Livet

Gomorron mina bloggvänner! ❤️

Det är 2 dagar kvar till mensen ska ramla in och min kvinnokropp är i fullständig kaos. Igår somnade jag vid halv 10 och vaknade strax efter 12 och har inte sovit sen dess. Det är mycket som far i mitt huvud nu och kroppen är inte riktigt med.

Ni brukar tipsa mig om massor och ni är jättegulliga verkligen. Ni gör det ju av omtanke, det vet ju jag. Men när jag är i det här skicket så är jag noll mottaglig för att prova något nytt. För mig att prova en nytt tillskott, medicin eller liknande krävs det mycket mod. Det där är en rädsla som sträcker sig way back och som gör sig extra påmind när jag är under isen.

När min PMS är som den är nu så är den skoningslös och jag är absolut inte mig själv dessa dagar. Dock så kan jag bli lite irriterad över att allt oftast skylls på pms när man har det. Man kan ju faktiskt vara irriterad på faktiska och riktiga saker liksom, behöver inte alls vara förknippat till pms men däremot kan jag tänka mig att det blir lite dubbelt upp. Såklart.

Egentligen ville jag inte skriva något om det, men jag måste få det ur mitt system. Den senaste 1,5 veckan har jag fått besked om 2 människor som jag känner som gjort så mitt hjärta gått lite sönder. Sjukdomar är så jäkla skoningslösa alltså, mitt hjärta går sönder med deras familjer som genomgår de där resorna med dem. Jag orkar snart inte höra mer om den där skitsjukdomen, när ska det ta slut? När ska ett botemedel hittas så vi kan utrota det? Är jag extra känslig så blir jag rädd, som helvetet alltså. Är det en fråga om när man får det själv, inte längre om…..

Unga människor ska få vara mammor och pappor, de ska få bli mormor och farfar. Det ska inte handla om operationer och cellgiftsbehandlingar och en urgrundsrädsla för om man ska få fortsätta leva! Man ska få se fram emot de där barnbarnens glada skratt och knubbiga lår och blöjrumpor, man ska få gå på sina barns bröllop och planera sin pension. Alla resor man ska göra, all frukt man ska få njuta av som man planterat i denna värld. Det ska inte tillbringas i sjukhuskorridorer….. fan, det måste få ett slut nu!

Har en av mina närmaste vänner som genomgått den vidriga resan redan. Genomgår fortfarande, det är inget som bara är klart när man är färdigbehandlad. Då följer en enorm rehab både i själ och hjärta men också kroppsligt. Alla rädslor som landar hos en när det värsta är över. Fifan!

Jag går sönder, på riktigt!

Ibland brukar jag tänka på att det kanske är dumt att dela med sig så mycket av sig själv såhär. Ni är ju galet många som läser här vet ni. Men jag kan gå på ICA och stå för varenda rad, livet är ju såhär jäkla pissigt ibland. Livet tar en med storm, allt från att man får hemska besked till att man själv går under av sin pms. Men som jag skrev, jämförelsevis så kan jag ha 100 ggr värre pms så länge man slipper den förbannade skitsjukdomen. Jag vill och kommer inte skriva dens namn, den ska inte få smutsa ned vår plattform vi har här, ni och jag. Så är det!

Dom är i mina tankar varje dag nu. De är med i mina önskningar om beskydd och jag tänker inte tro något annat än att allt kommer att gå bra! ❤️

Vi hörs sen fina ni!

Kram Nina