10. Berit

    Jepp jag är med dig i helvetet denna månad!! Just haft en dispyt med min arbetskollega och läget är spänt. Man vill som inte bara säga ”hej jag har PMS kan du tänka dig att va extra snäll mot mig” Vill bara gå hem och bädda ner mig och storböla!!
    Tänk att det kan vara så olika från månad till månad? Måste bero på mer än motionen för den håller jag igång jämt..kanske vad man ätit hur det är runt omkring med krav och förväntningar på den (både från mig själv och andra)
    Kram på dig..vi vet att det kommer ett liv efter detta!!

    1. niinis
      niinis

      Känner så igen mig! Precis så är det! Man vill säga att folk ska försöka förstå…. usch, det här är inte kul. Vet inte men motionen hjälper dör mig i alla fall, men kanske inte art det blir bra! Tror nog att det är just månad till månad som avgör… om man haft ägglossning och sånt. Kram till dig med fina! Kämpa! ❤️

×

Niiinis Kitchenlife

Nina "Niiinis" Hermansen är entrepenör, influencer och receptkreatör. Deltagit i Hela Sverige Bakar 2012. Driver en av Sveriges största bak/mat-bloggar. Välkommen att ta del av massor med goda recept och livet!

Bloggen driftas av:
Cure Media - Influencers