Goddagens raringar! ❤️
Hoppas ni mår fint. Själv så känner jag mig lite moloken. Kan inte förklara varför heller. Lite låg sådär är jag i alla fall. Är ju inte helt kry heller så det kan ju vara därför. Det kan också vara min HSP personlighet. Är man en högkänslig person kan man inte alltid förklara vad som för tillfället får en att känna vissa känslor. Det gäller att bara acceptera läget och hänga på.
Något som jag ändå gläds så otroligt mycket åt är att Kenza är gravid. Har denna morgon kollat hennes klipp på Youtube där hon förklarar hela resan.
Allt från att ha fått veta att hon 20 år för tidigt börjat närma sig klimakteriet vilket gjort att hon har dåliga ägglossningar som inte ger några ägg, och de som finns är av dålig kvalitet.
Hon berättar vidare att de gjort 2 IVF försök varav det första inte utvecklades till något och det andra gav inte ett enda ägg. Till slut lyckades de bli gravida naturlig väg och hon är självklart överlycklig men också väldigt rädd för framtiden.
Jag kommer aldrig glömma vår resa som jag och Tony gjorde. De 2 åren som säkert gjort oss till det paret vi är idag. Något av det jobbigaste att genomgå är ju barnlöshet. Att jag redan hade 2 barn sedan innan komplicerade det hela lite till. Man hade inte samma rättigheter även om mannen är ny, och även om han skulle bli barnlös.
Det var en sån kamp alltså. En daglig kamp med ett fokus som bara var inställt på barneriet. De 2 åren bara gick i någon form av bebisvakum och när vi kom ut ur den så kändes det som tiden rullat på omkring oss men vårt liv hade stått still. Det blev en Milo av det hela och som vi väntat och längtat efter detta lilla barn alltså. Det var ju meningen att det skulle vara just han så nu i efterhand var det värt att vänta.
Tänk hur livet är? Tänk hur livet för en kvinna är egentligen….
Nu är jag så sakteliga på väg in i klimakteriet istället. Mina äggstockar gör säkert sina sista tappra försök att tillverka fina friska ägg, men jag känner att hela maskineriet är på väg att ”shut down”. Ärligt så är det något av en sorg. Nu kan man snart inte längre, skulle jag försöka nu så skulle det säkert vara otroligt svårt. Det är en förändring som jag personligen upplever som ganska jobbig.
Jag tycker det pratas lite dåligt om det. Jag får känslan av att jag är rätt ensam om att känna såhär. De flesta upplever jag som mer avspända kring det här. Jag är inte det. Jag vet inte vad jag har att vänta? Min mammas klimakterie upplevde hon som jättejobbig.
Nu låter jag knäpp, jag vet det…. men kommer jag känna mig som en kvinna? Jag vet ju såklart logiskt att jag är en kvinna och att kvinnlighet inte hänger på fertilitet, det vet jag. Men hur kommer känslan vara?
Att kroppen tacklar av och går in i en form av vila är ju inte helt enkelt för alla. Klimakteriet kan vara en galen resa för en kvinna. Själv har jag ju fått börja känna på den lite iom att jag själv är i något som heter förklimakteriet. Kroppen förbereder sig på det som komma skall.
Det har börjat pratas om detta mer nu tack och lov, men jag vill läsa och höra mer. Mia Lundin har gjort ett hästjobb med att upplysa även svenska kvinnor (inte bara Amerikanska) om att det finns hjälp att få och att vi inte behöver genomgå helvetet fram och tillbaka för att vi hamnar i klimakteriet.
Dock så vill jag veta mer om kvinnors känslor kring detta. Just nu. Nu när man är på väg dit…. jag har nämligen massor med känslor kring detta.
Ja det var lite tankar…..
Nu ska jag ställa mig i duschen med plingplong musik. Det brukar alltid göra gott för min själ. Vi hörs lite senare.
Kram Nina
Hej finis Nina
Fårstår lite din känsla både bad gäller HSP och klimakteriet.
Har inte haft problem med att bli gravid men däremot med min mens. Hade mens i 2 veckor varannan vecka :/ inget kul. Till sist bestämde jag mig för att operera bort livmodern vid 35 års ålder…20 år för tidigt enl. läkarna men jag orkade inte ha det så! Efteråt var det en djup sorg som slet i mig, nu var det så definitivt. Men visst självvalt.
Kram Maria i Trelle
Jag är 46 och faktiskt vet jag nästan ingenting om klimakteriet. Inget jag oroar mig heller över faktiskt.
Har en mamma som nog inte hade några större problem men min syster har väl känt av det.
Tror att man ”hjälpa” kroppen mycket med bra kost och inget socker. Plus motion.
Har hört det från en vän.
Vad är det egentligen för problem man kan få?
Jag tror inte att jag skulle må dåligt av att man inte längre kan få barn. Har man redan fått barn så är man ju klar och tror absolut inte man känner sig mindre kvinnlig.
Varför skulle man göra det?
Hej N! Ja jag är också själv i förklimakteriet som det heter, det känns väl helt ärligt så där..Har inte så bra koll heller och vet inte egentligen riktigt vad som väntar migJag har tyvärr inte min mamma i livet längre och kan aldrig riktigt få veta om hon kände detsamma som jagFår försöka tänka tillbaka på olika situationer och beteenden som jag uppmärksammade om henne, kanske mådde hon inget vidare eller så gjorde hon det♀️Inte alls lätt..Men jag förstår dina känslor och kan faktiskt känna detsammaInte klokt att vi inte vet mer om klimakteriet, det som händer hälften av befolkningenBlir ledsen när jag tänker på detta vis..är vi inte mer värda att undersöka och få klarhet i än såJag har ju en massa olika åkommor pga klimakteriet och kör just nu på en ”självhjälps strategi ”. Men känner att jag måste nog söka rätt vård i det snaraste för mig för att orka med allt..även för att rädda mitt förhållande(27år) eftersom vi inte förstår varandra ibland..jag förstår ju inte ens mig själv längre..All kärlek o omtanke får du ifrån mig som sitter i samma båt❤️Kram ifrån Cecilia i Helsingborg
Hej! Jag är 56 år och, verkar det som, på väg ut ur klimakteriet nu. Har nog hållit på i 10 år och bara en kort petiod ätit något preparat från hälsokost (minns ej namnet). Jag fick östrogentabletter utskrivna av en gynekolog men fixade inte att ta dem. Har aldrig mått bra av hormonpreparat så det blev nån sorts ”spärr” i mig och jag åt dem aldrig. Klimakteriet är rätt trits tycker jag främst för att det i mitt fall påverkat humöret rätt mycket. Humörsvängningar och nedstämdhet har jag haft emellanåt. Vallningar och svettningar kan också vara jobbiga (svettningar har jag fortfarande men i mindre omfattning). Tyvärr stör svettningarna sömnen en del för kroppen går liksom upp i varv innan man svettas så då vaknar man lätt. Jag hade dock tur med mensen för den liksom bara försvann. En del får ju störtblödningar men det har jag sluppit. Saknar verkligen inte mensen och jag var helt färdig med barnafödandet så det har inte stört mig alls. Man slipper ju hålla på med preventivmedel… En sak till som är rätt trist med övergångsåldern är att det är stört omöjligt att gå ner i vikt, om man vill det. Kroppen håller hårt i varenda fettcell (för de kan lagra östrogen) och man går oftast upp i vikt även om man äter och rör sig som vanligt. Inge skoj! Men jag undviker kolhydrater i stor mån och äter minimalt med socker och det tror jag är bra. Även min krångliga mage mår bättre utan socker. Jag får kolik-magknip om jag äter socker. Det blir nog fel bakteriebalans i tarmarna tror jag. Hoppas du får ett lindrigt klimakterie och god fortsättning på det nya året! Kram
Hej! Jag och mannen tittade nyss tillsammans på SVT play på de två avsnitten av ”klimakteriet – det ska hända dig med”. Det var två väldigt bra program om detta ämne som jag egentligen inte var så insatt i innan. Se dem! Tillsammans! Själv har jag haft så katastrofalt dålig (varm!!) nattsömn i flera månader att jag inte finner annan lösning än att söka hjälp hos gynekolog. Har en tid snart! Kram
Hej, är 55 år och har gått igenom klimakteriet. En jobbig period som höll på i ca 7 år, med vallningar, hjärtklappning och sömnproblem. Jag är rädd för hormonpiller så jag försökte med det mesta hälsokosten hade att erbjuda, tyckte inte att det hjälpte. Jag ska inte sticka under stolen med att vissa perioder var helvetiska och jag är så glad att det är över. Men det är också en sorg, en sorg över att jag har förlorat något. Jag har förlorat förmågan som gör oss kvinnor så speciella, förmågan att få bära ett litet liv. Inte för att jag vill ha något mer barn, absolut inte, jag förstår att jag är för gammal för att bli mamma och det kanske är just det, man blir äldre och detta är ännu ett bevis. Det går nog inte att föreställa sig, jag har också tänkt precis så som jag läste i en tidigare kommentar, att jag ska ju inte ha några mer barn, så hur hemskt kan det bli, skönt att slippa mensen osv. Ja, visst precis så är det men ändå är det sorgligt. En annan ”biverkning” av klimakteriet är att slemhinnor blir torrare vilket påverkar sexlivet, lusten försvinner inte men man får vara noga med att hjälpa fukten på vägen annars är det inte så trevligt. Jag tycker att jag svettas betydligt mindre nu än förut, fast då brukar jag tänka på att det inte är alltför sällan som tanter kan lukta lite svett. Jag är livrädd för att jag är en av dom nu 🙂 jag tror inte jag svettas längre (eftersom de värsta vallningarna har slutat) men egentligen svettas jag som vanligt och det stinker svett fast jag märker inget. Usch vad negativt detta blev, men det var en jobbig och lång period jag är glad att det är över men jag är också medveten om att det definitivt är ett tecken på att jag börjar bli gammal.